Frukostsamtal
Sömniga ögon.
En lite barnmun som gäspar.
En liten handflata och fina barnfingrar blottas när han med handryggen gnuggar ena ögat. Jag dricker kaffe, han har oboy i en chokladig kopp. Mamma jobbar.
- Är du trött idag?
- Varför då?
- Vet inte...Bara sömnig liksom...
- Sover du inte på nätterna?
- Jo... jo, det tror jag...
- Fast vet du...
- Nej.
- Jag har pratat med mamma idag, och hon var också väldigt trött...Och hon sa att du velat leka nästan hela natten...
- Jaså...Det minns jag inte riktigt.
- Minns du inte riktigt?
- Nej, minns inte riktigt. Du vet, dagarna o nätterna här inne bara flyter samman. Jag har precis lärt mig upp och ner, men dag och natt har jag typ ingen koll på alls än..
- Nehej okej, men kanske k..
- Det är inte alltid jättekul här inne jämt vet du... Det är skönt och så men helt ensamt, och så hör man Er två nästan hela tiden som gör en massa roliga saker som jag inte får vara med på...Och när JAG sover då är det minsann ingen som bryr sig om att ta det lugnt...
- Okej... Det är okej...Jag förstår Älskling. Vi ska bli mer försiktiga. Och du också då?
- Okej, det är taget.
- Tänkte vila lite..
- Okej, får jag en kram först?
Så tar han några smygande steg över golvet. Han kommer mot mig och jag får lägga mitt ansiktet invid hans varma ansikte. Hans händer och armar väger lätt mot mina axlar och jag drar ett djupt andetag i hans nacke och får en doft av den totala kärleken.
- Vi ses sen då, säger jag.
- Yepp...Vi ses sen, säger han och går mot sängen med en filt draganden i golvet.
Solen i ögonen
The hardest part...
20 dagar utan glass, godis, läsk eller några söta bakverk...
Men i morse på ett hotell i Örnsköldsvik passerade jag det utlimata testet redan under frukost.
Och som sagt var. Jag har alltid varit en riktigt äkta gottegris...
McDonalds och fotbollsdomare
Ni som känner mig vet att jag älskar det engelska sportspråket.
Därför kommer här en rubrik från en av söndagens tidningar. Det är fattiga Burnley som lyckas sno med sig en poäng borta mot rika Manchester City. Burnley ledde med 2-0, tappade till 2-3 men skickade in en kille vid namn Kevin McDonald som satte dit kvitteringen med sitt första Premier Leaguemål nånsin.
Rubriken är självklar, men brutalt bra.
En helt annan sak.
Det är inte alltid som jag håller med Sir Alex Feruson efter en match när denne påpekar något angående domaren. Han har gjort det oräkneligt antal gånger.
Men efter Martin Atkinsons insats mellan Chelsea och Man United i söndags så börjar jag på allvar undra hur det står till i den engelska domarkåren. Det har på sina håll varit katastrofala domarinsatser och det händer gång på gång i match efter match.
Ligan må ha utvecklats enormt de senaste 15 åren...Men det verkar ha stått helt still i domarutvecklingen.
Kanske har pressen på domarna blivit för stor? Kanske har Benitez, Wengers och Fergusons ständiga påhopp pressat ur det sista av självförtroende som fanns kvar.
Howard Webb må vara ett lysande undantag....men han kan ju inte döma varje match...
Så...lite morgontankar från mig. Nu kaffe och sen ska jag plugga Modos laguppställning.
Höstpromenad...
And it was all for nothing...
Jag har blivit SMS-hotad...
Först blev jag besviken när jag upptäckte att jag faktiskt redan hade senaste numret av "Inside United", men blev glad när jag fick se novembernumret av Chelseas klubbtidning och fredagens upplaga av Daily Telegraph och The Independent.
På väg ner till tunnelbanan igen upptäcker jag att min iPhone saknas i fickan.
Jag hade laddat den med Kent's nya platta som skulle styra mig i folkrusningen.
