Ett snorigt beroende.
Jag är lite bekymrad.
Läs här en konversation mellan mig och Petter för några veckor sen.
Petter:
- Åhh, jag satt bredvid en tjej på flyget som snorade och hostade och nös hela flygresan. Usch, det är det äckligaste jag vet.
- Aj då. Tycker du inte att det är jobbigt att mina slemhinnor är uppsvällda och att jag harklar och snorar hela tiden nu då?
- Nej. Nej, det är inte samma sak. Ditt snor är inte äckligt. Jag skulle kunna äta ditt snor.
Mmm. Om det hade varit nog med det så hade det ju inte varit så farligt. Lite gulligt mest.
Men när vi var på Babyland häromveckan så hittade jag Petter när han stod och smygtittade på något bakom en hylla. När han såg mig gick han snabbt emot mig och ville inte säga vad han hade kollat på. Men jag vet. Jag har kollat upp vad det var. Så nu sover jag inte så bra. Jag är rädd. Riktigt rädd.
Klicka här och se vad Petter är ute efter för att täcka sina sjuka behov.
Slag i saken.
- Banan, vanilj, björnbär och valnötter.
- Banan, kokos, vanilj och jordbgubbar.
- Banan (nähe), kokos, vanilj, blåbär och hasselnötter.
Sen fjäskade jag lite för mangoälskande Linn också och gjorde mango/banan/citron/ananas-sorbé. Är det någon som vet hur länge en sån klarar sig i en nyavfrostad frys?
Meddelande till Petter.
Isdunc.
...och om man som jag låg och drömde konstiga drömmar inatt istället för att titta på curling så kan man ju titta på det här istället. Mycket bra.
In the land of dreams.
Jag drömde mycket förut. Tyckte jag iallafall. Men nu drömmer jag tusen gånger mer och värre.
Inatt var jag och storasystern i Paris. Vi var där eftersom storasystern ville besöka Sverigedemokraternas årliga medlemsmöte, som ju hålls i Paris varje år. Storasystern var klädd i en AIK-overall som var alldeles för stor för henne. Men som hon sa:
- Den är ju så fin.
Där på scenen stod han Jimmie (är det inte otroligt fult att stava Jimmy med i-e?) och skrek om Hitler och tände eldar och så. Storasystern lyssnade härfört och sjöng med i alla sånger och skrek högst av alla när det kom till ramsorna.
Otroligt obehaglig dröm. Jag trodde aldrig att det skulle hända. Jag menar. Min syster. Den som har de finaste tankarna och principerna av alla. Helt ofattbart. Helt otroligt. Helt skrämmande. Jag är i chock. Min fina syster. I EN AIK-DRESS!!!!!
Tankar kring Pappagruppen...
Nummer 2 sa: 'Asså, det är inte så 70-talsflummigt som man kan tro. Jag gick, jag tyckte faktiskt det var riktigt bra'.
Så när jag väl fick svaren var jag väldigt kluven. Lägg därtill att det första svaret pep till i telefonen 16:23 igår, alltså 23 minuter efter det att Pappagruppen börjat.
Men jag gick o satte mig bland 10 andra blivande pappor och lyssnade till en herre som diskuterade förlossning och livet efter födseln.
Här satt vi, tio personer som fått så mycket hjälp i livet och som klarar av så mycket.
Jag menar, IKEA-möbler klarar vi av, ritning medföljer ju! Visst, du får skruva ihop dom själv, men dom kostar lite mindre! Vi kan egentligen det mesta, allt står ju alltid på förpackningen!
Såser från Blå band är så enkelt! Tänk man tillsätter bara lite vatten och möjligen lite margarin så har man än fullfjädrad bärn... bernä... bernais....ähh...
Vi är en lego-generation av legoknektar som försvarar praktikens högborg. Allt ska lösas praktiskt. Och gör det inte det så vill vi resa oss upp o skrika...MEN, PRAKTISKT SETT, HUUUR LÖSER VI DET HÄR??
