Vi var på begravning igår. Om hur en begravning skulle kunna anordnas skulle jag kunna skriva mycket om. Men inte nu och inte här.

Istället två reflektioner:

1, När alla kom fram och sa adjö efter minnesstunden så sa de "Hej då" till Petter men "Hej då och lycka till med allt" till mig. Varför är det bara jag som ska lycka till, ville jag fråga.

2, Det serverades en tårta som såg ut att vara världens godaste. Frukttårta med massor med grädde. Petter och jag kommer in efter att ha varit ute och tagit lite luft, sätter oss ner och ser bakverken stå utställda på bordet:

- Är det bara jag, eller luktar det inte magiskt gott i hela rummet? Frukt, socker och grädde. Åhh, det här var värsta sockerprövningen någonsin.

- Luktar? Det räcker inte. Den talar till mig. "Eaaaat meeeeeee. I was maaaade for yoooou."

Sen gick det hela överstyr. Petter reste sig upp och alla trodde han skulle hålla ett minnestal. Men han började skrika och hålla för öronen istället.

- Stooop! Stop talking to me!! I want it you!! Stoooooooop it!!!!

Och det var Petters första möte med min släkt. Efteråt kom min morbror fram till mig:

- Ehh du. Vad hände med den där elitfotbollsspelaren?