Vad ska bloggen bli nu? Vad tycker ni? Ska vi fortsätta med samma blogg fast i Sverige eller ska vi prata om något helt annat. Bara om Mio? Eller ska vi lägga ner. Jag tänkte så, att vi gjort vårt, bloggen och vi. Men så ser jag hur många ni är som läser, så jag undrar. Vad tycker ni? Vill ni inte kommentera så kan ni väl maila på [email protected].

Vart fortsätter bloggens resa? Och vill ni följa med?  

Har du blivit provocerad den senaste veckan? Har du blivit irriterad på någon? Har du stört dig på något du sett på teve eller läst i någon blogg? Har du känt dig sviken?

Grattis, då har du haft chansen att lära dig något om dig själv.

För varje gång som något eller någon väcker en stark känsla hos oss så säger det något om oss själva.

Tycker du att en annan människa har en fruktansvärt irriterande egenskap så är det för att du också har den egenskapen men föraktar den hos dig själv. Du vill inte kännas vid den. Kanske har du tillräckligt många gånger fått höra att just det sättet att vara inte är fint.

Känner du dig sviken och tycker att någon nära dig har gjort dig illa så förstår du inte att det bara handlar om den personens tillkortakommanden. Du tar på dig skulden själv och tänker långt där inne: "Ja, mer värd än såhär var jag inte, jag visste väl det". Och så mår du sämre och sämre och tycker mer och mer synd om dig själv.

Tänk vad skönt om du i alla de situationerna kunde tänka: "Oj, vad jobbigt det här måste vara för den här personen som tvingades göra såhär pågrund av sina egna problem."

Att hitta tryggheten hos sig själv är en enorm lättnad och gör att du kan börja stödja andra människor istället för att provoceras av dem.

Bara du kan skapa din egen lycka. Ingen annan. Gör inte dig själv otjänsten att vänta på att någon annan ska få dig att bli lycklig. Så kommer bonusen av sig själv sen. Att du sprider kärlek och får kärlek tillbaks. Helt gratis.

Det kom en kommentar till inlägget Tvärtom och vi har egentligen som policy att inte publicera anonyma kommentarer men den här frågeställningen är så intressant så vi vill gärna dela med oss av fråga och svar.

Kommentar: Men hur skulle du då göra om din son gjorde illa en katt? Låta honom fortsätta, kanske bli riven? Om du har svårt att känna med en katt så föreställ dig istället att han utövar sin "upptäckarlust" på ett annat barn, kanske ett nytt litet syskon? Hur agerar du då?

Svar: Som du kanske läst tidigare på bloggen så tror vi mycket på delaktighet. Att hela tiden delta i livet tillsammans med bäbisen. Leker Mio vid kanten på poolen med djupt vatten så får han det men vi ser till att han inte ramlar i, vi hjälper honom att känna lite på vattnet om han vill.

Och lika så om Mio vill titta på en katt, så är vi där och visar hur man kan klappa, och blir han rädd om katten fräser och försöker rivas så lär den känslan honom mer än något NEJ! någonsin kan göra. Och vi är där och berättar och bekräftar hans känsla.

Vad det gäller andra barn och småsyskon så tror vi i princip på samma sak. Om Mio skulle dra det andra barnet i håret så kommer det andra barnet förmodligen bli ledset. Och om vi då redan bekräftat Mios egna tidigare ledsna känslor så kommer han förstå att det har gjort ont på det andra barnet. Utan att vi säger nej.

Sen tror jag faktiskt att just när det handlar om andra barn så undrar jag om föräldrar egentligen är så oroliga för det andra barnet utan mer för att framstå som föräldrar till ett "elakt" barn. Och några elaka barn finns inte, däremot tror vi att det går att få ett barn att känna sig elakt genom sättet vi reagerar på.

Här kommer en påminnelse från våran yogaterapeut.

Yoga för december 

Ahimsa betyder även ickevåld mot sig själv. Kom ihåg att du är bra som du är. 