Men här... När vi väntar på att våra respektive ska föda ett barn då finns det plötsligt inga riktiga ritningar att följa, kartorna kan leda fel och alla mönster är individuella. Jag har läst i princip så mycket att jag känner mig skapligt trygg, men jag tror att anledningen till att många gick dit var...'Jag vill gå dit, så det är något som jag inte har missat'.
Och jag måste säga att Pappagruppen som jag var på faktiskt var väldigt givande. Jag ställde bara en fråga, resten fick jag svar på ändå. Min fråga var...'Men, liksom det första telefonsamtalet till förlossningen...Det gör man i princip alltså vid typ...ja, första värken eller?'.
Intressantast var det när vi diskuterade Pappaledighet. 42% av alla pappor tog ut pappaledighet 2009. Dessa tog ut i snitt 32 dagar (och lät sina andra 28 unika dagar, som man inte får föra över till mamman, brinna inne).
Vi är ledande i världen på det, men ändå är siffrorna sjukt låga om du frågar mig. Men inte så konstigt egentligen, tänkte jag, här sitter vi och tror att det är våra arbeten som sätter vårt värde på oss.
Vi är vårat jobb.
Och så tänker jag att det är väldigt sorgligt.
Vår kursledare avslutade med en tänkvärd sak.
Han sa...'Det är konstigt att vi är rädda för att FÖRSTÖRA karriären om vi är pappalediga. Det är ingen som vet om det är sant, för ingen har faktiskt ens prövat! Däremot så VET vi att det är sant att kontakten med familjen blir FÖRSTÖRD om du inte är pappaledig'.
Heter OS-kungen Markus Hellner?
Check it out!
Lugnt strosandes omkring på ett soligt Söder.
Ett till kryp - ett tavelkryp.
Den värmande dagen.
Imorse tänkte vi inte ens gå ut. Det såg ju så väldigt kallt ut. Men vi gick ut. Och så visade det sig att det var min bästa dag på året. Tänk om jag hade missat den!
I punktform.
Ta med dig de här sakerna till förlossningen:
- Väskan ni packat till kvinnan – glöm inte pappren ni fått av barnmorskan
- Dryck och små snacks som yoghurt, frukt, choklad och smörgås
- En extra tröja att byta till om du blir svettig eller om du fryser
- Massageolja
- Kamera, film, band, laddade batterier
- Eventuellt ombyteskläder till dagen därpå
- Hygienartiklar
- Kanske en present till kvinnan när det hela är över.
Psykologi in reverse...
Några korta rader om OS bara. Om OS och psykologi.
Jag har funderat lite, men jag är inte riktigt säker på var den här texten kommer att ta vägen.
Vi blir så fruktansvärt glada o stolta när våra idrottsstjärnor gör något som vi tycker är utöver det vanliga. När Markus Hellner plockade hem guldet i lördags och Olsson fick bli trea o Södergren en nöjd tia så visste jublet inga gränser. Och det är självklart. Marie och jag stod upp i sängen o vrålade och kunde inte somna förrän framåt småtimmarna.
Men frågan är varför vi är så imponerade över en laginsats. Varför beundrar vi så att Markus Hellner och Anders Södergren tog av sina egna krafter för att hjälpa Johan Olsson? Den som hyllats mest av det som jag har hört är ju i själva verket Anders Södergren.
Är det så kanske, att vi själva i det vardagliga livet bär på en önskan om att vara mindre själviska? Eller att vi i alla fall bär på ett litet dåligt samvete för att vi är själviska av fel orsaker? Är det därför vi älskar en laginsats?
Eller är det helt enkelt så att vi i Skidgrabbarna ser föredömen för att dom gjorde som vi alltid blivit uppfostrade att göra, nämligen att sätta andra framför sig själv? Det som vi blivit matade med sen modersmjölken.
Hur känns det? Hur känns det? Hur känns det?
