Önska dig det du har.
Det är så många som verkar tycka att sympatierna från andra när du till exempel blir arbetslös är mera värda är din egen styrka att gå vidare och se möjligheterna. Hur kan vår självkänsla blivit så svag och vårt bekräftelsebehov så stort?
Som jag ser det så är det ditt och endast ditt val om du ska leva ett lyckligt liv eller inte. Såhär då:
Jag kan välja att tycka (vilket sorgligt många gillar att påminna mig om):
- Att vi bor i en alldeles för liten lägenhet.
- Att jag inte får tillräckligt med jobb.
- Att jag tjänar för lite pengar.
- Att Petter jobbar för många helger.
- Att vi har varit tillsammans för kort tid för att få barn.
- Att det är tråkigt att vara gravid för att jag inte kan springa, inte får dricka och ofta är trött på kvällarna.
Eller så kan jag välja att tycka (vilket min familj, underbara sambo, och några till stöttar i):
- Att vår lägenhet är alldeles lagom, nyinred och mysig. Och att vi tills vidare mycket väl får plats tre stycken här.
- Att jag får vara ledig massa dagar, vila, pyssla och ta hand om mig och personen i min mage.
- Att jag tjänar alldeles lagom med pengar och inte säljer så mycket av min dyrbara tid. När jag väl jobbar tycker jag dessutom att det är riktigt roligt. Varje dag.
- Att Petter är ledig en massa vardagar och att vi ofta rent spontant kan åka på resor till LA, London eller Rom.
- Att det är helt underbart att få dela den här upplevelsen med någon bara för att vi är vi och tillsammans, och inte för "att det var dags att skaffa barn".
- Att det är helt underbart att vara gravid. Jag har aldrig upplevt något mer tillfredsställande.
Inte så svårt val.
Varför stressa.
10:00. Gävle.
Petter sitter och äter frukost.
Marie: Vi måste nog åka 10:30 om vi ska hinna, känns det ok?
Petter: Javisst det blir bra.
10:14.
Petter sitter vid datorn.
Marie: Ska du duscha innan vi åker?
Petter (frånvarande): Mmmm, tror det.
10:23.
Petter har fortfarande inte duschat och sitter nu och spelar
på mammas och pappas piano.
Marie: Petter?
Petter: Mmmm. Vad är det?
Marie: Inget, ville bara säga att du spelar jättefint!
10:29. Petter duschar.
Shh. Säg inget till Petter.
Förvandlingen...
Det var ett ganska roligt experiment. Och inte helt onyttigt tror jag oavsett om man har ont i halsen, som jag hade, eller är fullt frisk.
Marie övervakade mig och vid minsta viskning sa hon "TYST" på skarpen.
Jag blev sittande med block o penna i ena handen och "Människohamn" av John Ajvide Lindqvist i den andra.
Men det gick bra, och i morse väcktes jag med en kopp het honungsmjölk på sängen av Marie. Det var sagolikt. Som att dricka sammet mot det som tidigare varit en hals full av sandpapper o grus. Tack för det Marie.
Men så ibland kan Marie byta skepnad från att vara en underbar människa som ger mig honungsmjölk på sängen, till att bli en liten treåring.
Omvandlingen sker senare under frukosten när jag står vid spisen och ska lägga på makrill på min macka.
- Blääääää....iiiiuuuuuooooo! Skriker Marie högt. Hon pekar på makrillen.
- Iuuuuooooo!! ÄCKLIGT!! Hon pekar mot mackan och gör en grimas som borde tillhöra någon som just tryckt i sig 10 citroner...
- Vilken tur att det är jag som ska äta då och inte du, Marie, säger jag.
- Bläääääää! Luktar äckligt! Säger Marie. Grimasen är kvar nu med ett inslag av förakt för en man som klarar av att äta äcklig fisk på morgonen...
Jag lägger på ett rejält lager makrill på min macka och Marie står vid min sida och håller skeptisk min... Sen vandlar hon om sig igen och blir en 8-åring som gärna vill utforska saker.
- Okej, får jag smaka lite...lägg på lite på min riskaka....okej...
Att bo i en brandpost
Det finns tuffa namn, som "Spiderman", "Ducati", "The Red Line".
Det finns vackra namn som "The purple rose of Cairo".
Själv bodde jag i:
Mamma, tänkte du igenom det här förslaget?
Pratade med mamma för några timmar sen.
- Mamma, jag är aldrig hungrig på kvällarna längre. Känner inte alls för middag.
