Ibland får vi frågan om vi inte känner oss lite ensamma i Spanien. Om det inte är tråkigt för oss och kanske framförallt för Mio att vi inte har så många vänner i närheten.

Men jag har aldrig sett det som ett problem. För det första tror jag att det är jättebra för Mio att få spendera så mycket tid med båda sina föräldrar. Och det som ska vara för det andra har jag upptäckt de senaste dagarna.

Vi har nämligen spenderat de senaste två dygnen här i Sverige på diverse tåg, bussar och tunnelbanor. På samma sätt som vi spenderar mycket tid i Spanien på olika kommunala färdmedel. Och det finns en stor skillnad.

I Spanien är det en fest att åka buss eller tunnelbana (eller för den delen bara befinna sig på allmän plats) med Mio. Vi kommer in i vagnen. Människor tittar på oss och ler välkomnande. Och sen börjar showen. Mios show alltså. Han skaffar sig allas uppmärksamhet och alla (faktiskt ALLA) uppskattar att han är där och förgyller deras dag. Det skrattas, kelas och görs miner. Om Mio är lite rastlös och vi har slut på underhållningsidéer så kan vi sätta oss på en buss, för då sköter spanjorerna resten.

Vi flyger ju ganska ofta och det bästa Mio vet är att stå i vårt knä när alla går av och skapa kontakt med varenda en som är påväg av planet.

Jag trodde det skulle vara likadant här.

Men efter sammanlagt 10 timmar i olika kupéer, vagnar och bussar så observerar jag att att så inte är fallet. Inte just de här dagarna, på de här tågen, iallafall. Några få har lett mot Mio, men även de vänder sen nästan generat bort blicken när jag tittar dit och ler tillbaks. Som att de gjort fel eller inkräktat på vår privata sfär. Fast att vi inte vill något annat än att dela vår glädje.

Och som han kämpar Mio. Glädjefyllda rop blandas med stora leenden och gurglande skratt. Men de flesta bara tittar dit och sedan bort igen. Det är så kallt. Varför?

Sen finns det otroligt mycket värme i det här landet också. Men kanske mest mellan de som redan är nära varandra.

Varför minns vi vissa saker? Vilka händelser eller upplevelser från barndomen sparas i vår hjärna, för att senare komma tillbaka i våra vuxna liv? Flera bilder i mitt huvud är glasklara trots att dom legat i hjärnförrådet i mer än 20 år. Och jag har ingen aning om varför.

Är det bara en tillfällighet vad jag minns, eller är det saker som mitt undermedvetna sparat för att jag ska kunna ta fram det och lära mig något från det?

Ett av dessa minnen handlar om Tennis. Och om viljan att bli förlåten.

Utanför mitt röda hus där jag växte upp fanns en stor asfalterad vändplats. Den använde vi så klart till utövande av diverse sporter. På somrarna lirade vi mest tennis. Pappa hjälpte oss att krita linjer på asfalten och vi satte upp ett grönt nät tvärs över planen o spände det mellan två cyklar.

Johan och Perra bodde tvärs över gatan, och Micke en bit längre ner. Fyra grabbar, nu skulle vi spela dubbel. Vi började spela. Det gick lite tafatt o trögt. Faktum är att dubbelspelet blev en katastrof. Det blev inget spel alls. Högst två tre bollar över nät.
Vi bytte dubbelpartner så att alla fick spela med alla.
När vi gått ett helt varv av tråkig tennis insåg alla problemet: Micke var inte bra nog.
Han svingade racket som om han skulle avliva en tjur, det for okänsligt genom luften och sällan eller aldrig träffade han bollen. Vi andra tre var typiska sportkillar, födda och uppvuxna med guds alla bollsporter. Men Micke var inte som oss. Han var en tyst kille. En som trivdes bäst med sin pappa i garaget eller snickrande på en lådbil. En gång byggde han ett segel till sin cykel som faktiskt funkade. Men någon sportkille var han inte.