Men iPhonen är ligger inte i min innerficka som den brukar, och den ligger inte i någon av fickorna...
Tankarna rusar.
"Fuck... Någon har snott min iPhone. Helvete! Alla nummer borta! Alla bilder! Massa struuuuul!!".
Jag tar rejäla kliv mot tunnelbanan. Tankarn river hål i hjärnan och jag anlägger en arg min. "Just nu sitter en jävla tjuv och går igenom mina bilder, lyssnar på min musik... Ringer en massa samtal..".
Då kommer jag på den geniala idén att skicka ett SMS till iPhonen. Det kan jag, för jag har, trots att jag slutat där för två månader sen, inte lämnat tillbaka Radiosportens mobil.
Dessutom har jag läst någonstan att, om man tappar bort sin iPhone så kan man hitta den via GPS.
Så jag tar ett djupt andetag och skriver det elakaste SMS-et jag nånsin skrivit:
"DU! JAG KAN SPÅRA TELEFONEN MED HJÄLP AV GPS-FUNKTIONEN. SÅ DET ÄR NOG BÄST ATT DU STÄNGER AV DEN DIREKT!!"
Först är jag sjukt nöjd med meddelandet, sen inte så nöjd.
Jag håller om min gamla telefon och ber till gud att jag inte ska få ett svar av typen...
"Okej, säg var är jag nu i så fall?".
Men när jag kommer hem visar det sig att min iPhone ligger kvar på köksbordet. Med det hotfulla SMS:et rullandes på displayen.
Gårdagkvällen i bilder...
Jag är glad och Marie fundersam.
Först så klart: Lite tapas. Mmm.
På:
Marie vet fortfarande inte vart vi ska... Hihi...
Så då visar jag henne biljetterna...
Så då blev hon glad... Och nu alltså väntar vi på Ebba...
Så fick Marie sin senapssill till slut...
The first snow...
Ja se det snöar, det var väl roligt hurra!
Nu blir det Vinter, nu blir det vinter, som vi har önskat HURRA!
Ser ni den där inringade vita pricken på min tröja? Det är en av årets absolut första snöflingor.
En riktig stjärna med andra ord. Bloggen hoppas lyckas fixa en intervju med den senare. Vi får se hur det går.
Nu ska jag ur o åka pulka. Vi hörs!
HAMMARBYBACKEN HERE I COME!!!!TJOHHOOO!!
Hoppas Marie hinner hem nu innan tunnelbanan blir försenad efter det kopiösa snöfallet...
När den tredje fredagen kommer...
Sen dess har jag inte käkat något socker. Eller jo, det har jag ju, jag får ju i mig socker i frukt o andra maträtter. Men jag har på tolv dagar inte köpt eller ätit varken glass, godis eller några sorters bakverk eller druckit läsk.
En vis man sa till mig, Petter: "Ät inget socker på tre veckor. Och när tre veckor har gått, vräk i dig allt sött som du drömt om dom här sockerfria veckorna. Du kommer att upptäcka att det då är så sött att du inte vill ha det".
Ni som känner mig vet hur stort det här är. För er som inte känner mig så kan ni göra ett försök att hitta en person med mitt sockerbegär. Ta den största gottegrisen ni nånsin kan hitta, skicka in honom i en miniräknare och multiplicera personen med tio. Då kommer ni hamna i närheten av mig. Jag älskar godis. Jag älskar kakor. Jag älskar nybakta kanelbullar, jag älskar glass, ju sötare desto bättre.
Min mamma har berättat historier för mig, hur jag som 3-åring lagom rund om magen klivit omkring på stranden hemma i Sturefors och tiggt bullar av fikande familjer.
Just nu, efter tolv dagar, har jag börjat drömma om sötsaker. Häromdagen drömde jag att jag blev jagad på stan...av tre gigantiska Snickers. En annan dag att jag badade i ett mjukt hav av rosa gelehallon och gröna kulor.
Om några dagar kommer den andra fredagen och markera att 2/3-delar av tiden förlöpt. När det tredje fredagen kommer så...