Jag tror Markus Hellner fick fyra olika frågor om hur det kändes i SVT efter prisutdelningen. Varför är vi så sjukt intresserade av vad andra människor känner? Vad kommer denna extrema längtan ifrån? Hur kändes det att stå högst på pallen? Hur kändes det att få en OS-medalj hängd om halsen? Hur kändes det att se den svenska flaggan hissa o höra Nationalsången?
Är det för att vi själva omedvetet tror att vårt egna känsloliv är kalt och intetsägande? Är det för att vi inte tycker att våra känslor är något värda jämför med någon som gjort en idrottslig prestation? Hur är det med självkänslan egentligen?
Besatt.
Igår blev det tigermuffins med banan, vanilj, kokos och nötter. Det var nog det närmsta "fikabrödskänslan" som jag kommit hittills när jag bakat utan socker.
Och vad roligt det är att bara kasta i goda saker utan att bry sig om receptet.
Bloody cheater!!
När jag kom hem igår så låg det en fotboll med massa märken på i hallen.
- Har du köpt en boll?
- Nej, jag fick ett mail från xxxxx (en sportaffär som JAG inte vill göra reklam för).
- Jaha...
- Ja, och de undrade om jag ville ha en fotboll.
- Vaddå bara så där?
- Hmmm.. Ehhh.. Jaaa.. Typ..
- Vaddå, vad ville de mer?
- Jo, de skrev också att de gillade bloggen och att de tänkte att jag kanske kunde nämna bollen och deras affär med någon rad någon gång.
- Jaha, vad sa de när du sa nej då?
- Ehhh. Alltså. Jag ville ju gärna ha en fotboll......
Så jag säger er kära läsare. Om ni läser något som Petter skriver här om någon känd sportaffär. Kom ihåg detta:
HAN ÄR KÖÖÖÖPT!!!!!
Inget? Inget sa du?
- Åhh. Jag som inte har något åt dig, sa han.
Nehedu. Sen tog han med mig till världens mysigaste ställe där vi tillbringade kvällen och natten med mat, bad, yoga, meditation och frukost på rummet.
Mer imorgon.
Nu ska jag fortsätta med min senaste idé om en rolig kväll. Nämligen att slänga ur mig kommentatorsnamn som Petter får härma. Mycket lägligt med alla OS-sändningar.
- Ulfbåge!
- Jacob Hård!
- Chris!
Mycket roligt.
Två stycken år.
Två år sen idag som vi var i London och insåg att vi passade helt perfekt ihop.
Jag ska överraska med sockerfriamuffins. Men shhh, säg inget till Petter!
En ska bort.
Dessutom ska jag:
- Läsa
- Laga mat
- Bada
- Se på Os
- Dammsuga
- Spela mitt hysteriskt roliga dataspel.
Jag hinner nog inte allt. Måste prioritera bort något.
Ordningen återställd.
Idag har jag äntligen fått min spenatsoppa.
Godis för Cluedo-generationen...
Nånstans föddes vi, nånstans före både google-och ironigenerationen: Cluedo-generationen.
Själv är jag besatt av mordgåtor. Jag har exempelvis hållit framföranden om Kennedy-mordet både på mellanstadiet, högstadiet, gymnasiet (2 gånger) och Komvux.
Just nu läser jag 'Blodsband' av Ian Rankin. Jag har aldrig läst Rankin förut och är väldigt imponerad av den här boken.
Vad är lösningen till mysteriet?
Jag har hundra sidor kvar av boken och det här är vad jag vet.
Rött kryss: Död.
Utropstecken: Se upp! Här kan det finnas en gubbe i en låda som ligger gömg i vassen.
Min Buddy.
Petter sjunger ganska ofta. Väldigt väldigt fint. Jag sjunger inte lika ofta. Därför var det en ganska förvånad sambo som tittade på mig under filmen "Buddy Holly" igår när jag sjöng med i alla låtar.
