Fighting Free.
- Hur ofta bråkar du och Petter?
- Aldrig.
- Vaddå aldrig?
- Ok, nångång ibland då. Eller nej. Jag kommer inte ens ihåg senast faktiskt.
- Men.. Men.. Men.. Hur går det till?
Jo. Det går alldeles utmärkt till. Eller det tar på krafterna ibland. Det gör det. Jag ska försöka förklara varför.
Vi bråkar aldrig, för det finns aldrig någon anledning. Båda två är medvetna om att om man är "sugen" på att bråka eller allmänt irriterad på något som den andra har gjort så har det alltid, alltid, med en själv att göra.
(Läste du ordet alltid? Det är nämligen det viktigaste i det här sammanhanget, det finns inga undantag.)
"Du är väldigt sällan irriterad på det du tror", skriver Kay Pollack.
Så när jag blir irriterad på att Petter har glömt att berätta för mig att han ska spela dart med sin polare Knut* så kan jag alltså välja:
1, att skälla på honom och säga åt honom hur otroligt o-omtänksam han är. Det här leder till att Petter känner sig påhoppad och skriker någonting tillbaks i stilen: "Jag måste ju få umgås med mina kompisar". Det leder också till att jag känner mig elak. Dessutom är det lögn. Petter är den mest omtänksamma människan jag känner.
Därför kan jag istället välja att:
2, fundera på varför jag känner mig kränkt. Förmodligen för att jag inte är riiiiktigt tillräckligt trygg i mig själv för att förstå att att Petter vill spela dart med Knut ikväll och glömt säga det inte har någonting med att göra med hur mycket han tycker om mig. Möjligen kan jag när jag kommit på det här prata med Petter om det och så har vi båda utvecklats lite till och lärt känna varandra lite bättre.
Svårt. Fast väldigt enkelt.
Utmaningen ligger i att orka göra det här varje gång du tänker en sådan tanke.
(Läste du ordet varje? Det är nämligen det viktigaste i det här sammanhanget, det finns inga undantag.)
Det är häpnadsväckande hur ofta tankarna kan komma. Och ännu mer häpnadsväckande hur ofta de kan komma när du har jobbat tre dagar i rad och inte sovit så mycket (oftast Petter) eller när du känner dig väldigt gravid (oftast jag).
Men det är värt det. Värt det. Såååå värt det.
*Meddelande till Linda: Nej Linda, han valde själv bort badmintonen med Crille ikväll...
- Aldrig.
- Vaddå aldrig?
- Ok, nångång ibland då. Eller nej. Jag kommer inte ens ihåg senast faktiskt.
- Men.. Men.. Men.. Hur går det till?
Jo. Det går alldeles utmärkt till. Eller det tar på krafterna ibland. Det gör det. Jag ska försöka förklara varför.
Vi bråkar aldrig, för det finns aldrig någon anledning. Båda två är medvetna om att om man är "sugen" på att bråka eller allmänt irriterad på något som den andra har gjort så har det alltid, alltid, med en själv att göra.
(Läste du ordet alltid? Det är nämligen det viktigaste i det här sammanhanget, det finns inga undantag.)
"Du är väldigt sällan irriterad på det du tror", skriver Kay Pollack.
Så när jag blir irriterad på att Petter har glömt att berätta för mig att han ska spela dart med sin polare Knut* så kan jag alltså välja:
1, att skälla på honom och säga åt honom hur otroligt o-omtänksam han är. Det här leder till att Petter känner sig påhoppad och skriker någonting tillbaks i stilen: "Jag måste ju få umgås med mina kompisar". Det leder också till att jag känner mig elak. Dessutom är det lögn. Petter är den mest omtänksamma människan jag känner.
Därför kan jag istället välja att:
2, fundera på varför jag känner mig kränkt. Förmodligen för att jag inte är riiiiktigt tillräckligt trygg i mig själv för att förstå att att Petter vill spela dart med Knut ikväll och glömt säga det inte har någonting med att göra med hur mycket han tycker om mig. Möjligen kan jag när jag kommit på det här prata med Petter om det och så har vi båda utvecklats lite till och lärt känna varandra lite bättre.
Svårt. Fast väldigt enkelt.
Utmaningen ligger i att orka göra det här varje gång du tänker en sådan tanke.
(Läste du ordet varje? Det är nämligen det viktigaste i det här sammanhanget, det finns inga undantag.)
Det är häpnadsväckande hur ofta tankarna kan komma. Och ännu mer häpnadsväckande hur ofta de kan komma när du har jobbat tre dagar i rad och inte sovit så mycket (oftast Petter) eller när du känner dig väldigt gravid (oftast jag).
Men det är värt det. Värt det. Såååå värt det.
*Meddelande till Linda: Nej Linda, han valde själv bort badmintonen med Crille ikväll...
Kommentarer
Postat av: Sandra
haha, roligt fina! det var längesen jag var här. nu har jag läst massa o känner att vi MÅSTE ses snart ju! jag har ju tillomed missat att monstret som jag trodde varit en tjej blivit ett kryp till kille... kom tillbaka i mitt liv ni båda. eller alla tre menar jag. nu!
Postat av: Emelie
Så sant, så sant. Oftast går det att tänka sådär. Undantag finns dock tyvärr hemma hos oss (mest jag). Även om de sker sådär en gång vart annat år. Monstret/Krypet/Pyret kommer få en lugn och trygg uppväxt tror jag :)
Trackback