...Så ska jag baka en äppelkaka. Och när den är klar ska jag låta den svalna lite och sen ska jag rulla ihop den till en stor boll och sen ska jag lägga bollen i en tiolitershink som är fylld med Marsan. Och sen ska jag stoppa ner hela mitt huvud i hinken och låta mig omslutas av Marsan samtidigt som jag tuggar i mig smulpajen. Med huvudet nere i hinken tänker jag också dra ett par rejäla andetag och suga ner Marsan i lungorna.
...Så ska jag låta smälta ner Snickers, Schweizernöt och Ritters vita choklad i en stor Wokpanna och sen låta den röran stelna. Sen ska jag slänga på Ben & Jerryglass och låta den smälta över röran och sen ta en stor slev av trä och lassa in allt i munnen samtidigt som Marie står bakom mig och gnider in mitt hår, öron, nacke och hals med lätt smält Polly.
Jävlar vilken terapiblogg det här var. Jag är inte något sugen alls på godis längre. Jag känner mig bara...mätt typ.
FavvoFrulle - En Parentes
Ägg och Senapssill.
Herregud så gott.
Allvarligt, om jag bara fick äta en rätt under resterande tid av mitt liv, så skulle Ägg o Senapssill ligga jävligt bra till.
Med ljus, "Människohamn", lite radio och lite vatten utgör den en favvo-frulle.
Förvandlingen...
Det var ett ganska roligt experiment. Och inte helt onyttigt tror jag oavsett om man har ont i halsen, som jag hade, eller är fullt frisk.
Marie övervakade mig och vid minsta viskning sa hon "TYST" på skarpen.
Jag blev sittande med block o penna i ena handen och "Människohamn" av John Ajvide Lindqvist i den andra.
Men det gick bra, och i morse väcktes jag med en kopp het honungsmjölk på sängen av Marie. Det var sagolikt. Som att dricka sammet mot det som tidigare varit en hals full av sandpapper o grus. Tack för det Marie.
Men så ibland kan Marie byta skepnad från att vara en underbar människa som ger mig honungsmjölk på sängen, till att bli en liten treåring.
Omvandlingen sker senare under frukosten när jag står vid spisen och ska lägga på makrill på min macka.
- Blääääää....iiiiuuuuuooooo! Skriker Marie högt. Hon pekar på makrillen.
- Iuuuuooooo!! ÄCKLIGT!! Hon pekar mot mackan och gör en grimas som borde tillhöra någon som just tryckt i sig 10 citroner...
- Vilken tur att det är jag som ska äta då och inte du, Marie, säger jag.
- Bläääääää! Luktar äckligt! Säger Marie. Grimasen är kvar nu med ett inslag av förakt för en man som klarar av att äta äcklig fisk på morgonen...
Jag lägger på ett rejält lager makrill på min macka och Marie står vid min sida och håller skeptisk min... Sen vandlar hon om sig igen och blir en 8-åring som gärna vill utforska saker.
- Okej, får jag smaka lite...lägg på lite på min riskaka....okej...
Att bo i en brandpost
Det finns tuffa namn, som "Spiderman", "Ducati", "The Red Line".
Det finns vackra namn som "The purple rose of Cairo".
Själv bodde jag i:
State of Penn
State of Play hette filmen. En helt okej film. Stundtals riktigt bra faktiskt, även om jag har ruskigt svårt för Ben Affleck. Han är liksom för snygg på något sätt. Jag har jävligt svårt för såna människor.
När eftertexterna började rulla skymtade namnet Robin Wright Penn och jag tänkte..."Jaha, va han med".
Efter ett tag uppenbarade det sig för mig att Robin Wright Penn faktiskt är en hon och inte en han. Efter en stunds begrundande började en låt spelas i huvudet på mig... Det var Kent:
"Jag skjuter allting framför mig. Som Robin Wright Penn gör i State of Play".
Det är från fantastiska "Palace & Main" av Kent från skivan "Du & jag, döden".