En gång skulle jag o Micke bygga en lådbil ihop. Jag ville mest dra nytta av Mickes kunskaper. Micke styrde o ställde, mätte o donade och sa sen…’hmm, tycker du att den ska ha spoiler’? Jag hade ingen aning om vad det var och försökte låtsas som om jag förstod. Men Micke såg rakt igenom mig, och efter det så började bygget att halta och det blev aldrig någon lådbil.

Micke fyllde år i början av juni och den här sommaren hade han fått ett nytt fint tennisrack. Det hade vit ram och lila strängar o handtag. Nu skulle det spelas tennis. Några dagar senare stod han där utanför mitt hus och visste lika väl som vi andra att han inte passade in på något sätt. Han kände att han var den svagaste länken.

Perra studsade slött med tennisbollen, Micke tittade på sina lila strängar på racket, en bil kom och vi fick flytta nätet.
Sen sa Johan: ’Alltså… Inge vill ju vara med Micke… Han missar ju hela tiden’.

Det blev tyst. Någon fågel sjöng från dungen invid vändplatsen. Perra slutade studsa med bollen. Jag hade blicken fast i asfalten och en otäck känsla i magen. Jag lyfte blicken för att se rakt in i Mickes ansikte.
Jag såg ingenting. Micke var inte ledsen, inte arg. Han såg bara nollställd ut. Det var neddraget. Ansiktet var stängt.
Han visste att han inte dög, att han inte hade på tennisplanen att göra och nu hade han fått det besannat av en av oss. Och egentligen av alla oss eftersom ingen av oss sa något till hans försvar.
’Hmm…Ja… Ja så är det ju…’ mumlade Micke där han stod och fingrade på sitt rack vars vita ram glänste och lyste i julisolen.

Allt var stilla. Johans ord ekade över planen och med tystnaden som vapen satte vi siktet på Mickes hjärta för att han skulle gå ifrån oss. Sakta föste vi honom bort, hem till sitt snickrande så vi skulle få spela vår förbannade tennis ifred.
Vårt beteende knuffade honom i ryggen, han såg orden skrivas i våra ansikten...DU ÄR INTE VÄLKOMMEN HÄR!
- Jag tror jag ska gå nu…sa Micke och började långsamt vända sig om och gå. Den nya neongula, luddiga bollen som han fått i present tillsammans med racket böjde han sig ner för att plocka upp.
- Men du… Du får våra med alltså, ändå! Försökte jag. Tafatt som fan.
- Nej, jag vill inte vara med mer. Det är lugnt alltså, jag känner bara inte för att spela mer, sa Micke och kastade med sitt rack över axeln där han gick.

Micke, jag kan fortfarande börja gråta när jag tänker på den där dagen för så längesen. När det gör som ondast vill jag vrida tillbaka världen och ändra på allt som vi gjorde. Om det gick skulle jag hoppa tillbaka till 1990 och ge Dig en stor kram och säga att vi skulle spela mera, mera, mera!  
Ibland träffar man inte bollen, men vem bryr sig? Du blir bättre hela tiden och fan vad kul vi har! I mina tankar förlåter du mig för att jag vara så liten och inte stod upp för dig. I mina drömmar förlåter jag Johan för att han sa som han gjorde och mig själv för att jag var så ryggradslös.

Förlåt.

Untitled from Marie Barrling on Vimeo.

Mälan skrev en kommentar häromdagen som innehöll en fin historia:

En kväll berättade en gammal Cherokeeindian för sitt barnbarn om en kamp som pågår inom oss människor. Han sa:

- Min son, kampen är mellan två vargar som vi alla har inom oss. En är Ond. Den kännetecknas av vrede, avundsjuka, svartsjuka, sorg, mfl.. Den andra är God. Den har glädje, frid, kärlek, hopp, ödmjukhet, mfl...

Barnbarnet funderade en stund och frågade sedan sin farfar:

- Vilken varg vinner?

Den gamla Cherokeeindianen svarade:

- Den du matar.

Väldig fin berättelse tycker jag. Och väldigt sann. För jag tror att en människa har alla möjliga egenskaper inom sig. Vissa som gör dig stark, andra som gör dig svagare.

