Jag satt på en brygga vid sjön en timme idag. Solen värmde och det var helt lugnt. Då kommer det en helt underbar liten skapelse fram till mig:

- Hej.

- Hej.

- Jag heter Monstret, vad heter du?

- Jag heter Marie. Varför kallas du Monstret? Du ser inte ut som ett monster. Du är ju vacker och utstrålar renhet.

- Har du sett något monster någongång då?

- Hmmm. Nej.

- Då så. Ska vi leka?

Sen sätter sig Monstret bredvid mig och vi sitter där och tittar ut över sjön i total harmoni med varandra. Efter en stund börjar Monstret klappa händerna. Jag härmar. Då skrattar Monstret och ljudet är det klaraste jag någonsin hört.

Vår lek fortsätter. Vi klappar oss på huvudet, knäna, magen, fötterna. Varje rörelse är följt av det ljuvliga fnittret.

Efter kanske en kvart reser Monstret på sig.

- Jag ska gå nu, men vi ses snart.

- Ja, vi ses snart Monstret.