Ett frostigt sommarminne

Varför minns vi vissa saker? Vilka händelser eller upplevelser från barndomen sparas i vår hjärna, för att senare komma tillbaka i våra vuxna liv? Flera bilder i mitt huvud är glasklara trots att dom legat i hjärnförrådet i mer än 20 år. Och jag har ingen aning om varför.

Är det bara en tillfällighet vad jag minns, eller är det saker som mitt undermedvetna sparat för att jag ska kunna ta fram det och lära mig något från det?

Ett av dessa minnen handlar om Tennis. Och om viljan att bli förlåten.

Utanför mitt röda hus där jag växte upp fanns en stor asfalterad vändplats. Den använde vi så klart till utövande av diverse sporter. På somrarna lirade vi mest tennis. Pappa hjälpte oss att krita linjer på asfalten och vi satte upp ett grönt nät tvärs över planen o spände det mellan två cyklar.

Johan och Perra bodde tvärs över gatan, och Micke en bit längre ner. Fyra grabbar, nu skulle vi spela dubbel. Vi började spela. Det gick lite tafatt o trögt. Faktum är att dubbelspelet blev en katastrof. Det blev inget spel alls. Högst två tre bollar över nät.
Vi bytte dubbelpartner så att alla fick spela med alla.
När vi gått ett helt varv av tråkig tennis insåg alla problemet: Micke var inte bra nog.
Han svingade racket som om han skulle avliva en tjur, det for okänsligt genom luften och sällan eller aldrig träffade han bollen. Vi andra tre var typiska sportkillar, födda och uppvuxna med guds alla bollsporter. Men Micke var inte som oss. Han var en tyst kille. En som trivdes bäst med sin pappa i garaget eller snickrande på en lådbil. En gång byggde han ett segel till sin cykel som faktiskt funkade. Men någon sportkille var han inte.

En gång skulle jag o Micke bygga en lådbil ihop. Jag ville mest dra nytta av Mickes kunskaper. Micke styrde o ställde, mätte o donade och sa sen…’hmm, tycker du att den ska ha spoiler’? Jag hade ingen aning om vad det var och försökte låtsas som om jag förstod. Men Micke såg rakt igenom mig, och efter det så började bygget att halta och det blev aldrig någon lådbil.

Micke fyllde år i början av juni och den här sommaren hade han fått ett nytt fint tennisrack. Det hade vit ram och lila strängar o handtag. Nu skulle det spelas tennis. Några dagar senare stod han där utanför mitt hus och visste lika väl som vi andra att han inte passade in på något sätt. Han kände att han var den svagaste länken.

Perra studsade slött med tennisbollen, Micke tittade på sina lila strängar på racket, en bil kom och vi fick flytta nätet.
Sen sa Johan: ’Alltså… Inge vill ju vara med Micke… Han missar ju hela tiden’.

Det blev tyst. Någon fågel sjöng från dungen invid vändplatsen. Perra slutade studsa med bollen. Jag hade blicken fast i asfalten och en otäck känsla i magen. Jag lyfte blicken för att se rakt in i Mickes ansikte.
Jag såg ingenting. Micke var inte ledsen, inte arg. Han såg bara nollställd ut. Det var neddraget. Ansiktet var stängt.
Han visste att han inte dög, att han inte hade på tennisplanen att göra och nu hade han fått det besannat av en av oss. Och egentligen av alla oss eftersom ingen av oss sa något till hans försvar.
’Hmm…Ja… Ja så är det ju…’ mumlade Micke där han stod och fingrade på sitt rack vars vita ram glänste och lyste i julisolen.

Allt var stilla. Johans ord ekade över planen och med tystnaden som vapen satte vi siktet på Mickes hjärta för att han skulle gå ifrån oss. Sakta föste vi honom bort, hem till sitt snickrande så vi skulle få spela vår förbannade tennis ifred.
Vårt beteende knuffade honom i ryggen, han såg orden skrivas i våra ansikten...DU ÄR INTE VÄLKOMMEN HÄR!
- Jag tror jag ska gå nu…sa Micke och började långsamt vända sig om och gå. Den nya neongula, luddiga bollen som han fått i present tillsammans med racket böjde han sig ner för att plocka upp.
- Men du… Du får våra med alltså, ändå! Försökte jag. Tafatt som fan.
- Nej, jag vill inte vara med mer. Det är lugnt alltså, jag känner bara inte för att spela mer, sa Micke och kastade med sitt rack över axeln där han gick.

Micke, jag kan fortfarande börja gråta när jag tänker på den där dagen för så längesen. När det gör som ondast vill jag vrida tillbaka världen och ändra på allt som vi gjorde. Om det gick skulle jag hoppa tillbaka till 1990 och ge Dig en stor kram och säga att vi skulle spela mera, mera, mera!  
Ibland träffar man inte bollen, men vem bryr sig? Du blir bättre hela tiden och fan vad kul vi har! I mina tankar förlåter du mig för att jag vara så liten och inte stod upp för dig. I mina drömmar förlåter jag Johan för att han sa som han gjorde och mig själv för att jag var så ryggradslös.

Förlåt.


Kommentarer
Postat av: Lövet

mm vem känner inte igen sig i en sådan beskrivning från barndomen... fast är inte de viktiga att vi inte gör så när vi är vuxna och tar lärdom av de vi gjorde då. Jag ser vuxna dagligen fortfarande bete sig så i vardagliga situationer... jag borde reagera men kanske tar den bekväma vägen...

2010-11-24 @ 22:27:45
Postat av: Malin

Förlåt

2010-11-26 @ 13:07:42

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Välkomna.

Vi heter Marie, Petter och Mio.

Vi är en vanlig familj som bestämde oss
för att bryta invanda mönster och skapa
vår egen lycka.
För ett år sedan sålde vi lägenheten i Stockholm, packade två resväskor och flyttade till Spanien. Nu bor vi i Sverige igen men forsätter att skapa vår egen lycka här.

Vi tror på att ta
ansvar för sig själv
och att barn föds som de ska vara och vi föräldrar får delta i
deras utveckling.

Och så tror vi på kärlek.

Kontakt: info@miomedia.se


Visst vill du skriva in din e-mail och få ett mail när vi skrivit nytt:

RSS 2.0