Satya (sanning). Vilka jultraditioner känns viktiga för dig och vilka följs av vana eller tryck utifrån? 

Aparigraha påminner oss att inte titta på andra när vi gör våra val. Då missar vi vad vi innerst inne vill. 

Swadhyaya (självstudier). Är du öppen kan du lära dig mycket om dig själv under julfirandet. 

Samtosha. Om du tänker efter kanske du upptäcker att du redan har mycket av det du behöver. Den insikten kan vara mäktigare än allt du någonsin kan känna av en införskaffad vara.

Pranayama (andning). Du kan använda andningen för att bli lugn och komma åter till nuet. 

Asanas (yogapositioner). Ändrade rutiner under julhelgen? Utforska nya sätt att praktisera yoga. Tillsammans med dina barn/ din partner/ din mormor... Eller för dig själv, tidiga decembermorgnar är magiska. Eller med mycket kläder på, ute på ett snötäckt fält, med te i en termos. Bjud in yogan i julfestligheterna, och låt de nya upplevelserna stärka dig när du återigen kommer in i din vanliga praktik. 

Pratyahara. Öva dig i att ta kontroll över dina sinnen och välj vad du vill ta till dig - vad du vill njuta av.

Dharana (koncentration). Behåll fokus på vad som är viktigt för dig. 

Dhyana (meditation). Lyssna inåt. När det yttre sorlet har lagt sig får ditt innersta en chans att tala. 

Samadhi När julen är över – reflektera. Utan att döma eller kritisera. Lägg den sedan bakom dig. Ett nytt år väntar! Må det bli underbart på många sätt.

Om Shanti/
Maya

 www.yogam.se

Kommentar angående inlägget nedan: Är gränsen mellan lärande och fostrande alltid glasklar?

Intressant. Det vet jag inte.

Men det jag vet att jag tror på är att fostran och för den delen också lärande mest handlar om att göra det enklare för en själv.

Jag tror inte att det behövs läras ut särskilt mycket. Och absolut inte fostra. Därmot tror jag på att delta, uppmuntra och till vis del visa olika alternativ.

För mig är det viktigaste, som jag skrev om tidigare, att leva ett liv som i alla skeden känns sant för en själv. Och så låta barnet vara med och leva med dig i det livet. För att sen utvecklas åt sitt eget håll.

Så jag tror mer på att delta i livet tillsammans med sitt barn. Inte lära honom hur det ska levas eller fostra honom till att passa in.

Mio och jag skojade imorse. Jag sa "shhhh, tyst Mio", och han svarade med ett högt "Hähähähähähä". Helt ohämmad och omedveten om att "shhhh" kunde betyda att han ska vara tyst.

Och vi började fundera när i livet den spontana ohämmade livsglädje, som vi har som barn, försvinner. Eller tonas ner i allafall. Och finns det inte något sätt att hindra att det sker?

Vi kom fram till att det framförallt var skolan som i våra fall såg till att vi började rätta in oss i leden. Skolan som fick oss att tro att du lyckas bättre i ditt liv om du sitter stilla och tyst och gör som den med makten säger. Annars åker du ut!

Jag minns att det brukade ila till i kroppen då få gånger som jag blev tillsagd och Petter berättade att hans fröken på lågstadiet skällde ut honom när han råkade ha sönder sin linjal: "Nu är det du som går hem och berättar hemma vad du har ställt till med idag!"

Men sen måste det ju gå att förebygga mycket hemma också.

Jag tror på att det inte behövs något som heter uppfostran. Jag tror att uppfostran till stor del är till för att göra livet lite enklare för föräldrar. För att inte andra i samhället ska tycka att våra barn (och alltså också vi) står ut och märks för mycket.

Usch.

Istället tycker jag att vi ska utgå från att barn föds precis som de ska vara. Sen får vi lita på att de lär sig precis det de ska utan att vi måste berätta för de hur de ska bli.

Låt de fylla sin hårddisk själv istället för att programmera in massa egna program som du själv tycker att ditt barn borde ha. Så slipper de försöka göra massa omstarter senare i livet.