- Men ta något du känner för bara. Känn efter vad du vill ha och ät det, vad det än är.
- Ok, tack mamma.
Så.
Min middag: Två mackor med kalla köttbullar, sallad och senap.
Och två med leverpastej och gurka.
Tillbehör: Chips.
Den här bloggen fick jag inte skriva för Petter.
- Petter, äter du toa-papper eller? Det tar ju slut på en dag typ.
- Määh, det gör jag INTE. Det är ju du som kissar hela tiden.
- Men förlåt att jag har ett Monster i magen som som tränar Kim-frisparkar mot min blåsa.
- Måste du torka dig varje gång då? Går det inte bara att skaka av sig, som jag gör?
State of Penn
State of Play hette filmen. En helt okej film. Stundtals riktigt bra faktiskt, även om jag har ruskigt svårt för Ben Affleck. Han är liksom för snygg på något sätt. Jag har jävligt svårt för såna människor.
När eftertexterna började rulla skymtade namnet Robin Wright Penn och jag tänkte..."Jaha, va han med".
Efter ett tag uppenbarade det sig för mig att Robin Wright Penn faktiskt är en hon och inte en han. Efter en stunds begrundande började en låt spelas i huvudet på mig... Det var Kent:
"Jag skjuter allting framför mig. Som Robin Wright Penn gör i State of Play".
Det är från fantastiska "Palace & Main" av Kent från skivan "Du & jag, döden".
Men nu uppstod genast ett dilemma i mitt huvud. Ett svårlöst enigma och plötsligt kastades min hjärna ut i MS-Dos med "Syntax Error" skrivet över hela skärmen.
Hur kunde Kent, på en skiva från 2005, sjunga om Robin Wright Penn i en film från 2009? Hmm?
---------------------
Så här lite senare har det framkommit att Kent inte sjunger "State of Play" utan "State of Grace". Där kan man tycka att hela bloggidén kanske föll.... Men eeeeh... Äh, jag publicerar den ändå...
Musikutbildning påbörjad.
Lite, bara lite mer Shepherds Pie, tack.
Andy Gray är en tidigare storspelare i England. Numera arbetar han som expert och har gjort sig känd genom en del bryska uttalanden.
Igår påverkade han också mitt matintag.
Jag satte i mig en rejäl portion av Shepherd’s pie före matchen. Riktigt gott var det. Jag slog mig ner på en stol och samtidigt som jag mumsade lät jag mina ögon gå över dom gamla fotbollsspelare, numera experter, som fanns i rummet. Luca Marchegiani fanns där och Marcel Desailly.
När jag tryckt i mig allt på tallriken kände jag att… Fan, jag är väldigt mätt, men eftersom det var så gott (och framför allt helt gratis) så tänkte jag att lite, lite till vore kalas. Så jag går bort till serveringen och hamnar efter Andy Gray i kön. Andy är en stor man dessa dagar. Större än sitt rykte.
Han ber om en portion och får ett rejält lass med köttfärs och potatismos.
Han vänder sig om, nickar, och skickar in en full slev mos i kakhålet. Nu är det min tur, så jag säger:
- Can I have just a little bit more, please.
Killen som lägger upp maten säger ”sure” och lägger på ett av dom största lass Shepherds Pie jag nånsin sett på min tallrik. Och även om jag inte sett så många så är det riktigt mycket mat.
Och då förstår jag att servitören har uppfattat det som att jag inte bara vill ha ’lite mera mat’ utan ’lite mera mat än Andy Gray fick’.
Det var bara att hugga in.
Två andra roliga kommentarer under resan:
På tåget mellan London och Liverpool. Fullt med fotbollsfans. Efter ett tag kommer ett meddelande från restaurangvagnen:
- We are very sorry to inform you that we no longer are able to serve any beer or cider on this train as we have nothing left from now on. This train was not loaded enough to go to Liverpool this morning. Maybe we get a new load of beer and cider once we get to Crewe. I will come back later for more information once we get to Crewe.
Och här killen som håller i säkerhetsgenomgången i flygplanet mellan Manchester och Stockholm sent igår kväll.
- Placera flytvästen över Dig, lägg bandet om huvudet o dra åt……
Hela kabinen skrattar och flygvärdinnorna som står flytvästarna bryer ihop.
No Fame No Gain.
Jag såg Fame. Tänkte att det kunde vara mysigt att sitta och lyssna på alla de där låtarna från musikalen som jag sett tre gånger i London och en gång i Stockholm för femton (!) år sen (Det var då jag blev kär i Karl Dyall, men det är en annan historia).
