Imorgon flyttar vi till Sverige. Alla frågar hur det känns. Vi svarar att det känns naturligt. Vår resa tar inte slut här, den bara fortsätter.

Idag åt vi förstås på vårt nya sushiställe som avslutning. Förutom de fantastiska sushibitarna från förra gången åt vi nu också en sallad med ruccula, getost, jordgubbar, sesamfrön och fikondressing. Berusande gott.



Mio åt bara lite grann. Han sparade sig till sin favoriträtt hemma: Pasta med tonfisk, majs och tomat.

Khazar, en gammal fotbollsvän till mig, har gjort något häftigt. Visat att det går att följa sina drömmar och utföra de projekten som man själv vill. Att allt är möjligt om du själv tror på att det gör att göra, vad än alla andra säger. Nu kommer det snart att gå att se på bio. Väldigt fint. Och då har jag bara sett trailern än..

Är inte det här en helt fantastiskt smart förstasida. Framförallt rubriken är ju helt perfekt.

Bakgrunden är alltså att Manchester United säkrade ligan och Manchester City vann FA-cupen igår.

Vi har en pizzarestaurang som är fantastisk på strandpromenaden i Sitges. De vet vad vi vill ha nu. Först Ensalada Mixta, sen Penne (med en tomatsås som jag glömt namnet på eftersom jag inte behöver säga den längre) och sen Cafe Solo.

Men så idag provade vi för första gången sushirestaurangen precis bredvid. Och de serverade de godaste sushibitarna jag hittills ätit (Och då har jag ätit väldigt mycket sushi).

Bland annat beställde vi rullar som innehöll avokado, persika, sallad, gurka, lök och jordgubbar. Helt perfekt kombination. Helt otroligt god kombination.

För en månad sedan började Mio att sova hela natten. Från klockan sju, till klockan sju (eller sex). Det är fantastiskt.

Så har det nämligen inte alltid varit!

Tills Mio var fyra månader vaknade han kanske fyra gånger/natt. Värst var det den perioden när vi samtidigt packade, flyttade och sålde lägenhet. En ganska trött del av våra liv med andra ord. När vi kom ner hit vände allt och Mio har sedan dess vaknat en gång/natt och då oftast varit uppe en timme eller två. Ok, men ändå ganska påfrestande.

Jag har läst ganska mycket om sömn och någonstans på vägen fått in att det är viktigt att en bäbis lär sig somna själv i sin egen säng. För att sen inte bli förvirrad när han vaknar senare på natten och förhoppningsvis ska kunna somna om själv.

Alltså har vi försökt att lära Mio att  somna själv i sin egen säng. Absolut inte med någon fem-minutersmetod, men vi har suttit bredvid honom när han legat/suttit/stått/hoppat/gått i sin säng, tills han lagt sig ner och somnat. Försökt gått ut ibland, för att direkt gå in igen så fort han ropat. Men det har inte hjälpt, han vaknade ändå alltid på natten.

Så för en månad sen var vi på Bali i två veckor, och delade då alla tre på en dubbelsäng. När Mio skulle sova lade vi honom helt enkelt i vårt knä och sjöng för honom tills han somnade. När vi kom hem fortsatte vi med det och sen dess har Mio alltså sovit  hela nätterna. Vi hör ofta att han vaknar, ställer sig upp, men lägger sig och somnar om igen. Någon enstaka gång ropar han på oss, för då vet han att vi kommer och så får han ligga i knät igen, eller komma in till oss och sova i vår säng.

Jag tror poängen är att han är trygg. Jag hoppas det. Han har aldrig behövt skrika förgäves, eller skrika och fått vänta fem hemska minuter. Han vet att när han ropar så kommer vi. Varje gång. Och nu behöver han oss helt enkelt inte lika ofta längre.

Jag är stolt över oss. Oss och alla som gör det som känns rätt i magen.

Och heja Bali.

Jag tittar igenom våra kort och hittar det här. Mios farmor kanske kan hjälpa med tidpunkt men det känns som om Petter på bilden (för det är faktiskt han) är ungefär som Mio är nu.

Och det hugger till i magen när jag ser det. För det är ju något där som är så likt. Något i blicken, i charmen, i glimten. I det som jag föll för hos Petter och nu också älskar hos Mio.

Det blir lite tjockare i halsen och ögonen tåras.

Världens finaste kille har fått en son och jag får dela varje dag med båda två. 

Livet är fantastiskt.

Untitled from Marie Barrling on Vimeo.

Mio och jag gick till lekplatsen igår. En väg som för mig tar fem minuter. Att gå ner för backen till gungorna med Mio tog... En timme. Och jag förstod att det var ju vägen dit som var lekplatsen. Alla kottar att titta på. Trottoarkant att klättra upp och ner på. Blommor att smaka på. Stenar att kasta och bilar att vinka åt. Och så Mios egen lastbil. Som rullade när vi ställde den i backen. Magiskt.

- Ska du inte ut och springa då?

- Nej jag orkar inte. Jag gör yoga på balkongen och nattar Mio sen.

- Spring först och gör yoga sen.

- Nej, jag känner verkligen inte för att springa.

- Det kommer kännas bra när du väl är ute.

- Men då träffar jag inte Mio förrän imorgon.

- Du har ju träffat honom hela dagen. Och hela dagen imorgon. Spring.



Ja, just det, vi är på Menorca, Petter överraskade med en tvådagarstrip hit i morse. Jag tycker om honom väldigt mycket av väldigt många anledningar.

Läser inlägg från när vi startat bloggen precis och Mio var en liten liten liten kille.

Och jag var ju smart redan då..

Men det bästa är att jag kommer längre och längre mot att inte påverkas av alla andras rädslor.

Untitled from Marie Barrling on Vimeo.