Förklaringen....

Det var liksom något i ögonen på Krypet redan när vi landade på Kallax flygplats igår. Något ängsligt och en gnutta rädsla för allt det nya. "Kom nu, så går vi ut ut planet" sa jag. Men Krypet skakade på huvudet och ville sitta kvar en stund. Så vi fick vänta tills alla gått av och när vi sen var ensamma på planet så tog han min hand och vi släpade oss ut.

Det var något med den norrländska kylan. Eller kanske det norrländska mörkret. Kanske hade han inte räknat med bäcksvart klockan 14:30 och heller inte med 32 minusgrader. Han log inte, utan såg mest rädd ut när Lasse Granqvist gick upp i falsett i ett skämt om kylan. Krypet såg bort, drömde sig iväg.

Hans lilla kropp vibrerade när han satt i taxin och såg ut över det milsvida svarta landskapet. Det såg iskallt ut. Krypet huttrade. "Är det mitt i natten här?" sa han. "Nej då, samma tid som hemma. Det är bara solen som gått ner lite fortare här uppe" svarade jag. Krypet såg fundersam ut.

Han släpade snuttefilten över tröskeln till hotellrummet och såg för ögonblicket lite gladare ut. Han fick välja säng först och log när vi packade upp och satte våra tandborstar i ett glas vid handfatet. "Vi är ute o reser du och jag! Visst? Visst?" sa han och jag nickade och log.

"Jag tror jag saknar Mamma lite" sa krypet efter en stund när vi båda vilade strax före avfärd till arenan.
"Jag vet vad du pratar om" sa jag, "och jag gör det själv hela tiden när jag är borta...Men man får liksom leva med det. Leva med saknaden".

Det blev tyst.

"Leva med saknaden?" sa Krypet... "Det låter tråkigt och dumt".

"Jag vill nog inte följa med till Coop Arena" sa Krypet sen några minuter innan taxin skulle hämta oss. Det fanns Canalplus Sport på hotellrummet så han kunde se matchen ändå. "Om jag sover nu så går tiden fortare...så kommer vi hem till Mamma snart".

Och så hoppade han upp i sängen, drog snuttefilten tätt intill ansiktet och täcket över sig och blundade sig bort från Luleå. Jag kände hans varma kind innan jag stängde hotelldörren och låste.


Kommentarer
Postat av: Marie

Du är bara bäst du!! Helt otrolig. Ta med krypet och kom hem nu!

2010-01-08 @ 09:14:25
Postat av: Malin

Åh fint. Fint! Jättefint.

2010-01-08 @ 09:44:13
Postat av: Malin igen

Det var så fint Petter, så jättefint.

2010-01-08 @ 09:47:07
Postat av: Angen

hihi jaaa..han är alltid lika glad, de första han gör är att skratta då han slåt upp ögonen på morgonen..vi är verkligen bortskämda..men det kommer väl en trotts ålder snart =) hihi.



jag ska lära dig allt jag kan Marie ;) hahaha!!!



kram

2010-01-08 @ 10:57:27
URL: http://angenf.blogg.se/
Postat av: fd Lulebo

Luleå är en liten vanesak. När man väl fått stan i blodet vill man dit igen. Och igen.

Hils, fd Lulebo

2010-01-11 @ 15:52:21

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Välkomna.

Vi heter Marie, Petter och Mio.

Vi är en vanlig familj som bestämde oss
för att bryta invanda mönster och skapa
vår egen lycka.
För ett år sedan sålde vi lägenheten i Stockholm, packade två resväskor och flyttade till Spanien. Nu bor vi i Sverige igen men forsätter att skapa vår egen lycka här.

Vi tror på att ta
ansvar för sig själv
och att barn föds som de ska vara och vi föräldrar får delta i
deras utveckling.

Och så tror vi på kärlek.

Kontakt: info@miomedia.se


Visst vill du skriva in din e-mail och få ett mail när vi skrivit nytt:

RSS 2.0