Vissa saker stör mig. De letar sin in i mig och skapar oro i kroppen. Det bara kryper i mig.
------------------------------------
Det är så mycket som kallas kärlek som i själva verket är krav. Gester som på ytan är kärleksfulla men som egentligen är fyllda av förpliktelser.

Det som stör mig mest är att det täcks så bra. Så bra att det skapar en massa ångest hos den som minst av allt ska ha den. Ångest som lämnas över. Oftast till den som man tycker allra mest om. Allt för att själv slippa lite av smärtan. Känslan av att inte räcka till, av att inte ta vara på stunden och att inte själv skapa sig sin egen lycka.

Presenter som ges som en gåva men med medföljande förpliktelse att tacka ordentligt och sen tydligt och synligt använda det som givits. Det behöver inte vara en fysisk gåva utan kan lika gärna vara några ord på ett papper. Här får du, men då ska du tamefan (förlåt igen mamma) ge mig någonting tillbaks också.

Men det går aldrig att ta lycka från någon annan. Även om det känns så på ytan. Det skapar bara smärta.

Provocerad? Bra, då kanske det ligger något i vad jag säger. Lugn? Ännu bättre, grattis till ditt sanna och kärleksfulla liv.