I somras bestämde vi oss för att flytta till Spanien. Det har alltid varit vår dröm att bo utomlands men rädslor hindrade oss länge att ta steget. "Tänk om något går fel", "vi har det ju ganska ok här hemma ändå" och "det är väl enklare och säkrare att bo kvar i Sverige"....

Vi diskuterade i timmar. Var rädda för att åka men fick panik när vi tänkte på att bo kvar i de fängslande mönstren. Vi var inte sanna mot oss själva men levde ett liv där vi visste hur allt fungerade. Riskfritt. När man inte är nära sig själv är det väldigt lätt att tro att räddningen är att följa strömmen.

Så vi vacklade.

Avgörandet kom för mig efter att jag börjat lyssna på Janesh Vaidyas (författaren till "I det sista regnet") tankar. Han berättade om en man som står på en strand. Mannen har byggt en båt som ska ta honom till hans drömmars ö på andra sidan sundet. Båten var färdig men det var så höga vågor så mannen bestämde sig för att vänta tills vågorna lugnat sig. Han väntade dag efter dag men vågorna var ständigt närvarande, ibland höga, ibland låga. Mannen vågade inte ge sig ut. Dagarna blev månader och månaderna blev år. Mannen dog till slut utan att ha krossat sundet till den vackra ön.

Tänk att ön är din största dröm i livet, båten ditt redskap för att ta dig dit och vågorna alla rädslor och hinder som du bygger upp i ditt huvud. Låter du dem stoppa dig så kommer du aldrig nå din dröm. 

Du lever bara nu. 

Jag blev livrädd. Men inte för samma saker som förut. Utan för att leva livet utan att delta i det.

Och i den stunden bestämde jag mig för att leva det här livet här och nu. Inte lyssna till alla negativa tankar i mitt huvud. Inte bara leva av dagarna och klara sig igenom livet hyfsat helskinnad. Nej, istället gör jag nu som citatet här ovan.

I promise myself to live until I die....

Ibland får vi frågan om vi inte känner oss lite ensamma i Spanien. Om det inte är tråkigt för oss och kanske framförallt för Mio att vi inte har så många vänner i närheten.

Men jag har aldrig sett det som ett problem. För det första tror jag att det är jättebra för Mio att få spendera så mycket tid med båda sina föräldrar. Och det som ska vara för det andra har jag upptäckt de senaste dagarna.

Vi har nämligen spenderat de senaste två dygnen här i Sverige på diverse tåg, bussar och tunnelbanor. På samma sätt som vi spenderar mycket tid i Spanien på olika kommunala färdmedel. Och det finns en stor skillnad.

I Spanien är det en fest att åka buss eller tunnelbana (eller för den delen bara befinna sig på allmän plats) med Mio. Vi kommer in i vagnen. Människor tittar på oss och ler välkomnande. Och sen börjar showen. Mios show alltså. Han skaffar sig allas uppmärksamhet och alla (faktiskt ALLA) uppskattar att han är där och förgyller deras dag. Det skrattas, kelas och görs miner. Om Mio är lite rastlös och vi har slut på underhållningsidéer så kan vi sätta oss på en buss, för då sköter spanjorerna resten.

Vi flyger ju ganska ofta och det bästa Mio vet är att stå i vårt knä när alla går av och skapa kontakt med varenda en som är påväg av planet.

Jag trodde det skulle vara likadant här.

Men efter sammanlagt 10 timmar i olika kupéer, vagnar och bussar så observerar jag att att så inte är fallet. Inte just de här dagarna, på de här tågen, iallafall. Några få har lett mot Mio, men även de vänder sen nästan generat bort blicken när jag tittar dit och ler tillbaks. Som att de gjort fel eller inkräktat på vår privata sfär. Fast att vi inte vill något annat än att dela vår glädje.

Och som han kämpar Mio. Glädjefyllda rop blandas med stora leenden och gurglande skratt. Men de flesta bara tittar dit och sedan bort igen. Det är så kallt. Varför?

Sen finns det otroligt mycket värme i det här landet också. Men kanske mest mellan de som redan är nära varandra.

Marie:

Låt oss prata lite om rädsla.

Ni har väl läst den här boken? Varje kapitel har gett mig en bekräftelse på hur jag vill leva. Och ett av de handlar just om rädslor.

"Staketet man bygger runt sin mark, runt sitt inre, är ett resultat av ens egen rädsla. Det begränsar ens rörelsefrihet och ens möjligheter att växa mentalt. Istället för att bruka sin mark sitter man innanför stängslet och spanar efter okända fiender, och det stjäl mycken dyrbar tid."

Och precis så känner jag att jag på många sätt har levt. I en liten skyddad bubbla. Men jag har ändå alltid fasat för det som funnits utanför. Som jag inte vågat titta på. Och då har det dessutom varit ännu läskigare, eftersom jag inte vetat hur stort monstret därutanför är.

Men till slut blev rädslan att livet bara rann iväg blivit större än rädslan för det utanför bubblan.

Så istället har jag bestämt mig för att ta min traktor och meja ner stängslet och ta en närmare titt på alla faror och rädslor där utanför.

En av mina rädslor har varit att köra bil. Jag har varit en otroligt osäker bilförare. Att köra bil i Stockholm var för mig en omöjlighet. Så skräcken var stor när Petter här nere föreslog:

- Vill inte du köra?

Och direkt när jag kände hur det formades en klump i magen så förstod jag att det var det jag var tvungen att göra. Köra.

Och det var läskigt i början. Jätteläskigt. Här nere kör de dessutom som galningar allihopa. Vilket på ett sätt hjälpte. För det fanns ingen annan möjlighet än att ta en situation i taget. Började jag oroa mig för nästa rondell så gick det åt skogen i den jag var i just nu.

Efter en månad här så skulle vi köra in till centrala Barcelona och leta upp vårt hotell. Jag tog bilnycklarna från hyllan och räckte över de till Petter. Tanken att jag skulle köra dök inte ens upp i mitt huvud. Centrala Barcelona. Hallå.

Men Petter bara tittade på mig och skakade på huvudet.

- Nej nej. Du kör.

Och det gjorde jag. Och som jag gjorde det. Varje gång det kom upp en negativ tanke i huvudet (ungefär tusen gånger) så tänkte jag istället. "En situation i taget, du kan bara ta en situation i taget."

Och efter trehundrafemtio situationer så var vi framme vid hotellet. Utan problem. Och mitt monster som förut sett så stort ut innifrån min inhängnad satt nu bredvid mig och flinade lite glatt.

Sen dess har det varit roligt att köra. Och det hade jag ingen aning om att det kunde vara.

"Den som har mod att åtminstone flytta sitt staket lite längre bort får i alla fall en chans att upptäcka nya möjligheter och odla sina idéer på ett större område. Kanske leder det till insikten att stängslet bara består av rädsla och att den fruktade fienden bara är inbillad."

Ok, nu er tur. Visst ska ni göra något ni är rädd för idag?

Nästa gång ska jag berätta om när jag darrande av skräck stod upp i en spansk diskussionsgrupp och på stapplande spanska försökte...

Just ja, nästa gång var det ju.