Efter gårdagens inlägg som blivit så bejublat, ser jag mig nästan tvingad att följa upp det hela med en exklusiv intervju med Dig. So… Here it goes…

Petter: Hej Marie!

Marie: Hej.

Petter: Jag kommer från Horse and Hound och vill göra en intervju med Dig.

Marie: Haha! Okej…

Petter: Ditt senaste inlägg mötte många rosor. Du hyllades som den moderna människan. Den där författarinnan du pratade om, Katie Byron, hur upptäckte du henne?

Marie: Det var nog genom mamma tror jag…Som har alla hennes böcker…

Petter: Ja din mamma ja. Du gillar henne va?

Marie: HiHi…Ja...

Petter: Något jag reagerar på när det gäller Katie Byron… Är ju att framsidan på hennes böcker nästan ser avskräckande ut. Något du reflekterat över?

Marie: Det är nog bara för att du är lite rädd för dom där böckerna och för vad du skulle kunna lära dig om dig själv om du läste dom.

Petter: Ja usch... Men jag har lovat Dig att läsa dom när jag är redo. Varför tycker du att människor ska läsa hennes böcker?

Marie: Det tycker jag inte…

Petter: Hur menar du då?

Marie: Jag vet bara att jag vill läsa dom själv. Vad andra gör eller inte gör ger jag blanka fan i.

Petter: Jag kommer att stryka det där svärordet.

Marie: Fegis…

Petter: Kan du då svara på vad böckerna har kommit att betyda för Dig?
 
Marie: Dom har fått mig att i alla fall börja inse att allting, både lidande och lycka, har med mina egna tankar att göra. Det är både fascinerande, skrämmande och häftigt. Som nu när du rynkar pannan åt att ditt Word-program är CP så är det bara dina tankar om datorn som förstör för dig. Men det är svårt att leva efter detta 24/7, man får börja om och börja om, och börja om… Men det tror jag det är värt.

Petter: Hmmm… Men kan vem som helst läsa hennes böcker från scratch eller behöver man förarbeta?

Marie: Nej, bara det förarbetet att du har bestämt dig för att du vill ge det en chans. Annars kan du lika gärna fortsätta skylla på andra resten av livet. När krockar i trafiken, när din pojk- eller flickvän lämnar dig eller det går dåligt på jobbet. Det är det som jag tror folk blir så rädda för, att inse att bara du själv kan påverka hur lycklig du kan bli. Fast vilken chans!! Sen är jag på intet sätt där än, men jag försöker. Hela tiden.

Petter: Okej, då tackar jag så mycket för din tid.

Marie: Tack…. Får jag en puss nu?