Men det är hur vi behandlar egenskaperna som spelar roll. Oftast stänger vi in de egenskaper som betraktas som dåliga i små små rum inne i vår kropp och gör allt vi kan för att de inte ska synas. Men själva vet vi att de finns där. Och mår dåligt över det.

Istället tror jag att man ska försöka plocka fram även de egenskaperna och acceptera att de finns där. Utan att döma dem.

Såhär.

Jag blir ganska ofta arg. Jag har alltid tyckt att det är väldigt jobbigt att jag blir så arg och istället försökt förtränga att jag har den känslan. Dessutom har jag alltid oroat mig för vad andra skulle tycka om jag blev arg inför dem. Totalt finns det (räknar på fingrarna) fyra personer som har sett mig riktigt arg. Och då har de personerna fått ta ALL den ilskan.

Nu har jag insett att den arga sidan av mig inte bara är negativ. Om jag accepterar den arga sidan märker jag att den också gör att jag oftare säger vad jag tycker och bryr mig mindre om vad någon annan tycker. Och det tycker jag är positivt. 

Detsamma gäller den personen i mig som blir väldigt påverkad av vad andra tycker om mig. Den känslan kan jag bli väldigt arg(!) på. Men häromdagen påminde mig Petter om att den sidan också gör att jag är bra på att ta in vad andra människor tänker. Och det vill jag ju inte gömma undan.

Så den som går omkring och tror att vi skrattar oss igen dagarna härnere får gärna tänka om lite. Här finns alla känslor. Både de "onda" och de "goda". Och DET gör oss lyckliga.

 

Tjoho det är tisdag. Det måste firas! 

Vegetarisk taco.

Jag måste nypa mig I armen för att förstå att jag verkligen skriver detta.

Ska jag, Petter Johansson, känd från TV, kommentatorernas Olof Palme, ska verkligen JAG skriva om mat?

Och OM jag nu måste, tvunget, skriva om mat, då ska jag skriva om sjuka maträtter som typ aphjärna eller tjurtestiklar kanske… Eller på sin höjd om en T-bonestek, riktigt blodig dessutom.

Nej, det ska jag inte. Jag ska skriva om tacos. Vegetarisk dessutom.

Att äta tacos utan köttfärs har för mig tidigare varit ungefär lika upphetsande o smakrikt som en disktrasa som legat i kallvatten under natten. Sen blev jag introducerad för den härliga produkten quorn. Och nu saknar jag inte köttfärs längre. Öppnar man sitt sinne så öppnas också smaklökarna för nya smaker (har flera exempel på det, jag tycker till o med om broccoli nu för tiden...fatta! Broccoli!!)

Våran taco består av grundröra, sallad, guacamole och chips
samt mjukt tortillabröd.

Du behöver:

Till grundröran: Quorn, Grön paprika, Lök

Jag antar att ni vet resten här förutom den stora hemligheten som jag lärt mig av två härliga vänner. Den stora hemligheten är…att steka kryddorna i olivolja först och sen ta sig an den andra ingredienserna
i stekpannan.

Sallad: Ja, några grönsaker är gott till. Det räcker (som i detta fallet) med squash och röd paprika.
Lite grönsallad är inte fel heller.

Guacamole: Avokado. Mosa. Klart!

Fast om du vill, finhacka lite (förlåt, ska va mycket!) vitlök, finhacka rödlök, salta, pressa en kvarts lime och tillsätt lite citronpeppar.

Vid sidan: Chips (Det varierar så klart vilken sort som passar bäst,
men just nu älskar vi Doritos Nachos) och bröd.

Dryck: Te. Gärna grönt.

Klart! Tänd ljus o sen är det bara o vika brödet o slafsa i sig!

 
 

Lövet är min hjälte. Han gjorde något han var riktigt rädd för igår. Det finns inget som imponerar på mig som det. Ingeting som är så svårt.

Idag har vi åkt till Sevilla. Inte för att titta på hus alltså. Det var bara en gåta.

