Efterlysning!
Såhär ser den ut. Typ. Lång med färgade ränder och breda linneband. Ok. Sök!
Ganska roligt om någon vet!
Sista dagen.
Idag åt vi förstås på vårt nya sushiställe som avslutning. Förutom de fantastiska sushibitarna från förra gången åt vi nu också en sallad med ruccula, getost, jordgubbar, sesamfrön och fikondressing. Berusande gott.
Mio åt bara lite grann. Han sparade sig till sin favoriträtt hemma: Pasta med tonfisk, majs och tomat.
Best ever.
Men så idag provade vi för första gången sushirestaurangen precis bredvid. Och de serverade de godaste sushibitarna jag hittills ätit (Och då har jag ätit väldigt mycket sushi).
Bland annat beställde vi rullar som innehöll avokado, persika, sallad, gurka, lök och jordgubbar. Helt perfekt kombination. Helt otroligt god kombination.
Vägen som är mödan.
Förklaring.
Från och med juni bor vi i Sverige igen. I ett år iallafall. Ett år i taget. Mycket bra.
Vi räknade ord Mio förstår igår. Roligt. Här är de.
Mamma
Pappa
Mio
Boll
Ute
Banan
Apelsin
Välling
Vatten
Sko
Blöja
Hår
Näsa
Nalle Phu
Napp
Klappa
Än sålänge nöjer han sig med att förstå de. Även om han pratar väldigt mycket redan ändå. Det är bara det att vi bara förstår två av hans ord. Mamammama. Och Papapapapapapa.
Sked.
Det enda problemet har varit att det är lite tråkigt att behöva bli matad...
Men idag för första gången åt Mio för första gången själv med sked. Glädjen var stor hos alla!
Bra inköp.
Vi har köpt en ryggsäck som Mio kan sitta i. Den känns väldigt bra. Så mycket mer som mig än vagn.
Idag tog Mio och jag en timmes promenad upp i bergen. Det var fint. Efteråt var vi trötta och väl värda våra persikor.
Mycket annat.
Snart igen.
Mimmi eller Musse?
Hon skriver väldigt bra och om många intressanta tankar. Bland annat mycket smarta saker om hur hon tänker när hon klär på Elliot. Att han inte ska ha tjej- eller killkläder utan neutrala kläder. Och hur svårt det är.
Jag tänker inte så mycket på sånt. Och när jag väl gör det så blir det fel. För då köper jag t-shirts med volanger men inser när jag kommer hem att jag inte tycker det är fint varken på tjejer eller killar.
Däremot tycker jag att Mios hatt är väldigt fin. Men det hade den förmodligen varit med Musse på också.
Celebration.
Mio vidhöll dock att hans medhavda pannkaka var godare.
Sen nästa Sitges-fun, nämligen att titta på surfarna och längta tills det är vår tur.
Sen till finaste hotellet, men där ville Mio helst inte att vi skulle ta några bilder. Och då fick vi ju acceptera det.
...men det var ok med en bild på utsikten sa han.
Vi vaknade upp till en funderingens dag. Och det finns ju sämre platser att meditera över framtiden på.
Näsa.
Igår var Mio och jag i lekparken med rutschkanan härnedan. Förutom att Mio gillar att vara där så är det mycket bra träning för mig att prata föräldraspanska.
Men jag ger mig så ofta på onödigt svåra saker som blir mycket mer invecklat än nödvändigt.
Igår så träffade vi en pappa med en kille som hette Yang. De bjöd på chips (jorå, här äter barn chips ungefär som våra äter frukt). Vi jämförde barns åldrar och namn och sen tog jag fart.
Jag plockade upp ett sånt där blad ni vet som vi i Sverige (eller vi i Gävle) brukade göra näsor av. Vet ni vad jag menar? Iallafall gav jag mig in på att försöka förklara det här för Yang och hans far. Näsa, nariz, så långt bra. Abrir betyder öppna, jorå, de nickade. Men sen fastnade jag. Kom inte på vad sätta fast hette. Och nu tänker ni att det var väl bara att visa. Jovisst, men jag fick ju inte upp bladskrället så jag kunde inte ta bort fröet i och sätta fast den på näsan. Yang och hans far såg väldigt förvirrade ut.
