Jag bakade ju björnbär/vanilj/banan-muffins åt Petter igår.

- Åhh. Jag som inte har något åt dig, sa han.

Nehedu. Sen tog han med mig till världens mysigaste ställe där vi tillbringade kvällen och natten med mat, bad, yoga, meditation och frukost på rummet.

Mer imorgon.

Nu ska jag fortsätta med min senaste idé om en rolig kväll. Nämligen att slänga ur mig kommentatorsnamn som Petter får härma. Mycket lägligt med alla OS-sändningar.

- Ulfbåge!

- Jacob Hård!

- Chris!

Mycket roligt.

Två år sen idag som vi var i London och insåg att vi  passade helt perfekt ihop.

Jag ska överraska med sockerfriamuffins. Men shhh, säg inget till Petter!

Petter jobbar. Han ska göra Stoke-Manchester City, i konkurrens med  OS-skidskytte och två champions league-matcher. Varav en är United-Milan. Lycka till älskling, jag ska titta iallafall. Jättemycket. Absolut. Hmmm... 

Dessutom ska jag:

- Läsa
- Laga mat
- Bada
- Se på Os
- Dammsuga
- Spela mitt hysteriskt roliga dataspel.

Jag hinner nog inte allt. Måste prioritera bort något.

Vi fick aldrig spenatsoppa hemma när jag var liten. Mamma hade haft en "mattantsomtvingarenattätafastmantagitförmycketavnågotmanintevillha-situation" när hon var liten, så någon sådan soppa serverades inte hemma hos oss.

Idag har jag äntligen fått min spenatsoppa.

Petter sjunger ganska ofta. Väldigt väldigt fint. Jag sjunger inte lika ofta. Därför var det en ganska förvånad sambo som tittade på mig under filmen "Buddy Holly" igår när jag sjöng med i alla låtar.

- Så här mycket har du inte sjungit på två år även om man lägger ihop allt.

Fascinationen kommer ifrån att jag sett musikalen två gånger i London som tonåring och då blev lite kär i den töntige med ååååh så fine Buddy Holly. Och jag lyssnade på den här om och om igen.

Nu kan du komma när som helst Krypet. Din moster och J har skänkt dig sin tvättmaskin!

Installatören till Petter:

- Du jobbar på Canal+ va?

Petter skiner upp, som vi alltid gör när vi blir igenkända.

- Ja, precis precis.. Så är det.

- Mmmm. Jag såg det på jackan här i hallen...

Konversation precis efter läggdags igår:

Marie: Ja, det blir ingen Rodel för Krypet i allafall.

Petter: Usch, tänk om han kommer och säger: "Mamma mamma, jag satsar på vinterOS 2020."

Marie (efter en stunds tystnad): Mmm, fast 2020 är väl inget vinterOS-år?

Petter: Men åhh, besserwisser!

Marie: Och dessutom är han ju bara 10 år då?

Petter: Men herregud. Ok, han säger: "Mamma, mamma, jag ska ta OS-guld i rodel 2028."

Marie (fnittrar): Men ääälskling, 2028 är ju heller inget OS-år?

Petter (lite irriterad): Det ÄR det väl visst det! 2010-2014-2018-2022-2026 och så 2028...

Marie (skrattar).

Petter: Men vad äääääär det!??!!

Marie (nu väldigt mycket skrattande): Hahahaha. Han blir nog inget mattesnille iallafall!

Fortsättning på Petter besatthet för färgen rosa. Från säkra källor kommer nu nämligen berättelsen om en händelse när Petter var liten.:

Han och hans äldre syster hade fått varsin tröja. Petter hade fått en blå och hans syster en rosa. Det dög ju dock inte för lille Petter som tjatade på sin mamma tills hon helt enkelt gick och bytte så att Petter också fick en med rosa färg.

Något senare var det dags för kalas där alla barnen skulle vara utklädda. Petter som dock inte riktigt hade koll på varken ord eller bokstaven R var iallafall säker på vem han skulle föreställa:

- Jag vill vara Jååsa Tanten....

Underbart. Ett sånt Kryp vill jag ha!  

Jorå. Vi är tillbaks. Ni kan andas ut.

Och massa saker handlade vi också. Fast bara sånt vi ville ha. Mycket bra.

Det roligaste tyckte jag var babyskyddet, eller babybilbarnstolen. Eller nåt. Som man kan ha både i bilen och som gunga inomhus. Hon som hjälpte oss sa dock:

- Nu ska jag vara lite hård. Ni får inte göra som de i USA som sätter barnet i den här på morgonen när de äter frukost, äter frukost, bär ut den till bilen, låter den sitta där när de shoppar hela dagen, och sen när de kommer hem så placerar de barnet (fortfarande i stolen) framför teven.

- Ok, vi ska försöka att inte göra så.

- Nej, ni förstår. Barnet får problem med ryggen då.

Ja. Det var ju det enda problemet med det tillvägagångsättet.

Men ett babyskydd fick vi iallafall. Med rött tyg i. Petter ville först ha ett rosa tyg (se bilden) men då sa jag ifrån. Herregud. Vad skulle det blivit av vår grabb då??

Ok. Vi åker nu. Till IKEA. Och Babyland. Om vi inte är tillbaka inom ett dygn så kan ni väl kontakta någon.

Kommentarer inför avgång:

Petter: Jag tror vi kommer komma hem och fylla hela lägenheten med sådana där gåstolar.