Men filmen ikväll blev en total besvikelse. Visst, den handlade om samma skola men sen var det stopp. Inga gamla karaktärer att återse. Inga välbekanta låtar att tyst sjunga med till. Bara en helt vanlig ungdomsfilm med dåligt manus och snabbt ihopskrivna sånger.
Så. Istället bjuder jag er på en låt från riktiga Fame. Den här har många tårar fällts till i flickrummet på Stenbärsvägen, tillsammans med romantiska drömmar om att någon någongång skulle vilja spela in en kärleksscen med mig.
Skönt att fler har fattat.
Vad var det jag sa fast tvärtom.
- Nej! Du kommer leka med den där första veckan och sen tar batterierna slut och så funkar den aldrig mer.
Ingen sån säng alltså.
Idag läser jag i en "vänta barn-bok" vad man kan göra om det samlas mycket vätska i benen under graviditeten:
"Det kan vara bra att höja fotändan av sängen, så att fötterna kommer högt."
Lite svårt i en vanlig säng va?
Mamma, jag och hösten.
Varför jag har "giftamigångest".
Det här MÅSTE ni ju bara läsa. Så bisarrt och roligt. Och oehagligt. Sådär så att jag inte vill skratta med ändå måste.
Avslutningsfest.
Linköping - A conspiracy theory?
Linköpings HC mörkar sina publiksiffror.
Och det kanske inte alls är sant. Det kanske bara är jag som är jävligt bitter när jag inte får använda mig av den research jag gjort.
Men igår satt jag o förberedde inför matchen mellan Linköping och Skellefteå. Eftersom jag fick lite tid över tänkte jag kolla upp hur det står till med Linköpings publiksiffror den här säsongen. Det visade sig att det redan i år varit under 6000 åskådare vid två matcher.
Ovanligt för LHC tänkte jag, det ska bli intressant att se vad de har ikväll.
Kvällen kom och matchen spelades, väldigt lite publik (med LHC-mått mätt) var där men i alla fall vad jag vet, så redovisades inte den officiella publiksiffran.
Säkert missade jag bara speakerns utrop eller den klara redovisningen som jag så många gånger sett på jumbotronen.
Eller?
Dolde Linköping det fakutm att deras publiksiffror är rekordlåga?
Kolla här:
Antal hemmamatcher där LHC haft under 6000 åskådare:
Säsongen 2007/2008: 1
Säsongen 2008/2009: 1
Säsongen 2009/2010: 3
Och då har vi som bekant inte spelat ens en fjärdedel av säsongen. Ett faktum värt att dölja?
Monstret hälsar godmorgon.
Mer LA-glädje
Listor.
- Brieost.
- Prosecco
- Att sova på mage.
Jag älskar:
- Monstret.
- Petter.
- Min mage.
Olika åsikter.
Frukostkonversation
Marie: Redan 17 besökare...Och vi har inte uppdaterat.
Petter: Oj då... Har vi någon idé då?
Marie: Nej.
Love at first sight.
Att se Monstret dyka upp på skärmen var det mest fantastiska jag någonsin har varit med om. Den är där. Det är faktiskt någonting där. En otroligt stark känsla.
Sen rörde Monstret på sig. Massvis. Så mycket att det inte gick att mäta ordentligt. Vi får gå dit och träffa M en gång till nästa vecka. Underbart.
Ursäkta, har du numret till Plate*?
Badmintonmatch mot Crille igår. Matchstart 21:30 i Enskede Rackethall.
Jag får en kanonstart och vinner första set med 15-2. Jag vet inte när jag vann med så stor marginal senast. Faktum är att jag inte ens vet när jag vann ett set mot Crille senast. Det blir ofta skapligt jämna matcher, men han vinner jämt.
Jag tror inte jag tar i om jag säger att han vunnit de senaste 30 matcherna mellan oss.
Men men, jag jobbar på och fösöker. Och det är grymt bra träning.
Så igår när jag dundrar i med en smash som Crille med nöd o näppe returnerar så jag kan daska ner fjädern i golvet och vinna det där setet så börjar direkt mina tankar att gå.
Jag tar några steg mot bänken för att dricka vatten.
Men i mitt huvud är jag långt därifrån.
Jag tänker att jag kommer hem efter matchen till en mörk lägenhet. Marie möter mig i hallen med bara ett täcke omkring sig.
- Hur gick det älskling, säger hon.
