När Mio föddes valde vi att han skulle heta Barrling i efternamn och inte Johansson. Det finns tecken som tyder på att det kanske inte var så smart.

Varför? Jo:

Mio tycker om att vara ute på vår veranda. Det finns mycket barr där. Mio tycks tro att barr är något vi är släkt med och därför ska umgås mycket med. Mios favoritsysselsättning är därför att äta barr. Således har vår vanligaste sysselsättning (om än inte lika mycket favorit) den senaste tiden varit att plocka barr ur Mios mun. 

Igår utförde vi därför ett experiment. Tesen var att om vi lät Mio helt fritt äta barr en stund så skulle han inse att det kanske inte är det allra godaste man kan äta. 

 

Testet började alldeles utmärkt med önskat resultat.



Men sen vände det. Mio började nöjt tugga på barren som om de vore morotsstavar doppade i hummus. Så jag vet inte jag. Vi gör väl som vanligt. Accepterar verkligheten för vad den här. Att Mio förmodligen också kommer att få dras med samma smeknamn som jag. 

Presenting:

Mio Christian "Barret" Barrling

Idag är det onsdag. Dan före dan före... Fredag.

Precis som alla andra dagar på året så är fredag ännu än chans att forma dagen precis som just du vill ha den.

Det handlar om att lyssna till sig själv och bestämma hur just du vill att dina dagar ska se ut. Kanske vill du att det just den här fredagen ska finnas en gran med vackra ljus i som lyser upp ditt vardagsrum. Och kanske väljer du att äta lite rödbetssallad, för att du är sugen på det just den här dagen. Har du dina nära i närheten så kanske du vill ge dem en liten present. Precis som du kan ge presenter alla andra dagar. När tillfället dyker upp.

Och om du veckan efter känner för att ha en fest och vill att himlen ska lysas upp av fyrverkerier vid midnatt så är väl det alldeles underbart. Kanske vill du laga en god middag just den fredagen, fylld med ingredienser som får din kropp att må bra. Precis som du har chansen varje dag att laga mat med kärlek.

 Kanske väljer du att göra det just de här fredagarna.

Välj alla dina dagar så att du skapar din egen lycka varje dag, hela året. Längta inte till något som kommer om en vecka, utan se fram emot din nästa timme och vilka meningsfulla saker du ska fylla den med.

Nu ska jag se om det finns något kaffe kvar i min termos. Det ser jag fram emot.

Här kommer en påminnelse från våran yogaterapeut.

Yoga för december 

Ahimsa betyder även ickevåld mot sig själv. Kom ihåg att du är bra som du är. 

Satya (sanning). Vilka jultraditioner känns viktiga för dig och vilka följs av vana eller tryck utifrån? 

Aparigraha påminner oss att inte titta på andra när vi gör våra val. Då missar vi vad vi innerst inne vill. 

Swadhyaya (självstudier). Är du öppen kan du lära dig mycket om dig själv under julfirandet. 

Samtosha. Om du tänker efter kanske du upptäcker att du redan har mycket av det du behöver. Den insikten kan vara mäktigare än allt du någonsin kan känna av en införskaffad vara.

Pranayama (andning). Du kan använda andningen för att bli lugn och komma åter till nuet. 

Asanas (yogapositioner). Ändrade rutiner under julhelgen? Utforska nya sätt att praktisera yoga. Tillsammans med dina barn/ din partner/ din mormor... Eller för dig själv, tidiga decembermorgnar är magiska. Eller med mycket kläder på, ute på ett snötäckt fält, med te i en termos. Bjud in yogan i julfestligheterna, och låt de nya upplevelserna stärka dig när du återigen kommer in i din vanliga praktik. 

Pratyahara. Öva dig i att ta kontroll över dina sinnen och välj vad du vill ta till dig - vad du vill njuta av.

Dharana (koncentration). Behåll fokus på vad som är viktigt för dig. 

Dhyana (meditation). Lyssna inåt. När det yttre sorlet har lagt sig får ditt innersta en chans att tala. 

Samadhi När julen är över – reflektera. Utan att döma eller kritisera. Lägg den sedan bakom dig. Ett nytt år väntar! Må det bli underbart på många sätt.

Om Shanti/
Maya

 www.yogam.se

I somras bestämde vi oss för att flytta till Spanien. Det har alltid varit vår dröm att bo utomlands men rädslor hindrade oss länge att ta steget. "Tänk om något går fel", "vi har det ju ganska ok här hemma ändå" och "det är väl enklare och säkrare att bo kvar i Sverige"....

Vi diskuterade i timmar. Var rädda för att åka men fick panik när vi tänkte på att bo kvar i de fängslande mönstren. Vi var inte sanna mot oss själva men levde ett liv där vi visste hur allt fungerade. Riskfritt. När man inte är nära sig själv är det väldigt lätt att tro att räddningen är att följa strömmen.

Så vi vacklade.

