22 september. 14:44. Med en kopp te i vardagsrummet. Frågestund med referent Petter.

Marie: Petter, hur är livet som kommentator?

Petter: Var vill du komma?

Marie: Nämen just nu bara, hur är läget liksom?

Petter: Det finns inget liv som kommentator, bara livet självt. Och livet är bra. Ibland gnäller jag för mycket. Men det är bra med matcher som i söndags, då kommer jag på att jag älskar det här jobbet.

Marie: Var det den ultimata matchen att kommentera? (Man U-Man C 4-3. Red anm)

Petter: Nej. Det var det inte. Det var ett, ur objektivt synvinkel, ett optimalt slut. Men första halvlek är ju exempelvis inte optimal. Det är inte säkert att den optimala matchen existerar. Den här matchen var på god väg mot fulländning.

Marie: Men vad fattades då då?

Petter: Man skulle ha kunnat pressat in en del fler stjärnor i Man City...

Marie: ...som vem då till exempel?

Petter: De två jag tänker mest på är såklart Adebayor och Robinho.

Marie: Oj, ursäkta. Vi tjejer kan ingenting om sport. Vad fattades mer?

Petter: En chansrikare första halvlek och möjligen att chanserna hade varit lite mer jämnt fördelade. Att även City hade kunnat åstadkomma fler chanser och inte bara.

Marie: Ok. Men kan du lite snabbt förklara vad det är som är så roligt med att kommentera till exempel en sån här match med ett sånt rafflande slut?

Petter: Vad det är som är roligt?

Marie: Ja, du skrev ju att sånna här matcher gör att du älskar det här jobbet. Varför då?

Petter: Nu är det lite svårt.

Marie: Bra.

Petter: För det första är det roligt att bara vara där och vara en del av matchen. För det andra är det roligt att vara en del av den...

Marie: För det första att vara en del av den. Och för det andra att vara en del av den. Ok. Fortsätt.

Petter: Men vaa faaaan. Skärp dig nu! Faktum är att jag tycker bara det är roligt att få komma in gratis och kolla matchen.

Marie: Försöker du vara dryg nu?

Petter: Ja.

Marie: Ok. Tack Petter för att du tog dig tid.

Petter: Fuck off.

Marie: Jag skriver det Petter, att du sa det.

Petter: Neeeeeeej, nu är det faktiskt inte roligt längre!