- Älskling jag vann!! jublar jag i hallen och berättar rusfyllt om segern med 15-2 i första och 15-5 i andra.
- Jag visste det Älskling. Jag trodde verkligen på Dig! säger Marie och ger mig en varm kram.
- Tack för att du tror på mig... säger jag och andas in hennes doft i nacken...
Jag blundar och plötsligt hör jag.."Okej, nya bollar! Är du med?".
Jag ser Crille på andra sidan nätet beredd att kickstarta det andra setet.
Han ser så där ruskigt pigg ut. Nästan otäckt. Jag vet att jag måste ha längd i bollarna, annars smashar han direkt. Och jag vet att han har bättre kondition än jag så några långa dueller vinner jag aldrig.
Maries varma kram är långt, långt borta...
Crille vann de två sista seten med 15-6 och 15-2.
*=Johan Plate, känd svensk prestationspsykolog och mental rådgivare
Favoritsång och fina bilder. I ett.
Felaktig rubrik.
Hur ska vi vända det här?
Petter och jag har lite olika sätt att försöka vända på jetlagen.
Jag sover mellan åtta på kvällen och tre på morgonen. Då går jag och jobbar. Sen sover jag mellan tolv och fyra på dagen.
Petter sover mellan 12 på kvällen och tre på morgonen. Vaknar och kan inte somna om. Sen somnar han igen vid sex och sover till 10-11. Sen går han och jobbar vid fyra.
Vi ses alltså några minuter klockan tre på natten och mellan elva och tolv på dagen. Tjaa, vi hinner ju inte tröttna på varandra iallafall.
Enemies of the State
Det finns en riktigt rolig scen i 'Vänner' där några av huvudpersonerna försöker att utantill kunnan nämna samtliga 50 stater i USA.
Ross och Joey vägrar ge upp och efter ett tag har Joey ett triumferande leende på sina läppar när han säger:
- I got'em. 56!
Ross skakar på huvudet och jagar vidare. Joey tjuvkikar på Ross lapp och påpekar:
- Hey Ross... Utah?? You can't just make stuff up!
Och när scenen slutar har Ross lyckats. Tror han. Tills den kontrolleras och man upptäcker att Ross räknat Maine två gånger.
Vi gjorde samma sak på en Highway i LA. Och var faktiskt riktigt nära att lyckas. Faktum är att vi lyckades pricka in 45 av 50 stater.
Dom vi missade var:
Maine
Idaho
New Hampshire
Delaware
Rhode Island
Vi hade dessutom evighetslånga diskussioner om vad som var stat i USA till skillnad från stad i USA, eller stat någon helt annanstans. Vissa fick komma med på listan, andra röstades ner. Dom som fanns med på listan och som inte alls är stater var:
Portland (Haha...Inte mitt förslag!)
Cincinatti (Nej, inte mitt!
Nantucket (Nantucket?? Vad e det? Absolut inte mitt förslag! Nantucket...haha!)
New England (Det ÄR en stat! Okej, det var mitt förslag)
Ontario (Kan ha varit mitt...Möjligen Maries)
Atlanta (Mitt förslag....hmpf...)
En väldigt rolig lek...
Jobbar man med teve så måste man vara snygg.
MorgonBoost.
19 oktober. 04:56. Sminket.
Jag kliver in genom dörren.
- Godmorgon.
- Hej Marie. Åhh, vad du är brun!
- Tack.
- Var har du varit?
- (med rätt mallig röst) Ähhh, ni vet, drog till LA en vecka sådär bara.
- Åhhhhhhhhh!
Tillbakalängtan.
I said goodbye L.A...
Nu är vi tillbaka efter en vecka i Laguna Beach utanför LA.
Så nu kan vi börja blogga igen.
Bäst på resan?
Ja, frågar ni mig så... Ligger våran balkong förbannat bra till.
Greetings from LA.
Vi gör bara massa tråkiga saker.
Tråkigasakerlista:
- Äter fruktsallad
- Går tidiga promenader på stranden
- Solar
- Leker i vågorna
- Gör yoga
- Äter sallad
- Pratar
- Lagar mat
- Köper kaffe på Starbucks
- Läser
Inte så kul.
Onödiga autografer...
Hans svar var snabbt:
- Ja, det måste nog vara förre VD:n för Sveriges Radio Ove Joansson som jag tog i slutet av 80-talet på ett öppet Radiohus. Den eller valfri spelare i GAIS 1988.