- Så här mycket har du inte sjungit på två år även om man lägger ihop allt.
Fascinationen kommer ifrån att jag sett musikalen två gånger i London som tonåring och då blev lite kär i den töntige med ååååh så fine Buddy Holly. Och jag lyssnade på den här om och om igen.
Washing news.
Installatören till Petter:
- Du jobbar på Canal+ va?
Petter skiner upp, som vi alltid gör när vi blir igenkända.
- Ja, precis precis.. Så är det.
- Mmmm. Jag såg det på jackan här i hallen...
Räkna med OS.
Marie: Ja, det blir ingen Rodel för Krypet i allafall.
Petter: Usch, tänk om han kommer och säger: "Mamma mamma, jag satsar på vinterOS 2020."
Marie (efter en stunds tystnad): Mmm, fast 2020 är väl inget vinterOS-år?
Petter: Men åhh, besserwisser!
Marie: Och dessutom är han ju bara 10 år då?
Petter: Men herregud. Ok, han säger: "Mamma, mamma, jag ska ta OS-guld i rodel 2028."
Marie (fnittrar): Men ääälskling, 2028 är ju heller inget OS-år?
Petter (lite irriterad): Det ÄR det väl visst det! 2010-2014-2018-2022-2026 och så 2028...
Marie (skrattar).
Petter: Men vad äääääär det!??!!
Marie (nu väldigt mycket skrattande): Hahahaha. Han blir nog inget mattesnille iallafall!
Think pink.
Han och hans äldre syster hade fått varsin tröja. Petter hade fått en blå och hans syster en rosa. Det dög ju dock inte för lille Petter som tjatade på sin mamma tills hon helt enkelt gick och bytte så att Petter också fick en med rosa färg.
Något senare var det dags för kalas där alla barnen skulle vara utklädda. Petter som dock inte riktigt hade koll på varken ord eller bokstaven R var iallafall säker på vem han skulle föreställa:
- Jag vill vara Jååsa Tanten....
Underbart. Ett sånt Kryp vill jag ha!
Inom en dröm, Feb. 12, 2010
För mig handlar Poesi om att genom få ord lyckas frambringa en känsla i mig. Att genom korta strofer få uppleva nånting.
För mig är också Poesi helt godtyckligt.
Rader jag läser kan uppfattas av mig som något helt annat än vad författaren egentligen menade att dikten skulle berätta.
Och det är helt okej.
En poet skriver om döden, men för mig framkallar den känslor av sommar och vackra solnedgångar. Och som sagt, det är helt okej. Det är så det ska vara.
För när jag läser något som skrivits så blir raderna mina och bara mina, dom ska berika mig och ingen annan.
För två helger sen var jag i England och på planet hem läste jag i Sunday Times en intervju med Anthony Hopkins. Där citerade han en dikt av Ernest Dowson. Den gick så här:
'They are not long,
the days of wine and roses.
Out of a misty dream,
our path emerges for awhile and then closes.
Within a dream.'
Jag fångades av orden och jag läste upp den för Marie. Hon sa 'Fin! Men vad handlar den om?'.
'Ingen aning' sa jag, 'men den väcker något i mig'.
När jag läser den ser jag mig själv i slutet av livet, drömmandes tillbaka till dom ögonblick i livet som värmde mig. Dagarna av solsken och kärlek. Stunder som känns som drömmar, drömmar som jag ser som korta, varma ljusglimtar på insidan av mina ögonlock.
Upp ur en dimmig dröm visar sig vår stig en liten stund, och sen försvinner den...
Den får mig att känna mig så liten. Det påminner mig om människans litenhet i allt det stora, hur vårat liv här bara är en liten del av allt annat.
Allt, hela livet, ryms inom en dröm.
En dröm, ögonblicken, livet, allt i en mussla som öppnas och lyser med sin pärla.
Den säger mig att följa hjärtat när det korta tillfället finns, innan dimman höjt sig över stigen igen o försvunnit.