What a wonderful world this could be.

 

Jag har just stått ute i solen och vaggat vår lille Mio till sömns. Tänkte att det var dags för mig, Petter, att skriva lite på bloggen också.

Låt mig prata lite om ansvar.

Det finns bara ett ansvar att ta, det personliga. Det man har för sig själv. Ta det personliga ansvaret och allt annat kommer till dig, varesig det är ansvaret för ditt barn, dina arbetskamrater eller svensk hockey.

Jag har egentligen aldrig tagit något ansvar. Ansvar var för någon annan. För vuxna. Ansvar var något tråkigt, något som skulle begränsa min frihet, klippa mina vingar.  Så min personliga ansvarssiffra stod för några år sedan på noll. Där hade den stått länge och den gjorde inga tecken på att röra sig.

Jag trodde livet var sena kvällar på Stureplan med massor av öl, sprit o cigaretter. Jag sov för lite, åt för dålig mat, jag visade ingen respekt för det fina jobb jag hade och mina tankar om hur jag ville leva mitt liv låg begravda under andra människors åsikter o värderingar.

Vändningen
Sen träffade jag Marie som avslöjade hemligheter. Hon berättade att det finns mer i livet än så. Hon berättade om självkänsla, om självrespekt och om att vara sann mot den man är. Att någonstans där under tonvis av skräp, cigarettrök och gammal hud fanns ett vackert brinnande hjärta som slog för att hålla den Petter som är den sanna Petter vid liv.

Motståndet hos mig själv var först enormt, så stort att det är värt ett helt eget blogginlägg.

Jag minns att min lillasyster Maja gav mig en sån där ’Mina kompisar’-bok att skriva i en gång.

På sidan före mig hade någon annan skrivit under rubriken GILLAR: ’Craig David’.  Fair enough.

När jag sen på min sida kom till rubriken OGILLAR, skrev jag ’Personer som inte har något att säga, typ Craig David’.

Återkommer till det.

Eget ansvar
Nu har ansvaret börjat smyga sig på. Och istället för att söka upp fester så  började jag att söka upp ansvar. Jag dricker inte mycket längre, jag röker absolut inte, jag låter sömnen verka som terapi, yoga gör min kropp o själ mera smidig o formbar. Jag har sen den 22e oktober 2009 ätit varken godis, glass eller bakverk och inte druckit läsk. Och då snackar vi ändå om en kille som sen han var tre år tiggt bullar av badgäster på stranden. Jag var den största socker-junkien ni kan tänka er. Upphöjt till tio.

Med ansvaret jag tagit för mig själv har arbetet med att återfinna den Sanna Petter börjat, och med det kartläggningen av mig själv o försöket att titta mina rädslor i ögonen utan att blinka. Och jag börjar se saker klarare. I allt jag inte tyckte om börjar jag se delar av mig själv. I rädslornas hörn som jag upplyste med brinnande facklor hittade jag ett litet gråtande barn.

Varför avskydde jag Craig David för att han inte har något att säga? Så klart för att jag själv visste att jag inte vågade stå för saker som jag tyckte och för att jag själv inte hade något att säga. Och jag var livrädd att någon skulle avslöja mig.

Hata Nickelback, eller?
En annan musikalisk parallell: Nickelback. Bandet jag avskydde för att jag tyckte att dom saknade talang. Och människor som når stor framgång utan att ha talang gjorde mig vansinnig.

- Finns nog mycket att hämta där tror jag, sa Marie.

Och jag blev arg, för jag visste att hon hade rätt.

Nu vet jag, att jag hade dålig självkänsla och ansåg mig själv som talanglös. Men ett bra jobb hade jag, mina drömmars jobb, men tyckte kanske inte riktigt att jag var värd det.

Nu rullar livet vidare, fast numera på den katalanska landsbygden. Vi tar ansvar för våra liv och med det ännu ett, våran lilla Mio.

Hurra för livet! Äntligen på väg.