Men Robban berättade också om en polare som fått en ny fin, vit vinterjacka av sin mamma. Han är otroligt stolt över sin nya jacka och visar stolt upp den för klassen i skolan. På väg hem från skolan passerar han ett köpcentrum där en svensk artist håller på med en repetition inför en spelning på kvällen. Pojken känner väl igen artisten och vill så gärna ha autografen. Han har en bred, svart tuschpenna men inget att skriva på. Men han löser det genom att låta artisten skriva autografen på den fina, nya, vita jackan.
Hans mammam blev inte överlycklig när pojken kom hem med SYLVIA WRETHAMMAR skrivet över hela ryggen med stora, svarta bokstäver.
Själv har jag nog tagit många onödiga autografer i min barndom.
Den här hittade jag häromdagen, undangömd i garderoben. Det är delar av IF Saabs handbollslags autografer samlade på en Kabe-Sommarland-tshirt. På bilden ses autograferna från Per Caludius, Jan-Lennart Olsson, Stefan Jangmo och Pierre Thorsson. Stort.
Ett möte.
- Hej.
- Hej.
- Jag heter Monstret, vad heter du?
- Jag heter Marie. Varför kallas du Monstret? Du ser inte ut som ett monster. Du är ju vacker och utstrålar renhet.
- Har du sett något monster någongång då?
- Hmmm. Nej.
- Då så. Ska vi leka?
Sen sätter sig Monstret bredvid mig och vi sitter där och tittar ut över sjön i total harmoni med varandra. Efter en stund börjar Monstret klappa händerna. Jag härmar. Då skrattar Monstret och ljudet är det klaraste jag någonsin hört.
Vår lek fortsätter. Vi klappar oss på huvudet, knäna, magen, fötterna. Varje rörelse är följt av det ljuvliga fnittret.
Efter kanske en kvart reser Monstret på sig.
- Jag ska gå nu, men vi ses snart.
- Ja, vi ses snart Monstret.
Just nu - LIVE
Max - DressingKonversation
Men före hamburgarna blev klara upptäckte jag till min stora skräck att Marie glömt köpa dressing. "Dressing utan hamburgare" tänkte jag..."det är som kärlek utan kyssar....Måste ha dressing!".
Så jag halkade i mina flip-flops och kutade ner till Max. Jag kom fram till kassan och bad att få köpa en stor flaska av deras utsökta dressing.
Dessutom la jag till två dippar, en Green and Garlic och en Bernaise (försök själv att stava till det!!) och desutom en smält cheddarost.
40 pix kostar det och jag lämnar fram pengar för att betala för vad som totalt troligen är runt halvlitern dressing då jag får frågan:
- Ska du äta här eller vill du ta med?
En miljon dryga svar rusar genom mitt huvud.
- Jag ska ta med tack, svarade jag.
En påminnelse bara...
Så nu vet ni...
Ibland krävs det att man gräver.
Det kom två stora paket...
Efter:
Omtänksammast.
5 oktober. 22:25. Sovrummet. Petter kommer insmygandes.
Petter (tyst): Ääälskling..
Marie (lite argt): Mmmmm...
Petter: Förlåt, jag tänkte bara säga ifall du skulle vilja ha med det i din morgonsändning. Att han som gjorde mål för Villa har spelat i City förut. Om du kanske ville säga att han gjorde mål mot sin gamla klubb liksom...
Jag tar mig tid...
Om man tar sig lite tid... Så kan man sjunka ner i fåtöljen, njuta av David Grays nya skiva.
Man kan titta på hur frosten sakta släpper taget om gräset utanför. Och man kan titta upp mot den djupblåa himlen och komma på att man just i detta ögonblick tittar rakt ut i universum.
Och man kan känna kaffets doft och värme i hela kroppen...
Den här låten är inte med på Grays senaste skiva. Men den är fantastisk ändå. Om man tar sig tid...
Följetång: Familjen, del 2.
Presentationen av dom som bor här med oss i Hammarby Sjöstad fortsätter. Idag med lägenhetens äldste och mest ärrade medlem.
Han heter Rojo och har vandrat vid Petters sida sen barnsben. Rojos liv har gått upp och ner som en berg- och dalbana. I unga år var han en normal teddybjörn som mest av allt bara ville gosa. Men flytten till Stockholm tog hårt på Rojo och han tappade identiteten någonstans runt Stureplan.
- Det kändes som om jag flyttade ifrån en bit av mig själv när jag lämnade Sturefors, har han sagt i en intervju en gång.