Men nu uppstod genast ett dilemma i mitt huvud. Ett svårlöst enigma och plötsligt kastades min hjärna ut i MS-Dos med "Syntax Error" skrivet över hela skärmen.
Hur kunde Kent, på en skiva från 2005, sjunga om Robin Wright Penn i en film från 2009? Hmm?
---------------------
Så här lite senare har det framkommit att Kent inte sjunger "State of Play" utan "State of Grace". Där kan man tycka att hela bloggidén kanske föll.... Men eeeeh... Äh, jag publicerar den ändå...
Lite, bara lite mer Shepherds Pie, tack.
Andy Gray är en tidigare storspelare i England. Numera arbetar han som expert och har gjort sig känd genom en del bryska uttalanden.
Igår påverkade han också mitt matintag.
Jag satte i mig en rejäl portion av Shepherd’s pie före matchen. Riktigt gott var det. Jag slog mig ner på en stol och samtidigt som jag mumsade lät jag mina ögon gå över dom gamla fotbollsspelare, numera experter, som fanns i rummet. Luca Marchegiani fanns där och Marcel Desailly.
När jag tryckt i mig allt på tallriken kände jag att… Fan, jag är väldigt mätt, men eftersom det var så gott (och framför allt helt gratis) så tänkte jag att lite, lite till vore kalas. Så jag går bort till serveringen och hamnar efter Andy Gray i kön. Andy är en stor man dessa dagar. Större än sitt rykte.
Han ber om en portion och får ett rejält lass med köttfärs och potatismos.
Han vänder sig om, nickar, och skickar in en full slev mos i kakhålet. Nu är det min tur, så jag säger:
- Can I have just a little bit more, please.
Killen som lägger upp maten säger ”sure” och lägger på ett av dom största lass Shepherds Pie jag nånsin sett på min tallrik. Och även om jag inte sett så många så är det riktigt mycket mat.
Och då förstår jag att servitören har uppfattat det som att jag inte bara vill ha ’lite mera mat’ utan ’lite mera mat än Andy Gray fick’.
Det var bara att hugga in.
Två andra roliga kommentarer under resan:
På tåget mellan London och Liverpool. Fullt med fotbollsfans. Efter ett tag kommer ett meddelande från restaurangvagnen:
- We are very sorry to inform you that we no longer are able to serve any beer or cider on this train as we have nothing left from now on. This train was not loaded enough to go to Liverpool this morning. Maybe we get a new load of beer and cider once we get to Crewe. I will come back later for more information once we get to Crewe.
Och här killen som håller i säkerhetsgenomgången i flygplanet mellan Manchester och Stockholm sent igår kväll.
- Placera flytvästen över Dig, lägg bandet om huvudet o dra åt……
Hela kabinen skrattar och flygvärdinnorna som står flytvästarna bryer ihop.
Frukostkonversation
Marie: Redan 17 besökare...Och vi har inte uppdaterat.
Petter: Oj då... Har vi någon idé då?
Marie: Nej.
Ursäkta, har du numret till Plate*?
Badmintonmatch mot Crille igår. Matchstart 21:30 i Enskede Rackethall.
Jag får en kanonstart och vinner första set med 15-2. Jag vet inte när jag vann med så stor marginal senast. Faktum är att jag inte ens vet när jag vann ett set mot Crille senast. Det blir ofta skapligt jämna matcher, men han vinner jämt.
Jag tror inte jag tar i om jag säger att han vunnit de senaste 30 matcherna mellan oss.
Men men, jag jobbar på och fösöker. Och det är grymt bra träning.
Så igår när jag dundrar i med en smash som Crille med nöd o näppe returnerar så jag kan daska ner fjädern i golvet och vinna det där setet så börjar direkt mina tankar att gå.
Jag tar några steg mot bänken för att dricka vatten.
Men i mitt huvud är jag långt därifrån.
Jag tänker att jag kommer hem efter matchen till en mörk lägenhet. Marie möter mig i hallen med bara ett täcke omkring sig.
- Hur gick det älskling, säger hon.
