Igår höll jag tyst en hel dag.
Det var ett ganska roligt experiment. Och inte helt onyttigt tror jag oavsett om man har ont i halsen, som jag hade, eller är fullt frisk.

Marie övervakade mig och vid minsta viskning sa hon "TYST" på skarpen.

Jag blev sittande med block o penna i ena handen och "Människohamn" av John Ajvide Lindqvist i den andra.

Men det gick bra, och i morse väcktes jag med en kopp het honungsmjölk på sängen av Marie. Det var sagolikt. Som att dricka sammet mot det som tidigare varit en hals full av sandpapper o grus. Tack för det Marie.

Men så ibland kan Marie byta skepnad från att vara en underbar människa som ger mig honungsmjölk på sängen, till att bli en liten treåring.

Omvandlingen sker senare under frukosten när jag står vid spisen och ska lägga på makrill på min macka.
- Blääääää....iiiiuuuuuooooo! Skriker Marie högt. Hon pekar på makrillen.
- Iuuuuooooo!! ÄCKLIGT!! Hon pekar mot mackan och gör en grimas som borde tillhöra någon som just tryckt i sig 10 citroner...
- Vilken tur att det är jag som ska äta då och inte du, Marie, säger jag.
- Bläääääää! Luktar äckligt! Säger Marie. Grimasen är kvar nu med ett inslag av förakt för en man som klarar av att äta äcklig fisk på morgonen...

Jag lägger på ett rejält lager makrill på min macka och Marie står vid min sida och håller skeptisk min... Sen vandlar hon om sig igen och blir en 8-åring som gärna vill utforska saker.
- Okej, får jag smaka lite...lägg på lite på min riskaka....okej...