Och när Petter dessutom träffade Marie kände sig Rojo bortglömd och vände sig till de enda vänner han hade kvar, drogerna.
Men nu är Rojo påväg tillbaka och han påstår själv att han inte rört något starkare än kaffe de senaste 9 månaderna.
Petter: Hej Rojo…Du, när jag försökte ta kontakt med Dig för den här intervjun så var det väldigt svårt att få tag i Dig. Vill du inte göra det här så kan vi strunta i det.
Rojo: Ja, nej, jo… asså…Det har vartit en jobbig tid... Men fuck it… shoot!
Petter: Okej, då kommer frågorna här....
Rojo: Si…gringo si!
Namn: Luis Fernandez ROJO Nuno Edison Arantes Felipe Gomez Vasco Antunes Coimbra
Ålder: Äldre än jag kan minnas.
Född: På Östgötaslätten.
Intressen: Doppa mina luddiga händer i burkar med marmelad och honung. Hehe, allvarligt, det tar fan år att få bort haha!
Annars softar jag mest. Jag brukar gilla att ligga uppe på hyllan med pocketböckerna. Där trivs jag. Dessutom finns det två pandor här, dom jävlas jag med en del.
Kännetecken: Va fan är det för jävla skitfråga??
Favoritmat: Svart kaffe, tacos, pandor, och sen såna där drinkar som Keith Richards alltid tog….eehh… Screwdrivers ja…så hette dom…
Favoritmusik: Rock, inget massproducerad skit dock. Inget som utgivits efter 1990. Tidig Nirvana går också bra, gärna inspelat på ett kassettband (favoritmärke BASF) i ett garage i Seattle.
Favoritämne i skolan: I dropped out years ago… Minns inte...
Inkomst: Ingen inkomst, men sitter på grymt mycket stålar ändå.
Förebilder: Keith Richards, Jim Morrison, Christer Ulfbåge
Älskar: Höst, regn, ångest, Campbells tomatsoppa.
Hatar: Kommersiella radiokanaler, fnittriga tjejer, fula pandor.
Petter Johansson möter Peter Johansson
I ett helt fiktivt möte. In a galaxy far, far away ska nu äntligen Petter Johansson få möta Maries hemliga kärlek, Peter Johansson.
Petter: Så... Finally we meet.
Peter: Hehe...
Petter: Känns det så för dig också liksom… Äntligen står vi här, öga mot öga, face to face. Efter allt snack som varit runt oss och så liksom, mellan dig och Marie och mig och Marie, och mellan dig och mig… Nu…Nu är ögonblicket här när vi möts…
Peter: Hehe… Jaa… Jag är inte med riktigt.
Petter: Ha... Jaså....Det är okej. Jag har också varit i förnekelsestadiet länge. Det är okej…
Peter: Hade du några frågor eller?
Petter: Frågor? Det vet jag inte… Du kanske har några som du skulle vilja ställa till mig, eller?
Peter: Va fan…Ja, vem är du? Vad vill du?
Petter: Exakt… Det är helt okej att du känner så Peter. Nu känner jag att vi kommer nånstans.
Peter: Allvarligt, ska inte du sticka nu?
Petter: Jag kan gå precis när du ber mig att gå… Inga problem, men du kan inte springa ifrån Dig själv…Ta åtminstone med Dig det… Marie såg din show i London fem gånger, visste du det?
Peter: Vadå, We will rock you?
Petter: Ja, eller va fan den nu hette.. Fem gånger! Kom inte o säg att du inte fick din chans…
Peter: Min chans?
Petter: Jaaa, DIN chans…. Jag vill att du lämnar Marie ifred från och med nu…
Peter: Lämna Marie ifred? Jaha… Visst, så gör vi…absolut…
Petter: Haha, du har ett sätt att säga det. Som om det inte spelar någon roll för Dig… Du har en del att jobba med, Peter. Im good at people.
Peter: Allvarligt, stick nu. Dom andra reportrarna ska också få sina intervjuer…
Petter:…I WANT TO BREAK FREE...I WANT TO BREAK FREE...I want to break free from your lies, your so selfsatisfied I don’t neeed you....Ive got to break freee....
Avslöjad.
5 oktober. 03:35. Desken på Nyhetsmorgon.
Marie: Du.
***** (den berörda vill inte avslöja sitt namn i den otroligt välbesökta bloggen): Ja.
Marie: Visst är du den Anon Ym som kommenterade att vi skrev för långt?
(tystnad)
Marie: Kom igen. Jag vet att det är du!