- Älskling jag vann!! jublar jag i hallen och berättar rusfyllt om segern med 15-2 i första och 15-5 i andra.
- Jag visste det Älskling. Jag trodde verkligen på Dig! säger Marie och ger mig en varm kram.
- Tack för att du tror på mig... säger jag och andas in hennes doft i nacken...
Jag blundar och plötsligt hör jag.."Okej, nya bollar! Är du med?".
Jag ser Crille på andra sidan nätet beredd att kickstarta det andra setet.
Han ser så där ruskigt pigg ut. Nästan otäckt. Jag vet att jag måste ha längd i bollarna, annars smashar han direkt. Och jag vet att han har bättre kondition än jag så några långa dueller vinner jag aldrig.
Maries varma kram är långt, långt borta...
Crille vann de två sista seten med 15-6 och 15-2.
*=Johan Plate, känd svensk prestationspsykolog och mental rådgivare
Enemies of the State
Det finns en riktigt rolig scen i 'Vänner' där några av huvudpersonerna försöker att utantill kunnan nämna samtliga 50 stater i USA.
Ross och Joey vägrar ge upp och efter ett tag har Joey ett triumferande leende på sina läppar när han säger:
- I got'em. 56!
Ross skakar på huvudet och jagar vidare. Joey tjuvkikar på Ross lapp och påpekar:
- Hey Ross... Utah?? You can't just make stuff up!
Och när scenen slutar har Ross lyckats. Tror han. Tills den kontrolleras och man upptäcker att Ross räknat Maine två gånger.
Vi gjorde samma sak på en Highway i LA. Och var faktiskt riktigt nära att lyckas. Faktum är att vi lyckades pricka in 45 av 50 stater.
Dom vi missade var:
Maine
Idaho
New Hampshire
Delaware
Rhode Island
Vi hade dessutom evighetslånga diskussioner om vad som var stat i USA till skillnad från stad i USA, eller stat någon helt annanstans. Vissa fick komma med på listan, andra röstades ner. Dom som fanns med på listan och som inte alls är stater var:
Portland (Haha...Inte mitt förslag!)
Cincinatti (Nej, inte mitt!
Nantucket (Nantucket?? Vad e det? Absolut inte mitt förslag! Nantucket...haha!)
New England (Det ÄR en stat! Okej, det var mitt förslag)
Ontario (Kan ha varit mitt...Möjligen Maries)
Atlanta (Mitt förslag....hmpf...)
En väldigt rolig lek...
I said goodbye L.A...
Nu är vi tillbaka efter en vecka i Laguna Beach utanför LA.
Så nu kan vi börja blogga igen.
Bäst på resan?
Ja, frågar ni mig så... Ligger våran balkong förbannat bra till.
Onödiga autografer...
Hans svar var snabbt:
- Ja, det måste nog vara förre VD:n för Sveriges Radio Ove Joansson som jag tog i slutet av 80-talet på ett öppet Radiohus. Den eller valfri spelare i GAIS 1988.
Men Robban berättade också om en polare som fått en ny fin, vit vinterjacka av sin mamma. Han är otroligt stolt över sin nya jacka och visar stolt upp den för klassen i skolan. På väg hem från skolan passerar han ett köpcentrum där en svensk artist håller på med en repetition inför en spelning på kvällen. Pojken känner väl igen artisten och vill så gärna ha autografen. Han har en bred, svart tuschpenna men inget att skriva på. Men han löser det genom att låta artisten skriva autografen på den fina, nya, vita jackan.
Hans mammam blev inte överlycklig när pojken kom hem med SYLVIA WRETHAMMAR skrivet över hela ryggen med stora, svarta bokstäver.
Själv har jag nog tagit många onödiga autografer i min barndom.
Den här hittade jag häromdagen, undangömd i garderoben. Det är delar av IF Saabs handbollslags autografer samlade på en Kabe-Sommarland-tshirt. På bilden ses autograferna från Per Caludius, Jan-Lennart Olsson, Stefan Jangmo och Pierre Thorsson. Stort.