Vi gör det mesta tillsammans i vår lilla familj. Och vi gillar det. Vi kanske inte alltid kommer att vilja isolera oss som vi gör just nu. Men just nu är det det som vi behöver. Jag är så tacksam för att våra familjer och vänner förstår det. Att vi behövde åka bort för att hitta hem. Jag är så glad att ni genom kommentarer, mail och sms unnar oss vår nya lycka.

Vissa av mina vänner känns det till och med som om jag kommit närmare genom att fysiskt flytta mig själv längre bort.

Ville bara ta chansen att säga tack så mycket. Massa kärlek till er alla!

 

Marie:

Låt oss prata lite om rädsla.

Ni har väl läst den här boken? Varje kapitel har gett mig en bekräftelse på hur jag vill leva. Och ett av de handlar just om rädslor.

"Staketet man bygger runt sin mark, runt sitt inre, är ett resultat av ens egen rädsla. Det begränsar ens rörelsefrihet och ens möjligheter att växa mentalt. Istället för att bruka sin mark sitter man innanför stängslet och spanar efter okända fiender, och det stjäl mycken dyrbar tid."

Och precis så känner jag att jag på många sätt har levt. I en liten skyddad bubbla. Men jag har ändå alltid fasat för det som funnits utanför. Som jag inte vågat titta på. Och då har det dessutom varit ännu läskigare, eftersom jag inte vetat hur stort monstret därutanför är.

Men till slut blev rädslan att livet bara rann iväg blivit större än rädslan för det utanför bubblan.

Så istället har jag bestämt mig för att ta min traktor och meja ner stängslet och ta en närmare titt på alla faror och rädslor där utanför.

En av mina rädslor har varit att köra bil. Jag har varit en otroligt osäker bilförare. Att köra bil i Stockholm var för mig en omöjlighet. Så skräcken var stor när Petter här nere föreslog:

- Vill inte du köra?

Och direkt när jag kände hur det formades en klump i magen så förstod jag att det var det jag var tvungen att göra. Köra.

Och det var läskigt i början. Jätteläskigt. Här nere kör de dessutom som galningar allihopa. Vilket på ett sätt hjälpte. För det fanns ingen annan möjlighet än att ta en situation i taget. Började jag oroa mig för nästa rondell så gick det åt skogen i den jag var i just nu.

Efter en månad här så skulle vi köra in till centrala Barcelona och leta upp vårt hotell. Jag tog bilnycklarna från hyllan och räckte över de till Petter. Tanken att jag skulle köra dök inte ens upp i mitt huvud. Centrala Barcelona. Hallå.

Men Petter bara tittade på mig och skakade på huvudet.

- Nej nej. Du kör.

Och det gjorde jag. Och som jag gjorde det. Varje gång det kom upp en negativ tanke i huvudet (ungefär tusen gånger) så tänkte jag istället. "En situation i taget, du kan bara ta en situation i taget."

Och efter trehundrafemtio situationer så var vi framme vid hotellet. Utan problem. Och mitt monster som förut sett så stort ut innifrån min inhängnad satt nu bredvid mig och flinade lite glatt.

Sen dess har det varit roligt att köra. Och det hade jag ingen aning om att det kunde vara.

"Den som har mod att åtminstone flytta sitt staket lite längre bort får i alla fall en chans att upptäcka nya möjligheter och odla sina idéer på ett större område. Kanske leder det till insikten att stängslet bara består av rädsla och att den fruktade fienden bara är inbillad."

Ok, nu er tur. Visst ska ni göra något ni är rädd för idag?

Nästa gång ska jag berätta om när jag darrande av skräck stod upp i en spansk diskussionsgrupp och på stapplande spanska försökte...

Just ja, nästa gång var det ju.

Jag har just stått ute i solen och vaggat vår lille Mio till sömns. Tänkte att det var dags för mig, Petter, att skriva lite på bloggen också.

Låt mig prata lite om ansvar.

