I somras bestämde vi oss för att flytta till Spanien. Det har alltid varit vår dröm att bo utomlands men rädslor hindrade oss länge att ta steget. "Tänk om något går fel", "vi har det ju ganska ok här hemma ändå" och "det är väl enklare och säkrare att bo kvar i Sverige"....

Vi diskuterade i timmar. Var rädda för att åka men fick panik när vi tänkte på att bo kvar i de fängslande mönstren. Vi var inte sanna mot oss själva men levde ett liv där vi visste hur allt fungerade. Riskfritt. När man inte är nära sig själv är det väldigt lätt att tro att räddningen är att följa strömmen.

Så vi vacklade.

Avgörandet kom för mig efter att jag börjat lyssna på Janesh Vaidyas (författaren till "I det sista regnet") tankar. Han berättade om en man som står på en strand. Mannen har byggt en båt som ska ta honom till hans drömmars ö på andra sidan sundet. Båten var färdig men det var så höga vågor så mannen bestämde sig för att vänta tills vågorna lugnat sig. Han väntade dag efter dag men vågorna var ständigt närvarande, ibland höga, ibland låga. Mannen vågade inte ge sig ut. Dagarna blev månader och månaderna blev år. Mannen dog till slut utan att ha krossat sundet till den vackra ön.

Tänk att ön är din största dröm i livet, båten ditt redskap för att ta dig dit och vågorna alla rädslor och hinder som du bygger upp i ditt huvud. Låter du dem stoppa dig så kommer du aldrig nå din dröm. 

Du lever bara nu. 

Jag blev livrädd. Men inte för samma saker som förut. Utan för att leva livet utan att delta i det.

Och i den stunden bestämde jag mig för att leva det här livet här och nu. Inte lyssna till alla negativa tankar i mitt huvud. Inte bara leva av dagarna och klara sig igenom livet hyfsat helskinnad. Nej, istället gör jag nu som citatet här ovan.

I promise myself to live until I die....