Jag gillar vägar. Själva ordet. Väg.

Jag gillar att ett enkelt ord kan ha så många betydelser.

När Bruce Springsteen sjöng "I'll meet you further on up the road" menade han knappast att han skulle möta oss nånstans uppe i backen, förbi Konsum på vänster sida. Utan kanske pratade han om ett möte senare i livet.

Vilken väg tar vi i livet? Det är helt vårt eget val. Tar vi den upptrampade stigen eller den som knappast syns?

Nog om detta.

Cormac McCarthy, som verkar vara en gnällig gubben egentligen, har skrivit en bok som heter, passande nog för detta blogginlägg, 'Vägen'.
Jag läste den första gången på Guadeloupe för ett år sen, och ytterligare en gång den här vintern. Och han har bestämt hittat nånting här Herr McCarthy.

Det är något otäckt över boken, något apokalyptiskt jobbigt med dimma, gråa dagar, regn och sotig luft. Den är otäck på ett annorlunda sätt än något jag tidigare läst och den ger mig så mycket bilder i huvudet.

Jag har inte skrivit någon bok. Än.

Men om jag gjorde det hoppas jag kunna framkalla lika mycket starka bilder hos läsarna som jag får av McCartneys bok. Känn bara på den här inledningen av boken, den ger mig kalla kårar från mardrömmar jag haft som liten och bara minns fragment av.

'I drömmen som han vaknat ur hade han vandrat i en grotta där barnet ledde honom vid handen. Deras ljus spelade över de våta droppstensväggarna.
Som pilgrimer i en myt uppslukade och vilsekomna i innanmätet på ett jättedjur av granit. Djupa stenrännor där vattnet droppade och sjöng. Förkunnade i tystnaden jordens minuter och timmar och dess dagar och år utan uppehåll. Tills dom stod i en väldig stensal där det utbrede sig en svart och fornåldrig sjö.
Och på den motsatta stranden en varelse som lyfte den drypande munnen från travertinbassängen och såg in i ljuset med döda ögon vita och blinda som spindlars ägg. Varelsen svepte med huvudet lågt över vattnet som om den insöp vittringen av det den inte kunde se.
Den hukade där blek och naken och genomskinlig med alabasterbenens skuggor mot klipporna bakom den. Inälvorna, det bultande hjärtat. Hjärnan som pulserade i en matt glaskupa.
Den svepte med huvudet fram och tillbaka och utstötte sedan en jämmer och vände sig om och lufsade in i natten med ljudlösa språng'.

Den inledningen är värd dubbla nobelpris I tell you...