Det finns bara ett ansvar att ta, det personliga. Det man har för sig själv. Ta det personliga ansvaret och allt annat kommer till dig, varesig det är ansvaret för ditt barn, dina arbetskamrater eller svensk hockey.

Jag har egentligen aldrig tagit något ansvar. Ansvar var för någon annan. För vuxna. Ansvar var något tråkigt, något som skulle begränsa min frihet, klippa mina vingar.  Så min personliga ansvarssiffra stod för några år sedan på noll. Där hade den stått länge och den gjorde inga tecken på att röra sig.

Jag trodde livet var sena kvällar på Stureplan med massor av öl, sprit o cigaretter. Jag sov för lite, åt för dålig mat, jag visade ingen respekt för det fina jobb jag hade och mina tankar om hur jag ville leva mitt liv låg begravda under andra människors åsikter o värderingar.

Vändningen
Sen träffade jag Marie som avslöjade hemligheter. Hon berättade att det finns mer i livet än så. Hon berättade om självkänsla, om självrespekt och om att vara sann mot den man är. Att någonstans där under tonvis av skräp, cigarettrök och gammal hud fanns ett vackert brinnande hjärta som slog för att hålla den Petter som är den sanna Petter vid liv.

Motståndet hos mig själv var först enormt, så stort att det är värt ett helt eget blogginlägg.

Jag minns att min lillasyster Maja gav mig en sån där ’Mina kompisar’-bok att skriva i en gång.

På sidan före mig hade någon annan skrivit under rubriken GILLAR: ’Craig David’.  Fair enough.

När jag sen på min sida kom till rubriken OGILLAR, skrev jag ’Personer som inte har något att säga, typ Craig David’.

Återkommer till det.

Eget ansvar
Nu har ansvaret börjat smyga sig på. Och istället för att söka upp fester så  började jag att söka upp ansvar. Jag dricker inte mycket längre, jag röker absolut inte, jag låter sömnen verka som terapi, yoga gör min kropp o själ mera smidig o formbar. Jag har sen den 22e oktober 2009 ätit varken godis, glass eller bakverk och inte druckit läsk. Och då snackar vi ändå om en kille som sen han var tre år tiggt bullar av badgäster på stranden. Jag var den största socker-junkien ni kan tänka er. Upphöjt till tio.

Med ansvaret jag tagit för mig själv har arbetet med att återfinna den Sanna Petter börjat, och med det kartläggningen av mig själv o försöket att titta mina rädslor i ögonen utan att blinka. Och jag börjar se saker klarare. I allt jag inte tyckte om börjar jag se delar av mig själv. I rädslornas hörn som jag upplyste med brinnande facklor hittade jag ett litet gråtande barn.

Varför avskydde jag Craig David för att han inte har något att säga? Så klart för att jag själv visste att jag inte vågade stå för saker som jag tyckte och för att jag själv inte hade något att säga. Och jag var livrädd att någon skulle avslöja mig.

Hata Nickelback, eller?
En annan musikalisk parallell: Nickelback. Bandet jag avskydde för att jag tyckte att dom saknade talang. Och människor som når stor framgång utan att ha talang gjorde mig vansinnig.

- Finns nog mycket att hämta där tror jag, sa Marie.

Och jag blev arg, för jag visste att hon hade rätt.

Nu vet jag, att jag hade dålig självkänsla och ansåg mig själv som talanglös. Men ett bra jobb hade jag, mina drömmars jobb, men tyckte kanske inte riktigt att jag var värd det.

Nu rullar livet vidare, fast numera på den katalanska landsbygden. Vi tar ansvar för våra liv och med det ännu ett, våran lilla Mio.

Hurra för livet! Äntligen på väg.

- Mamma mamma, visa mina två tänder på bloggen.

- Javisst Mio, men varför?

- Men mamma, de tror inte på dig annars! De kanske inte tror på att jag haaar två tänder.

- Ok, men sitt still då så ska jag ta ett kort.

- Still? Jag förstår inte.

- Du blir suddig annars. Försök att inte röra dig så mycket.