Inom en dröm...
Äntligen....
Men sen finns det andra böcker av honom också. Som den senaste boken "Ett land i gryningen", en roman om byggandet av USA. Om Ras, klass o vänskap är den briljant genom 760 sidor.
Men sen finns också "Patient 67", den första boken av Lehane som jag läste. Och den tog mig med storm. Så psykologiskt obehaglig och så välskriven att jag ibland tar fram den bara för att få känna med fingrarna över sidorna.
Och nu ska filmen snart ha premiär. DiCaprio och Scorsese. Wow. Och när det ska vara riktigt otäckt så ska Max von Zydow vara med. Och det är han också.
Här är trailern...
Baby got back.
Och massa saker handlade vi också. Fast bara sånt vi ville ha. Mycket bra.
Det roligaste tyckte jag var babyskyddet, eller babybilbarnstolen. Eller nåt. Som man kan ha både i bilen och som gunga inomhus. Hon som hjälpte oss sa dock:
- Nu ska jag vara lite hård. Ni får inte göra som de i USA som sätter barnet i den här på morgonen när de äter frukost, äter frukost, bär ut den till bilen, låter den sitta där när de shoppar hela dagen, och sen när de kommer hem så placerar de barnet (fortfarande i stolen) framför teven.
- Ok, vi ska försöka att inte göra så.
- Nej, ni förstår. Barnet får problem med ryggen då.
Ja. Det var ju det enda problemet med det tillvägagångsättet.
Men ett babyskydd fick vi iallafall. Med rött tyg i. Petter ville först ha ett rosa tyg (se bilden) men då sa jag ifrån. Herregud. Vad skulle det blivit av vår grabb då??
Mission "Babystuff".
Kommentarer inför avgång:
Petter: Jag tror vi kommer komma hem och fylla hela lägenheten med sådana där gåstolar.
Marie: Varför då?
Petter: Vet inte. Tycker de verkar rätt häftiga.
och:
Marie: Vi får passa oss på Babyland.
Petter: Vaddå då?
Marie: Jo, jag tror de kommer försöka få oss att tro att "har ni inte det här och det här så blir er son ingen läkare".
Petter: För läkare är typ det finaste man kan bli?
Marie: Just det.
Frossa.
Diane Chamberlain - Löftet
Jane Green - I valet och kvalet
Sarah Addison Allen - Förbjuden frukt
Jennifer Lauck - Som stilla vatten
Och för er som oroar er för att jag inte hunnit med något annat så kan jag lugna er. När jag var liten läste jag samtidigt som jag cyklade så min simultanförmåga när det gäller bokläsning är fullt utvecklat.
Musse Pigg-mat...
Konstgjorda saker. Saker som inte är äkta.
Jag har lite svårt för dom.
Kommer ni ihåg killen i Snatch som ska sälja en diamant till några snubbar?
- No, it's a moissanite.
- A what-a-nite?
- A moissanite... its an artificial diamond. Its Mickey Mouse, mate. Spurious. Not genuine... And it's worth, Fuck-all!
Numera försöker vi att käka så lite mat som möjligt med onödiga (eller nödvändiga) tillsatser i. Ibland kommer man inte undan men en snabbkoll på innehållsdeklarationen avgör oftast vad vi ska äta. För mycket E-medel o varan åker ur korgen.
Tidigare har vi haft liksom en lista med varor som har mycket E-medel i sig, men i fredags när jag flög till Heathrow slog jag rekord. Jag beställde en vanlig macka med ost o kalkon.
Den hade 17 (Här borde jag haft massa utropstecken men dom får inte plats). Rekord. Utan tvekan, rekord.
Hemåkning.
Hej. Helt ok.
Krypet har fått hicka. Det verkar som om de kan få det. Typ en gång i veckan? Njea, inte Kryp iallafall, han hickar mest förjämnan. Jag säger sådär som de sa när man var liten och gjorde grimascher:
- Passa dig, du kan bli sån!
