Jag var på bio. För första gången själv. Tänkte jag och kände mig rätt cool. Sen kom jag på att Monstret ju också var med. Förvisso rätt coolt det med.

Jag såg Fame. Tänkte att det kunde vara mysigt att sitta och lyssna på alla de där låtarna från musikalen som jag sett tre gånger i London och en gång i Stockholm för femton (!) år sen (Det var då jag blev kär i Karl Dyall, men det är en annan historia).

Men filmen ikväll blev en total besvikelse. Visst, den handlade om samma skola men sen var det stopp. Inga gamla karaktärer att återse. Inga välbekanta låtar att tyst sjunga med till. Bara en helt vanlig ungdomsfilm med dåligt manus och snabbt ihopskrivna sånger.

Så. Istället bjuder jag er på en låt från riktiga Fame. Den här har många tårar fällts till i flickrummet på Stenbärsvägen, tillsammans med romantiska drömmar om att någon någongång skulle vilja spela in en kärleksscen med mig.