Mio är min son. Det är jag ganska säker på. I can show u my scars.

Nu är det också fastslagit att han är Petters. Bägge är nämligen lika osugna på att bada. Och allmänt ganska frusna av sig.

Igår var det ändå dags för båda att bada. Mio var så full av intorkat kräk att Barnavårdsnämnden (finns det en sån?) stod utanför dörren, redo att ta honom.

Skepsismen i badrummet var tydlig.

Hej Mio.

Hej hej.

Du är ju 17 dagar nu. Grattis!

Tack tack.

Hur känns det?

Brabra. Känns som om jag börjar få grepp om det här nu!

Jasså, vad bra. Några korta frågor. Hinner du med det? 

Allt för fansen. 

Ok. Hur är livet?

Oj, vilken inledningsfråga. Jo men tack. Livet är bra. Jag käkar rätt mycket. Sen sover jag en del.

Trevligt. När sover du då?

Tjaa.. Mest hela tiden.

Är det säkert det?

Nja, kanske inte. Men stor del av dagarna iallafall. Men på nätterna är det ju så spännande att vara uppe. Inte kan jag sova då inte. Så mysigt att ligga i sängen med både mamma och pappa.

Vad gör du när du är vaken annars då? Några intressen?

Egentligen inte. Fast jag gillar att träna på att lyfta huvudet. Och att hoppa i pappas knä. Snart ska jag ta mig över axeln. Det är mitt mål. Man måste ha mål.

Nåt annat intresse?

Jo, jag skäms ju lite för det här. Men jag gillar att kräkas. På folk. Gärna på de med fina tröjor och så. Märkeströjor. Pappa har en vit jättefin som här fantastisk att spy lite på. Och har jag ingen annans tröja till hands så brukar jag använda mig av mina egna kläder. Det funkar det med.

Hmm.. Ok. Du pratade om mål här tidigare. Har du några fler mål.

Absolut. Jag gick ju upp väldigt mycket i vikt första veckan. Men jag känner att det är farligt att bli nöjd där va. Man måste vidare. Se resultatet som inspiration. Så jag fortsätter äta. Och kräkas. Äta. Och kräkas. Typ så.

Skaffat dig några kompisar än då?

Alltså. Jag är lite rädd för alla gosedjur här i lägenheten. Så de håller jag mig borta från. Men jag gillar den där stora brummande saken i köket. Jag brukar somna där. Det är perfekt. Tvättis heter han. Sen träffade jag en kille som hette Ture igår. Han verkar cool. Och tuff. Han dreglade en hel del. Det ska jag lära mig tror jag.

Din mamma och pappa då. Vad gillar du dem?

De är grymma. Ibland tar det dock mer än mina utsatta 15 sekunder innan de fattar att jag vill ha mat. Det tycker jag är lite svagt. Men de lär sig ju med tiden. Men annars är de mycket bra. Pappa sjunger mycket för mig och drar massa bra skämt. Och kramas gör de bägge två. Det är nog det jag tycker bäst om i livet än så länge.

Ok. Tack Mio. Nu måste vi avsluta den här intervjun för du har börjat låta innifrån sängen och det har redan gått 5 sekunder.

Ojoj. Bäst du skyndar dig!

Petter är ute och springer. Jag är så avundsjuk. Men snart så. Snart så!!!

Men jag klagar inte. Jag har gjort yoga i tjugo minuter idag, helt underbart. Och så har vi varit ute på en mysig promenad. Selen är grym. Petters kommentar:

- Det går ju till och med att spela gitarr med den här på sig.

   

Ingenting är äckligt längre. Jag har varit ganska känslig tidigare men efter Mios intåg i våra liv är jag hur lugn som helst. Bajs, kiss och kräks bekommer mig inte längre.

Så ni som har en känslig mage, eller än värre typ sitter o käkar frukost, sluta läsa! För er egen skull.

Klockan är 04:00 på morgonen. Marie, jag och Mio sover i samma säng. Det är lugnt och fridfullt, ett ställe och en plats där familjekärlek gror och frodas. Då brakar det plötsligt till. Jag är mitt i en dröm och när jag vaknar är min första tanke att ’Fan, nu har tvärbanan utanför spårat ur o kört in i Coop’.
Men så är det inte, det är bara Mio som skickat iväg en riktig rökare. Och det är inte bara rök skulle det visa sig. Jag böjer mig ner över honom och plockar upp honom och bevittnar en härligt brun pöl under honom. Blöjan har läckt. Mio ser nöjd ut.

Jag bär iväg Mio till skötbordet inne på toaletten. Marie börjat fixa med lakan i sängen. Klockan är fem över fyra. Blöjbytet går bra, lite våtservetter och lite tork och en Mio som varken ålar sig som en mask på en metkrok eller skriker ur sig ilska. Jag tar hans händer och känner fint hans reflexer som gör att hans små fingrar klämmer om mina. Jag säger med mjuk röst med min mun nära hans kind…’Oh, Mio! Världens bästa kille! Gud va duktig du är… Nu ska vi bara sätta på en ny blö..’.
Mitt i meningen drar Mios ögonbryn ihop sig och jag känner en varm stråle på min vänstra arm.
Jepp, jag är nerkissad! Bara att börja om igen alltså. Tålamod för fan! Klockan är tio över fyra.

Jag torkar honom igen med torrt papper och fyller i med lite våta servetter igen. Det går bra fast Mio har börjat bli lite gnällig..’Herregud, hur lång tid ska det behöva ta?’ tycks han säga där han ligger.
Jag tar en ny blöja och slänger den som Mio just blött ner, sätter på den och lyfter upp Mio i mina armar. Han blir lugn. Med ens slutar gnället och vi kelar lite, han ser på mig med sömniga ögon och jag känner hur kärleken mellan far och son binder sig starkare. Hans barnahud är mjuk min hals.
Nu ska vi gå till Mamma som ligger i sängen, kanske ska vi äta lite till där och sen återgå till sömnen. Det tänker i alla fall jag. Mio har andra planer.
Som på en given signal hör jag en liten rap. Det är bara en väldigt liten, oskyldig rap…tror jag, men i själva verket är det än lucka som öppnas i Mios gap och jag känner en varm sörja rinna nerför bröstet. Jepp, jag är nerspydd!

Okej. Kämpa!
Klockan är kvart över fyra.
Jag har torkat bort rinnande bajs från min son, blivit nerkissad och nerspydd. Men det är inte så fasligt jobbigt.
På något klurigt sätt så är det helt okej. Nästan lite mysigt. Men bara nästan.

Det här är Mio. Allt som livet handlar om. Mer info kommer att komma. Var så säkra.