- Mmmm. Ok, jag försöker. Såå?

- Ehh, du kan inte stillare?

- Nej!!

- Okok, vi tar det.

- Vänta du bara tills han lär sig att krypa. Då får ni inte en lugn stund. Passa på att njut medan han bara ligger still.

Det var så många som sa så till oss i början. Och lika många som själva erkände att de tyckte det var jätteskönt att deras bäbisar bara låg still. De fasade för att inte få någon tid för sig själva när deras barn skulle börja utforska världen.

För oss var det tvärtom. Då fick vi aldrig en lugn stund. Det var som att Mio ville göra allting men hade så få vertyg. Istället blev han ofta arg och uttråkad. Såklart. 

Men så lärde han sig sitta. Och så lärde han sig krypa. Hela världen blev hans.

Nu är det helt underbart att sitta bredvid Mio på golvet medan han utforskar varendra liten vrå av rummet. Och åhh vad glad jag är nu att vi inte fick en bäbis som bara låg still.

Önska dig det du har.

Det är Mio som lärt oss att leva i nuet.

Förut sprang livet förbi. Vi var så upptagna med att fundera över nästa dag, nästa jobb, nästa kritik, att vi glömde att njuta av det som var just där och då. De dagar vi fick tillräckligt med bekräftelse från omvärlden var bra dagar, de andra dagarna var sämre. Men då gick det ju alltid att ta ett glas vin, eller röka en cigarett på balkongen och bedöva den jobbiga känslan. 

Sen kom Mio.

Det fanns inte en chans att hinna fundera över något annat än vad Mio ville, just där och då. Han var aldrig någon bäbis som låg stilla på en filt och jollrade. Det var fullt fart. Hela tiden. Inte sov han särskilt mycket heller. Jag hann inte fundera en sekund över nästa jobb, nästa dag, nästa kritik. Det gjorde mig galen i början. Ska jag aldrig mer få en stund för mig själv?

Sen insåg jag att det inte var stunder för mig själv som jag saknade. Det var att jag inte hann fundera över framtiden (eller dåtiden för den delen). Jag hade blivit besatt av att söka, leta, kräva nästa stund av bekräftelse från den övriga världen att jag dög och räckte till. Paniken växte.

Det var tur att vi bestämde oss för att, rent bokstavligt, bryta oss loss från de negativa tankarna. Sälja, städa ur, flytta. 

Först i lugnet och utrymmet här nere i vår enkelt möblerade lilla hus kunde jag börja lära av Mio. 

För honom finns inga tankar om varken framtid eller dåtid. Oftast är han glad. Mer sällan är han ledsen. Men då är han ledsen just då, för det som händer då. Ingenting annat. Han oroar sig inte för att han kanske, eventuellt kommer att vara ledsen sen. Eller hungrig. Eller glad. Han är här. Punkt.

Inte heller har han en tanke på vad någon annan ska tycka om hur han är. Han är sig själv och sen får resten av världen tycka vad de vill om det.

Så ska jag också bli. Och jag är på väg. God väg. Jag kan redan se att bilder som nu tas på mig ser lite mer äkta ut. Jag ser mitt sanna jag sakta men säkert bryta sig igenom den ytliga mask som förut satt som fastklistrat över mitt ansikte. Och under den tittar JAG ut.

Vi är inte på långa vägar färdiga i vår utbildning än. Men vi har en helt fantastisk lärare till vår hjälp. 

Tack Mio. 

Untitled from Marie Barrling on Vimeo.

Madrid är en väldigt bra stad. Inte bara för att de har en gräddfil för barnvagnar vid säkerhetskontrollen på flygplatsen. Nej, mest för att det är så bra känsla här. Som en blandning av Stockholm, Rom och London.

Men det var inte det som det här skulle handla om.

Jag tror verkligen på intuition. Att det i alla situationer går att känna efter vad som verkligen känns sant och rätt. Men då gäller det att våga göra det. Våga lyssna och sen handla därefter. Och att våga släppa på alla blockeringar och göra sig av med det filter som sitter i vägen. Varesig det handlar om alkohol, beroendeframkallande mat eller dåligt självkännedom som lindras av yttre ytlig bekräftelse.