Avgörandet kom för mig efter att jag börjat lyssna på Janesh Vaidyas (författaren till "I det sista regnet") tankar. Han berättade om en man som står på en strand. Mannen har byggt en båt som ska ta honom till hans drömmars ö på andra sidan sundet. Båten var färdig men det var så höga vågor så mannen bestämde sig för att vänta tills vågorna lugnat sig. Han väntade dag efter dag men vågorna var ständigt närvarande, ibland höga, ibland låga. Mannen vågade inte ge sig ut. Dagarna blev månader och månaderna blev år. Mannen dog till slut utan att ha krossat sundet till den vackra ön.

Tänk att ön är din största dröm i livet, båten ditt redskap för att ta dig dit och vågorna alla rädslor och hinder som du bygger upp i ditt huvud. Låter du dem stoppa dig så kommer du aldrig nå din dröm. 

Du lever bara nu. 

Jag blev livrädd. Men inte för samma saker som förut. Utan för att leva livet utan att delta i det.

Och i den stunden bestämde jag mig för att leva det här livet här och nu. Inte lyssna till alla negativa tankar i mitt huvud. Inte bara leva av dagarna och klara sig igenom livet hyfsat helskinnad. Nej, istället gör jag nu som citatet här ovan.

I promise myself to live until I die....

Kommentar angående inlägget nedan: Är gränsen mellan lärande och fostrande alltid glasklar?

Intressant. Det vet jag inte.

Men det jag vet att jag tror på är att fostran och för den delen också lärande mest handlar om att göra det enklare för en själv.

Jag tror inte att det behövs läras ut särskilt mycket. Och absolut inte fostra. Därmot tror jag på att delta, uppmuntra och till vis del visa olika alternativ.

För mig är det viktigaste, som jag skrev om tidigare, att leva ett liv som i alla skeden känns sant för en själv. Och så låta barnet vara med och leva med dig i det livet. För att sen utvecklas åt sitt eget håll.

Så jag tror mer på att delta i livet tillsammans med sitt barn. Inte lära honom hur det ska levas eller fostra honom till att passa in.

Mio och jag skojade imorse. Jag sa "shhhh, tyst Mio", och han svarade med ett högt "Hähähähähähä". Helt ohämmad och omedveten om att "shhhh" kunde betyda att han ska vara tyst.

Och vi började fundera när i livet den spontana ohämmade livsglädje, som vi har som barn, försvinner. Eller tonas ner i allafall. Och finns det inte något sätt att hindra att det sker?

Vi kom fram till att det framförallt var skolan som i våra fall såg till att vi började rätta in oss i leden. Skolan som fick oss att tro att du lyckas bättre i ditt liv om du sitter stilla och tyst och gör som den med makten säger. Annars åker du ut!

Jag minns att det brukade ila till i kroppen då få gånger som jag blev tillsagd och Petter berättade att hans fröken på lågstadiet skällde ut honom när han råkade ha sönder sin linjal: "Nu är det du som går hem och berättar hemma vad du har ställt till med idag!"

Men sen måste det ju gå att förebygga mycket hemma också.

Jag tror på att det inte behövs något som heter uppfostran. Jag tror att uppfostran till stor del är till för att göra livet lite enklare för föräldrar. För att inte andra i samhället ska tycka att våra barn (och alltså också vi) står ut och märks för mycket.

Usch.

Istället tycker jag att vi ska utgå från att barn föds precis som de ska vara. Sen får vi lita på att de lär sig precis det de ska utan att vi måste berätta för de hur de ska bli.

Låt de fylla sin hårddisk själv istället för att programmera in massa egna program som du själv tycker att ditt barn borde ha. Så slipper de försöka göra massa omstarter senare i livet.

What a wonderful world this could be.

 

Untitled from Marie Barrling on Vimeo.

Jag brukar gå in på "Allt för föräldrars" forumsida för att försöka hjälpa föräldrar att hitta hit.

Igår läste jag en tråd där ämnet som diskuterades var "Vad kan din åttamånader gamla bäbis?". Och därunder fanns minst hundra svar. Alla i liknande form. Inläggen bestod helt enkelt av en punktuppräkning av vad deras bäbis kunde. Typ såhär.

- Resa sig.
- Peka på lampan.
- Krypa fort.
- Säga "dädädä fäfäfäfä"..

Och så vidare...

Alla var nästan exakt lika. Lite konstigt. Men så när jag läst tjugo nästan identiska inlägg så kom plötsligt ett annorlunda:

- Min åttamånaders kan bara vända sig från mage till rygg och rulla runt så. Vad är det för fel på honom tror ni?

Och hon vågade ändå skriva bland alla "underbarnsberättelser". Och bakom hennes kommentar ser jag också alla mammor som INTE kommenterade. Men fick ångest. För deras barn passade inte heller in i bland superbäbispunkterna.  

Problemet är ju att vi (och med vi menar jag framförallt vi mammor) identifierar oss med vår bäbis. "Jag är vad min bäbis kan." Och det är inte så konstigt när vi så totalt går upp i våra barn. Låter hela dagarna cirkulera kring barnet. När det inte ska gås på aktiviteter som är bäbisanpassade så ska det fikas och pratas om..... Bäbisen.

Det är så otroligt viktigt att behålla din egen identitet. Fortsätta vara allt det just du är. Och bara lägg till rollen som mamma. 