Vem ska knyta knuten?
- Stackare, ska jag knyta dem åt dig?
- Hmm.. Alltså jag vet inte om du kan lika bra som Petter, det är ganska svårt.
- Ok.
Påklädning nästa dag:
- Åhhh. Pust. Stön.
- Men du. Jag ska inte försöka iallafall då? Så du slipper böja dig.
- Mmmm. Ok då. Men tänk på att det måste vara flera varv. Och ganska hårt. Du kanske har sett hur Petter gör?
Några minuter senare.
- Så vad tror du om det här?
- Mmmm. Tack så mycket.
- Blev det bra?
- Hmm. Javisst...
- Men..
- Men inte lika bra som Petter.
Frestelse.
Tur att det också fanns massor av apelsiner och chans till pannkaksgörning.
Snö-överfallet...
Så kommer överfallet. Balkondörren står öppen och PANG plötsligt är hela golvet och även jag dränkt i snö.
Marie står på trappen utanför och flinar. "Hihi, kramsnö"! Hör jag.
Sen fick hon själv städa så klart.
Jag saknar inte sprit, men ge mig min Prosecco!
Extra mycket mål.
Fighting Free.
- Aldrig.
- Vaddå aldrig?
- Ok, nångång ibland då. Eller nej. Jag kommer inte ens ihåg senast faktiskt.
- Men.. Men.. Men.. Hur går det till?
Jo. Det går alldeles utmärkt till. Eller det tar på krafterna ibland. Det gör det. Jag ska försöka förklara varför.
Vi bråkar aldrig, för det finns aldrig någon anledning. Båda två är medvetna om att om man är "sugen" på att bråka eller allmänt irriterad på något som den andra har gjort så har det alltid, alltid, med en själv att göra.
(Läste du ordet alltid? Det är nämligen det viktigaste i det här sammanhanget, det finns inga undantag.)
"Du är väldigt sällan irriterad på det du tror", skriver Kay Pollack.
Så när jag blir irriterad på att Petter har glömt att berätta för mig att han ska spela dart med sin polare Knut* så kan jag alltså välja:
1, att skälla på honom och säga åt honom hur otroligt o-omtänksam han är. Det här leder till att Petter känner sig påhoppad och skriker någonting tillbaks i stilen: "Jag måste ju få umgås med mina kompisar". Det leder också till att jag känner mig elak. Dessutom är det lögn. Petter är den mest omtänksamma människan jag känner.
Därför kan jag istället välja att:
2, fundera på varför jag känner mig kränkt. Förmodligen för att jag inte är riiiiktigt tillräckligt trygg i mig själv för att förstå att att Petter vill spela dart med Knut ikväll och glömt säga det inte har någonting med att göra med hur mycket han tycker om mig. Möjligen kan jag när jag kommit på det här prata med Petter om det och så har vi båda utvecklats lite till och lärt känna varandra lite bättre.
Svårt. Fast väldigt enkelt.
Utmaningen ligger i att orka göra det här varje gång du tänker en sådan tanke.
(Läste du ordet varje? Det är nämligen det viktigaste i det här sammanhanget, det finns inga undantag.)
Det är häpnadsväckande hur ofta tankarna kan komma. Och ännu mer häpnadsväckande hur ofta de kan komma när du har jobbat tre dagar i rad och inte sovit så mycket (oftast Petter) eller när du känner dig väldigt gravid (oftast jag).
Men det är värt det. Värt det. Såååå värt det.
*Meddelande till Linda: Nej Linda, han valde själv bort badmintonen med Crille ikväll...
En morsk en.
Hon är ganska snäll vår barnmorska. Men det finns ett problem. Petter har förstört henne för mig. Han är nämligen fantastisk på att härma henne och det gör han lite då och då hemma. Det är mycket roligt. Det är bara det att vi nu inte kan tänka på något annat när vi är där. Vad hon än säger och vilka gester hon än gör så ser jag bara Petter framför mig, görandes samma sak.