*****: Ookokok, jag erkänner! Men jag menade inget illa. Jag tycker jättemycket om er blogg. Men när ni skriver så långt så hinner jag inte läsa. Jag har så många att läsa och jag måste jobba lite ibland också.
Marie: Hrrmmm...
*****: Snälla förlåååt. Åhhh, jag skäms.
Marie: Vi kan stryka ett streck över det här om du tar med några nybakta bullar imorgon.
***** (nu sittandes under bordet): Jaaa, jag gör vad som helst.
Marie: Ta med någon till Petter också va? Han är jätteledsen.
*****: Javisst.
Marie: Bra, kul att jag är tillbaks visst?
*****: Mmmmm..
I am in heaven.
Eller jo, lite, tills jag upptäckte att stora delar av den brittiska ensamblen till "We will rock you" är här. Min favoritmusikal som jag sett fem gånger i London.
Och inte nog med det. I trappen ner till frukosten möter jag svenske huvudrollsinnehavaren Peter Johansson. Han har länge varit min hemliga förälskelse
(även om han är snäppet efter han med ett t till).
Synd bara att jag började fnittra och rodna när han sa hej till mig.
Marie - Om att gå upp tidigt
Marie ska gå upp tidigt. Och hon är förbannat bra på det. Taxin kommer tio över tre.
Bloggen tog chansen strax innan sovdags att byta några ord med henne.
Petter: Hej, Marie. Nu är klockan tio och du ska upp om typ fem timmar. Hur lägger du upp taktiken från och med nu?
Marie: Jag försöker att inte tänka på det. Lite svårt när du ställer en massa frågor dock...
Petter: Ja, fast du är ju typ en offentlig person...Jag tycker att frågan är berättigad.
Marie: Okej...
Petter: Så...går det bra att inte tänka på det då?
Marie: Ja... Eller det handlar inte så mycket om att inte tänka på det mer om HUR man tänker på det. Du vet det där som vi pratade om häromdagen. Att verkligheten är att jag ska gå upp klockan tre, och det är bara mina negativa tankar om det som skulle kunna göra det jobbigt. Det känns inte jobbigt just nu.
Petter: Det där lät ju bra... Jag brukar gå omkring o vara rädd för att jag ska försova mig...
Marie: Jag är lite disträ nu....för jag undrar om jag ställt klockan (upptäcker att hon inte ställt den), men annars oroar jag mig inte, taxichaffisen ringer väl om jag försover mig.
Petter: Jo, just det... Du studsar ju alltid upp när klockan ringer klockan 03 på morgonen, mobilen hinner knappt ens ringa förrän du är uppe, Varför?
Marie: Det är min enda chans att inte somna om. Jag utnyttjar väckarklockschocken och vänder den till pigghet...
Petter: Marie...Nu har du ju krypit ner och verkar vara på väg att sova... Vad är det som saknas nu?
Marie: Att du ska VA TYST!!!
Petter: Men ursäkta mig! Jag försöker faktiskt bara göra mitt jobb... Det var ju du som tjatade om att jag måste blogga mera!
"Petter du måste ta ett större bloggansvar" sa du. Nu gör jag det o sen får jag bara skit tillbaka. Förlåt mig så väldigt, väldigt mycket för att jag försöker att göra dig glad...fan då...
Petter: Marie...
Petter: Älskling....
Äkta vackert.
Fascinerad?
Jag tycker om fotboll, det gör jag. Men ibland kan man undra.
Just nu är teven på med Arsenal - Blackburn.
Alldeles nyss gjorde Blackburn mål. 0-1. Det vet jag bara för att jag hörde att kommentatorn skrek. Intresserad som jag är sprang jag ifrån det jag höll på med för att se målet. Men plötsligt är jag borta i köket igen utan att ha sett något mål. Jag har nämligen tankspritt lämnat teven eftersom jag inte orkat vänta på/glömt bort att jublandet ska ta slut och reprisen visas.
Oj, nu skriker han igen. Jag tittar upp. Kvitterat 2-2. Hur gick det till?
Forgive me God.
Jag har glatt gått dit varenda gång jag har handlat (jag menar, det är ju skönt att slippa prata med någon), lassat upp alla mina varor och tagit gott om tid på mig. Ingen stress. Skönt. Ofta fyllt två stora kassar.
Idag var det 1032 människor på Konsum och många av de valde precis som jag den snabba kassan. Jag noterar att de flesta av de före mig i kön har tre eller färre varor i händerna. Börjar ana oråd.
