Mio lär mig mycket.
Trots att han inte sagt ett begripligt ord än så är han den som lärt mig mest i hela mitt liv.
Okej, Marie och en del andra har också lärt mig mycket men med tanke på att Mio inte har sagt något än så måste ju hans lära-ut-snitt vara skyhögt över alla andras.

Den stora lektionen o föreläsningen har han hållit om att Leva i nuet. Något som gynnat mig enormt.

Ta exemplet när planet från Sevilla är försenat.
Sittandes i kabinen får vi reda på att vi inte kommer att få lyfta förrän om två timmar. Det kan ge småbarnsföräldrar panik kan jag lova. Vad ser vi framför oss? Vi ser en skrikandes och trött Mio som inte kan sova för att han är för hungrig, och han är för hungrig för att vi inte haft mat för att täcka för en sån stor försening som två timmar.

Oron växer och vi pratar lite om hur vi ska tackla problemet.
Mio visar vägen. Han vet inget om någon försening och just nu är han inte alls hungrig. Han sitter i mammas knä och leker med sina plastnycklar och skrattar med flygvärdinnorna som stressar förbi. ’Vad är det mamma o pappa, varför leker ni inte med mig’? tycks han undra.
En stund senare bekräftar piloten att vi har fått en ny slottid, vi kommer åka inom 20 minuter.

All oro förgäves alltså. Är inte all oro det?
Mio kände aldrig någon oro. Han satt i planet något längre än vad han borde gjort, men han fick mat och när vi landade i Barcelona sov han stilla.

När kan jag lära och använda mig av denna teknik?

Kanske när jag står ute en frisk o solig förmiddag och försöker få Mio att sova i vagnen. Jag blir frustrerad först, för Mio vill inte sova. Han tittar bara på mig och skrattar och försöker ständigt att vända sig om på mage. Jag stoppar honom irriterat.
Efter ett tag kommer jag på att jag ju egentligen inte vill något annat än att få stå just där, just då.
Jag andas djupa kyliga andetag och vänder mitt ansikte mot solen o blundar och tar emot värme från universums stora eld. Nästa gång jag tittar har Mio somnat.

På nätterna hör jag Mios andetag genom väggar av tjock sten. Ibland drömmer jag om dom, ibland känner jag dom med en pappas intuition(oh, yes, vi har en sån).
Jag kan höra hans andetag öka och bli oroliga som ett tecken på att han kommer vakna snart.

Klockan kan vara tre på natten och jag är så trött att det känns som om jag skulle dö om någon tände en ficklampa i ansiktet på mig.
Jag blir arg för att Mio vaknat. Jag besvarar inte hans leenden när jag kommer in till honom.
Jag vill bara gå tillbaka till sängen o sova. Gud vad trött jag är och gud vad trött jag kommer vara i morgon när jag inte får sova. Jesus, Maria och Josef detta måste få ett slut!!

Sen blir jag arg för att jag varit arg.

Sen kommer jag på att om jag är trött i morgon så kan jag få vara det. Det är lugnt. Det finns ingen anledning att bli arg för det nu. Just nu, när klockan är tre på morgonen finns jag bara där för en person, Mio, och för att hjälpa honom hitta tillbaka till sömnen. Och jag älskar att få vara den som han vill ha hjälp av.
Genast blir timmen mellan 3 och 4 inte alls speciellt jobbig. Mio somnar snart.