Med krypet var allt bara fint. Som vanligt. Han är exemplarisk vår son. Såklart.
Ny hobby - Babypaparazzi.
Underbar lunch.
Mål och delmål
Delmålen:
Läsa många sidor i nyss påbörjade och så här långt briljanta 'Den utstötte'.
Lära sig 'Walking in Memphis' på piano.
Laga en god och fräsch middag.
Sjunga minst en sång för Krypet.
Krama Marie.
Minst 45 minuters Yoga.
Läsa klart lärorika 'Ditt inre centrum'.
Sitt stilla och lyssna på filmmusiken till 'The Fountain' och andas djupt o långsamt.
Gå på Spinning.
Se minst två Vänner-avsnitt.
Fixar jag 7 av 10 är jag nöjd.
Dagens ugnspannkaka.
0 more down, but zero to go.
I lördags sa kroppen (och Krypet) stopp på ett väldigt tydligt sätt.
Tack vare förstående chefer och arbetskamrater finns det nu inga fler 03:30-12:00pass inlagda i mitt schema. De passen ser jag nu istället fram emot att Krypet får bjuda på.
Allra mest tack till världens bästa mamma som bara behövde höra min röst i en minut för att ställa rätt fråga.
Monsterintervjun...
Som vanligt erbjuder Monsterbloggen en hel del intervjuer.
Idag porträtteras Monstret själv. Eller han som previously kallades Monstret. Nu heter han Krypet. Eller Pyret. Snart heter han troligtvis något annat. Han är 32 veckor gammal och bor i Marie.
Hej, Monstret... Eller ska jag kalla Dig Pyret? Eller krypet?
- Jag vill helst kallas MP...
MP?
- Ja, som i Machu Pichu, det är ett häftigt namn.
Machu Pichu, är det bara för att det låter häftigt eller har du nån annan relation till det?
- Nej.
Okeeej....Mp, Hur har du det därinne? Jag tror många av oss som inte minns riktigt hur det var har fått en bild av att det är ganska varmt o behagligt.
- Jo, förvisso. Fast också ganska trångt och lite tråkigt. Man får så att säga ta vara på dom aktiviteter som finns att tillgå.
Jaha, och vilka är det?
- Jo, tillexempel idag så har jag en uppvisning bokad till klockan 13:00 där jag visar mina nyligen intränade konster för moderkakan och navelsträngen.
Okej, jag antar att mycket av din tid läggs på träning?
- Ja, min morfar brukar säga att för varje gång du slår en bredsida så blir du en millimeter bättre på det. Det är mitt motto här i livet, Varesig det gäller bredsidor eller kullerbyttor.
Jag som trots allt är din pappa, anser ju att det är viktigt att vara lika bra med högern som med vänstern, har ni pratat något om det?
-Pappa kommer du inte ihåg vad mamma sa, du får inte binda fast min högerfot i en stol o tvinga mig slå passningar med vänstern...
Jo, jag vet... hur som helst...ehh.. jag har tappat fokus nu... Har du något mer inbokat?
- Ja, självklart. Här är mitt dagsschema:
Efter showen klockan ett så ska jag städa klockan två. Väggarna här inne börjar se lite fuktskadade ut, det ska jag åtgärda.
16:00 Akrobatik-pass.
17:00 Promenad till dom södra delarna.
18:00 Möte med moderkakan. Det börjar bli dags att göra upp en färdplan till the outside.
19:30 Läggdags.
21:30 Uppstigning.
22:00 Party. Livmodern har bjudit in till fest. Fostervattnet och jag ska göra sällskap.
23:00 Läggdags.
23:30 Tillbaka till partyt.
03:00 Tystnad o sova.
Okej, tack för att vi fick prata med Dig. Du, när tänkte du komma ut?
- Oh, jobbigt, alla frågar! Jag kommer när jag kommer okej...