Läs en bok, träna, blogga, jobba, prata om dig själv, UTVECKLA dig själv. 

Och få för all del inte för dig att du skulle vara en sämre mamma för det. Däremot tar dina andra roller stryk om du inte kommer ihåg dem också.

Tro inte att det är enklast att bara leva för ditt barn. För att iallafall på det sättet veta att du är en bra mamma. Det är du automatiskt.

Avslutar från en klockrent citat från en nära vän när Mio var några månader och jag funderade på om jag var en dålig mamma när jag ville gå ut och gå själv en sväng.

"Pojken har väl en pappa också har jag för mig?"

Så enkelt.

Mina killar har hängt med varandra i tre dagar medans jag varit däckad i sovrummet. De verkar ha klarat sig helt utan men. Trots våldsamma fotbollsmatcher.

Elva timmars resdag med en kille på åtta månader. Det blir inte tråkigt direkt:

- Mio kastade mat på Mc Donalds på Arlanda så att det kommer dröja innan de hittat och sopat upp alla bitar.

- Vi blev hjältar när vi hjälpte en mamma som hade slut på blöjor och en tre-timmars flygresa framför sig.

- Vi gjorde som vanligt sten-sax-påse om de illaluktande blöjbytena. Petter förlorade dubbelt en gång eftersom det visade sig att Mio så att säga inte var riktigt klar där han låg på skötbordet.

- Sista Sverigekommentaren blev: "Det är en pojke förstår jag, annars skulle han väl inte ha blå napp."

- På El Prat träffade vi en cancer-sjuk fem månaders bäbis som ändå var väldigt glad. Vi blev än en gång medvetna om att det finns olika svårighetsgrader på vår tes "acceptera det du har".

- Petter chockade med att ännu en gång tillkalla parkeringsbussen genom att i snabbtelefonen ropa. Autobús?? Aaaa hoy?? (typ, kommer det en buss idag eller?)

- Väl hemma var det varmt ute men iskallt inne i vårt stenhus. Mormors medskickade fiskbullar räddade kvällen, och vi är väldigt väldigt lyckliga över att vara här igen.

Vi har varit borta i en vecka nu. Borta i Sverige alltså. Ifrån Spanien, vårt hem.
Det är inte för mycket egentligen, men inom mig börjar en längtans frö efter vårt hem i Spanien att gro. Långsamt växer det från en plats i magen, så långt in att det bara känns litegrann, så långt in att jag inte vet om längtan sitter i hjärtat, magen eller till och med i ryggen.

Eftersom det där fröet fortfarande är ganska litet så kan jag inte riktigt sätta fingret på vad det är jag saknar. Jag kan bara gissa.

Kanske saknar jag kaoset när jag och Marie ska äta tillsammans med Mio. Hur vi pratar och försöker få med honom i konversationen. Mio säger de-de-de-te-te och avslutar sin monolog med ett långt entonigt skrik. Just det nickar vi, lampan lyser. Och Mio skrattar men slutar tvärt och börjar dunka med båda skedarna som han har snott från den som matar honom. Det skvätter omelette i hela lägenheten. BUSE! Skriker vi, och Mio skrattar vidare…

Kanske saknar jag att bli väckt av Mio och Marie på morgonen efter en natt när Mio sovit dåligt. Jag ropar på Mio från sängen och med Mammas hjälp kan han skjuta upp dörren med en nyfiken min. Hans glada ögon far över rummet, och säger jag hans namn en gång till så finner hans ögon rätt och hans mun spricker upp i ett leende. Han blir sprallig och hans kropp röra sig, armarna viftar ivrigt och andningen blir mera ansträngd som om han otåligt vill berätta vad han och mamma haft för sig hela morgonen.

Kanske saknar jag att kliva ut från sovrummet till köket där solen lyser in från den klara katalanska himlen och slå mig ner vid en stol och hälla upp en kopp kaffe ur termosen på bordet. Mio är på golvet och undersöker mina skor. Marie vänder sig mot sig och säger något i stil med ’Du, jag tänkte på en grej’. Och sen är utvecklingen, diskussionen och samtalen igång. Det kan handla om allt från det onödiga med överflödigt födelsedagsfirande till vad Marie tror är bäst för Mio när det handlar om mat.

Med sömnen i ögonen och med det varma kaffet i halsen försöker jag hänga med. Det är inte lätt. Maries utveckling sen vi kom har inte varit något mindre än lavinartad. Hon har nått insikter och tänkt tankar som inte hade kunnat skapas om vi levde förut. Och jag njuter av att höra henne. Och jag vill säga henne hur fantastisk hon är där hon sitter och redogör för det hon tänkt. Jag vill berätta för henne hur kärleksfull hon är, hur unik hon är. Jag tänker att jag är lycklig.
Jag tänker att min Marie är fri nu, att hon har sprängt alla bojor. Jag vill säga att hon måste ut i världen för att berätta om allt som hon vet, att hon måste göra världen den tjänsten.

Ibland lyckas jag säga det. Ibland begränsas jag av mig själv. Då får man ta till bloggen istället.