Fast träna fick jag ju iallafall. Och det där med att känna sig dum har jag slutat med.
Uppdatering.
Så alla var nöjda och glada.... tills Mio tröttnade på blomkrukan och gav sig ut för att leta efter mer spännande saker. och hittade....
...faktiskt inte skon som man kunde tro utan en bit knäckebröd som legat där i en vecka. Den åt han glatt upp. Jag tänkte att om den inte smakade illa så kanske det inte var så farligt. Och bättre än barr. Tror jag...
Some things never change.
....och ställer upp även nu när Mio är fyra månader äldre.
Bara vara var dag.
Vi blir förvånade varje gång vi kommer till en affär och upptäcker att de stängt tidigt. Söndag? Jaha.
Vi jobbar oftast på helgerna men också på kvällar när Mio sover, eller en förmiddag när en av oss åkt in med Mio till stan. Vi jobbar när vi vill helt enkelt. Och vilar när vi behöver.
Vi trivs med det. Att inte slita hela veckan och sen få lite fredagsmys som belöning. Eller att gå och längta ihjäl sig efter julafton i en månad. Och missa hela resten av december.
Så vi gör som Mio. Struntar i vad dagen heter. Och bara är. Just den dagen.
Do not disturb.
Hemma.
Elva timmars resdag med en kille på åtta månader. Det blir inte tråkigt direkt:
- Mio kastade mat på Mc Donalds på Arlanda så att det kommer dröja innan de hittat och sopat upp alla bitar.
- Vi blev hjältar när vi hjälpte en mamma som hade slut på blöjor och en tre-timmars flygresa framför sig.
- Vi gjorde som vanligt sten-sax-påse om de illaluktande blöjbytena. Petter förlorade dubbelt en gång eftersom det visade sig att Mio så att säga inte var riktigt klar där han låg på skötbordet.
- Sista Sverigekommentaren blev: "Det är en pojke förstår jag, annars skulle han väl inte ha blå napp."
- På El Prat träffade vi en cancer-sjuk fem månaders bäbis som ändå var väldigt glad. Vi blev än en gång medvetna om att det finns olika svårighetsgrader på vår tes "acceptera det du har".
- Petter chockade med att ännu en gång tillkalla parkeringsbussen genom att i snabbtelefonen ropa. Autobús?? Aaaa hoy?? (typ, kommer det en buss idag eller?)
- Väl hemma var det varmt ute men iskallt inne i vårt stenhus. Mormors medskickade fiskbullar räddade kvällen, och vi är väldigt väldigt lyckliga över att vara här igen.
Nystartschans.
Idag skulle vi på första besöket hos vår nya barnmorska. Mycket nöjda med att vi den här gången inte behövt ringa och kolla tiden.
- Vad bra vi är. Hon kommer få värsta bra intrycket av oss.
- Jag vet. Hon kommer inte ens veta att vi inte har koll. Hon kommer att tro att vi är värsta ansvarsfulla föräldrarna.
Väl inne i väntrummet sysselsatte vi oss ett antal minuter med att ta av Mio hans sju lager kläder (fy tusan vad det är kallt i det här landet). In kommer Erika.
- Heeeej, du måste vara Mio. Vad roligt att träffa dig.
- Hej hej. Vad kul. Kul kul. Vad bra att vi fick en tid nu när vi är hemma.
- Ja. Jo. Fast...
- Vaddå.
- Tiden är imorgon. Fredag. Inte idag.
Aj fan.
Confession.
Starbucks.
Det är amerikanskt, kommersiellt och E-numrena hoppar omkring och dansar små danser på disken.
But we love it!
I Sevilla fanns det ett i varje kvarter. Fantastiskt.
Gåtan.
Önskan.
- Mamma mamma, visa mina två tänder på bloggen.
- Javisst Mio, men varför?
- Men mamma, de tror inte på dig annars! De kanske inte tror på att jag haaar två tänder.
- Ok, men sitt still då så ska jag ta ett kort.
- Still? Jag förstår inte.
- Du blir suddig annars. Försök att inte röra dig så mycket.
- Mmmm. Ok, jag försöker. Såå?
- Ehh, du kan inte stillare?
- Nej!!
- Okok, vi tar det.
