Namn: Mio (Miolin, Kryp, Älskling, Finast, Knortis, Tröttis, Miolinowitch + ett tjugotal andra smeknamn)

Ålder: 12 veckor.

Vikt: Passerat sexkilos-strecket.

Specialiteer: Kan skratta, gråta och skrika samtidigt.

Hobbies: Gunga våldsamt fram och tillbaks i mammas knä, speciellt om pappa gör samma sak på andra sidan. Dessutom har jag precis upptäckt att det är jätteroligt att ta tag i saker och försöka äta på dem. Och så kräkas. Kräkas är fortfarande otroligt roligt.

Favoritmat: Jordgubbar och chips. Och lite mjölk till det.

Fascinationer: Det mesta som det glittrar om. Och mosters fina, virkade fiskmobiler. Firre Blå och Firre Punk. Och vm.matcherna på teve förstås.

Favoritställe: Mammas och pappas famn. Och min fåtöljsäng.

Favoritord: Äääääoo. Waaaaa. Guuuuu.

Favoritsång. Snömannen.

                                   

Marie aint just a pretty face. I’ll tell ya.

Hon är också en fantastisk mamma. Det erkänner hon bara ibland.

Igår skulle Mio nattas. Klockan var runt åtta. Mio lades i sin fåtölj som han sover i och jag och Marie la oss med huvudena inåt Mio så vi kunde prata både med varandra och med Mio själv. 
Marie ville läsa saga för Mio och bestämde sig för att hitta på en medan hon berättade. Eftersom Mio hade en grön pyjamas så fick berättelsen bli om en groda.

Och Marie började.

Det var en gång en liten bäbis som hette Mio. Han skulle just sova. Hans Pappa o Mamma skulle också sova. När mörkret kom började det plötsligt hända saker i fåtöljen, någon började hoppa. Hopp-hopp-hopp lät det från fåtöljen. Och efter ett tag var det någon som sa kvack, kvack, kvack. Mios föräldrar hörde ingenting. Dom bara sov och sov.
Plötsligt hoppade något grönt upp från fåtöljen och ner på golvet. Hopp-Hopp,kvack-kvack lät det. Man såg inte riktigt vad det var för det hoppade hela tiden. Det hoppade vid bokhyllan och det hoppade över tvättstället och upp på diskbänken.
Kvack-kvack lät det där gröna som hoppade omkring. Men Mios föräldrar hörde ingenting, dom sov så djupt. Dom bara sov och sov.
Sen hoppade det gröna till kylskåpet och till frysen för att se om det fanns något att äta. Till slut hittade han ett paket frysta ärtor. Och åt upp varenda ärta som fanns i hela paketet. Mums, kvack-kvack lät det.

Sen blev det morgon och Mios föräldrar vaknade och då låg Mio där fridfullt o sov. Allt var precis som vanligt som om ingenting hade hänt.

Här avslutas historien. Mio har slagit ihop ögonen och sover. Nappen ligger i munnen på honom men är på väg att åka ut. Marie och jag ler mot varandra och gör en mental high five.

’Men, men’ inflikar jag med en uppsträckande hand som en rastlös förskoleelev, ’upptäckte inte Mios föräldrar att ärtorna var borta?’.

'Jo då', svarade Marie, 'efter ett tag. Då blev han arg på Mios mamma eftersom han trodde att hon ätit upp alla ärtorna. Så då slog han henne jävligt hårt'.

Ljudet av två personer som misslyckas med att kväva ett skratt hörs högt i lägenheten.

Mio är vaken igen, och vi måste börja om med sövningen.

’Det var det värt’ sa Marie.

- Sättet han tittar på mig när han sitter i selen. Ingen har någonsin sett ut att lita på mig på det sättet.

- Att han får mig att varje dag fascineras av hur fin pappa Petter är.

- För att han får mig att vilja bli ännu mer mig själv.

- För att jag aldrig skrattat så mycket som sedan han föddes.

- Sättet han ler mot mig när jag säger godmorgon.

- Den underbara huden på hans hals.

- Att han får alla andra problem att verka mycket mindre.

- För att han inspirerar mig att leva livet på mitt sätt.

- För att han alltid säger ifrån när något är fel, och inspirerar mig att göra samma sak.

- För att han är det finaste jag någonsin sett.