Marie: Varför då?

Petter: Vet inte. Tycker de verkar rätt häftiga.

och:

Marie: Vi får passa oss på Babyland.

Petter: Vaddå då?

Marie: Jo, jag tror de kommer försöka få oss att tro att "har ni inte det här och det här så blir er son ingen läkare".

Petter: För läkare är typ det finaste man kan bli?

Marie: Just det.

Jag frossar. I böcker. De här har jag läst ut de senaste tre dagarna:

          

Diane Chamberlain - Löftet
Jane Green - I valet och kvalet
Sarah Addison Allen - Förbjuden frukt
Jennifer Lauck - Som stilla vatten

Och för er som oroar er för att jag inte hunnit med något annat så kan jag lugna er. När jag var liten läste jag samtidigt som jag cyklade så min simultanförmåga när det gäller bokläsning är fullt utvecklat.

Mamma och jag skulle köpa ett set till Krypet att åka hem i. Det gick lite överstyr. Mycket roligt.

Skulle egentligen gått upp tre inatt. Då hade jag inte somnat än. Tänkte gå upp åtta. Gjorde inte det. Godmorgon!

Krypet har fått hicka. Det verkar som om de kan få det. Typ en gång i veckan? Njea, inte Kryp iallafall, han hickar mest förjämnan. Jag säger sådär som de sa när man var liten och gjorde grimascher:

- Passa dig, du kan bli sån!

- Åhhh, det är så jobbigt att böja sig och knyta skorna mamma!

- Stackare, ska jag knyta dem åt dig?

- Hmm.. Alltså jag vet inte om du kan lika bra som Petter, det är ganska svårt.

- Ok.

Påklädning nästa dag:

- Åhhh. Pust. Stön.

- Men du. Jag ska inte försöka iallafall då? Så du slipper böja dig.

- Mmmm. Ok då. Men tänk på att det måste vara flera varv. Och ganska hårt. Du kanske har sett hur Petter gör?

Några minuter senare.

- Så vad tror du om det här?

- Mmmm. Tack så mycket.

- Blev det bra?

- Hmm. Javisst...

- Men..

- Men inte lika bra som Petter.

Målextra på Canal+, har ni hört talas om det. Du får ALLA målen, hela tiden, från alla arenor i elitserien. Fantastisk service. Sen att programledaren ikväll dessutom är assnygg gör ju inte saken sämre.

- Hur ofta bråkar du och Petter?

- Aldrig.

- Vaddå aldrig?

- Ok, nångång ibland då. Eller nej. Jag kommer inte ens ihåg senast faktiskt.

- Men.. Men.. Men.. Hur går det till?

Jo. Det går alldeles utmärkt till. Eller det tar på krafterna ibland. Det gör det. Jag ska försöka förklara varför.

Vi bråkar aldrig, för det finns aldrig någon anledning. Båda två är medvetna om att om man är "sugen" på att bråka eller allmänt irriterad på något som den andra har gjort så har det alltid, alltid, med en själv att göra.

(Läste du ordet alltid? Det är nämligen det viktigaste i det här sammanhanget, det finns inga undantag.)

"Du är väldigt sällan irriterad på det du tror", skriver Kay Pollack.

Så när jag blir irriterad på att Petter har glömt att berätta för mig att han ska spela dart med sin polare Knut* så kan jag alltså välja:

1, att skälla på honom och säga åt honom hur otroligt o-omtänksam han är. Det här leder till att Petter känner sig påhoppad och skriker någonting tillbaks i stilen: "Jag måste ju få umgås med mina kompisar". Det leder också till att jag känner mig elak. Dessutom är det lögn. Petter är den mest omtänksamma människan jag känner.

Därför kan jag istället välja att:

2, fundera på varför jag känner mig kränkt. Förmodligen för att jag inte är riiiiktigt tillräckligt trygg i mig själv för att förstå att att Petter vill spela dart med Knut ikväll och glömt säga det inte har någonting med att göra med hur mycket han tycker om mig. Möjligen kan jag när jag kommit på det här prata med Petter om det och så har vi båda utvecklats lite till och lärt känna varandra lite bättre.

Svårt. Fast väldigt enkelt.

Utmaningen ligger i att orka göra det här varje gång du tänker en sådan tanke.

(Läste du ordet varje? Det är nämligen det viktigaste i det här sammanhanget, det finns inga undantag.)

Det är häpnadsväckande hur ofta tankarna kan komma. Och ännu mer häpnadsväckande hur ofta de kan komma när du har jobbat tre dagar i rad och inte sovit så mycket (oftast Petter) eller när du känner dig väldigt gravid (oftast jag).

Men det är värt det. Värt det. Såååå värt det.

*Meddelande till Linda: Nej Linda, han valde själv bort badmintonen med Crille ikväll...

Vi var hos barnmorskan igen. Jag berättade om fem nya gravidsymptom. Svaret på alla var: "Det är normalt". Så bra då.

Hon är ganska snäll vår barnmorska. Men det finns ett problem. Petter har förstört henne för mig. Han är nämligen fantastisk på att härma henne och det gör han lite då och då hemma. Det är mycket roligt. Det är bara det att vi nu inte kan tänka på något annat när vi är där. Vad hon än säger och vilka gester hon än gör så ser jag bara Petter framför mig, görandes samma sak.

Med krypet var allt bara fint. Som vanligt. Han är exemplarisk vår son. Såklart.