För mig har det tagit tjugoåtta år att börja lyssna på mig själv. Men det är nu häftigt att se hur det funkar.

Idag gick vi omkring hela eftermiddagen i Madrid. Som vanligt glömde vi bort att äta och till slut var vi väldigt hungriga. De vegetariska alternativen är oftast ganska få... Ähh, alltså det finns tusen restauranger med bläckfiskmackor, skinktapas och stora grisar i taken helt enkelt. Beställ en vegetarisk macka och det kommer in en med kyckling. Typ så.

Till slut när vi reser hamnar vi oftast på en hamburgerkedja av valfritt märke. Så också idag. Men bara för att Mio skulle få besöka toaletten. För det kändes inte rätt idag. Trots hungersmärtan i magen.

Så vi gick vidare.

Vi gick förbi restaurang efter restaurang.

- Här då?

- Nej, inte här. Nej nej. Nej.

(Sägas ska att jag har en väldigt tålmodig pojkvän, även när han stapplar av hungern)

Till slut fick jag för mig att vi skulle svänga in på en öde tvärgata. Där låg en liten restaurang som såg mysig ut.

- Nej, det är inte här vi ska äta.

Och femtio meter längre upp låg den. En organisk, ekologisk, vegetarisk affär med takeaway-buffé. Hur mycket sallader, falaflar och röror som helst. Som vi själva fick plocka och sätta oss utanför och äta. Mio smaskade ekologiska kex och var nöjd sålänge han inte satte i halsen.

Förr skulle jag inte känt den där känslan att vi skulle gå vidare för jag skulle varit för upptagen med att fundera på om jag var tillräckligt fin i håret. Eller om Petter började tröttna på mig.

Tänk vad många mysiga stunder det går att missa.

  
 
 

Ända sen Mio föddes har det mesta i vårt liv cirkulerat kring en sak:

Sömn.

Jag vet inte hur många gånger vi fått tips om hur vi ska få Mio att sova mer än tre timmar i sträck. De flesta av tipsen gick på ett eller annat sätt ut på att vi, för att han skulle lära sig sova själv, måste sluta ta upp honom när han skrek. Det kändes väldigt otänkbart. Provocerande otänkbart.

Men det här kan jag relatera till:

Om du vill att ditt barn ska lära sig att sova tryggt i sin säng så fundera över hur du själv skulle vilja ha det. Behandla ditt barn som du själv skulle vilja bli behandlad. Skapa en kvällsrutin som du själv skulle tycka var mysig. Lägg barnet i en mysig säng. Se till att barnet är mätt. 

Men framförallt. Inbilla dig inte att ni tjänar på att låta honom skrika sig till sömns. Eller fundera på: Tycker du själv om att somna så. Skrikandes i panik över att inte kunna slappna av efter en hektisk dag? Och gillar du att skrika dig till sömns av rädsla efter att ha vaknat av en mardröm?

Nähe, inte det? Nej, trodde väl inte det heller.

När barnet skriker på kvällen och natten så signalerar han otrygghet och vill ha hjälp av mamma och pappa att somna eller somna om. Så enkelt är det. Det funkar så. Detta kan pågå större delen av barnets första år, eller bara några månader om du har "tur". 

Om du, när barnet skriker, inte tar upp honom, så lär han sig efter några skrikfyllda nätter att det inte är någon mening att berätta för sina föräldrar att han inte kan sova. De kommer ju ändå inte. Barnet lär sig sova och somna själv. Problemet löst. Eller?

Nej, tyvärr är inte problemet egentligen löst där. Visst, ditt barn kanske vaknar och skriker färre gånger. Men vill du att ditt barn ska ha fått lära sig att han är värd din uppmärksamhet när han behöver den så krävs det att du också visar honom det med dina handlingar.

Sant tycker jag. Provocerande sant.

Untitled from Marie Barrling on Vimeo.