Och utan att jag kan hjälpa det lyfts min blick uppåt och jag ser en skylt:
Välkomna att handla i snabbkassan, ni som har 10 eller färre varor.
Oj då.
Snyggast.
Hej då bloggen, vi ska träffa andra kompisar ikväll.
Early morning call.
1 oktober. 09:37. Telefonsamtal med Petter. Han i Ö-vik. Jag i Stockholm.
Petter: Just det, jag tror att de ringde från IKEA imorse. 07:29!!
Marie: Åhh, om fåtöljerna?
Petter: Jag menar, vad är det för tid att ringa? Det är ju inte mänskligt att ringa då.
Marie: Men sa de att de skulle komma idag? Nästa vecka?
Petter: Ok, om man ringer efter åtta, men före åtta? Dödsstraff!
Marie: Vad sa de om fåtöljerna Petter!!??
Petter: Och sen kunde jag inte somna om. Herregudars. 07:29.
Marie: MEN VAD SA DE DÅ!!???
Petter: Jag vet inte.
Marie: Va?
Petter: Jag svarade såklart inte. Det var ju dolt nummer.
Dagens Webbfråga...
Bilden ovan visar propellern på ena vingen på mitt plan som jag satt i på väg upp till Örnsköldsvik.
Det här för oss osökt in på Dagens Webbfråga.
Frågan gäller vad som skulle hända om jag, mitt under pågående färd, skulle ställa mig på vingen och i ett dyk, med händerna före, kasta mig in i propellerns snabba roterande blad.
Hur många bitar skulle jag då gå i?
1) Ingen del, propellern skulle inte orka driva igenom mig.
x) Två delar, propellern hugger mig halv, men tappar i kraft efter att ha huggit igenom min tjocka benstomme en gång.
2) 116 delar, propellern delar mig som en snabb köttyxa delar en varm bit leverpastej.
De första tiotusen öppnade rätta svaren belönas med en "I love Marie-keps".
Med tanke på att risken är stor att vi får in fler än tiotusen rätta svar, ber vi Er vänligen att även svara på en utslagsfråga. Den kommer här:
Om jag går i 116 delar och mina rester faller ner och landar på ett parkettgolv som nyligen slipats, vilket rengöringsmedel bör då användas för att lättast torka upp mig?
1) Vim
x) Ajax
2) Mr Muscle
Lycka till!
Fällan.
- Ut och jogga ner nu, i Örnsköldsviksnatten. Speciellt du Petter som ska springa Göteborgsvarvet nästa år.
Älsklingen min, hur ska du nu klara dig ur det här?
Höstligt.
På tisdag kommer våra nya fåtöljer. Då är det bra med höst.
Idag höll jag på att frysa ihjäl när det började regna. Då är det inte lika bra.
Fruktsallad, bra.
Mörker. Både bra och dåligt.
Det är mycket kärlek den här hösten. Så mest bra.
Pengarna bara flödar.
Varför får Petter leka med Björn när jag inte får?
BedTimeStories...
Sovrummet, 23:03.
Marie: Vadå, sa dom att Ronaldo INTE skulle haft straff?
Petter: Ja, Bosse P säger att backen träffade bollen först.
Marie: Men herregud... Det är ju en helt sjuk satsning från backen!
Petter: Hmm...
Marie: Allvarligt, man får fan inte tackla någon hur hårt som helst bara för att man träffar bollen först..
Petter: Nej, kanske inte...
Marie: Vad heter det nu...typ våldsam tackling...Det finns någon regel, annars har typ alla domare jag nånsin haft ljugit för mig...
Petter: Haha... Ja, det är en sjuk satsning. Ronaldo kunde fan ha dött...Sen att du gillar Ronaldos magrutor är ju en annan sak...
Marie: Mäh, det har väl inte med det o göra....våldsam...osportslig...typ...Överdriven...
Petter: Ja, du har nog rätt...
Marie: VÅRDSLÖS!! Det är så det heter! Det där är vad jag kallar en vårdslös tackling. Typ om man äventyrar en annan spelares säkerhet... Och då spelar det ju ingen roll om man träffar bollen eller inte!
Petter: Okej... Bra baby!
Marie: Skönt... nu kan jag sova.. Godnatt!
Torsdagmorgon 08:12 smyger Petter upp för att smygläsa regelboken. Han letar och letar och hittar sen regel 12, beslut 4:
"En tackling som äventyrar en annan spelares säkerhet ska bestraffas som allvarligt otillåtet spel."
