Vi såg "Så som i himmelen" av Kay Pollak igår.

Jag har sett filmen förr men aldrig har den talat till mig som nu. Det kan ha något att göra med att jag återigen lyssnade på hans sommarprat förra veckan, och tog åt mig saker som jag knappt hört att han sagt förut.

Pollak säger att vi föds med endast en känsla och det är kärlek. Det är den enda grundkänslan. 

Under vår uppväxt så lägger vår omgivning på oss en till, rädsla. De två känslorna är sedan dem som vi går igenom livet med. Kärleken bygger och rädslan river ner. Kärlek gör att vi utvecklas och rädslan stänger oss inne. Eller helt enkelt:

Kärleken älskar och rädslan hatar.

Lyckliga och fullt närvarande i våra egna liv blir vi inte förrän vi endast känner kärlek.

Jag tror mer och mer på det här och känner starkt hur det påverkar mig i mitt eget liv. Mitt problem just nu är att jag är extremt känslig mot all rädsla som finns runtomkring mig. Så nära. Och det behöver inte ens vara något så stort som att en liten ort i Skåne inte släpper in flyktingbarn. Det räcker med en spydig, hatisk eller bara onödig kommentar om något på teve, som bara synliggör någons rädsla.

Det är läskiga insikter men också väldigt väldigt hoppfulla.