Vi har varit borta i en vecka nu. Borta i Sverige alltså. Ifrån Spanien, vårt hem.
Det är inte för mycket egentligen, men inom mig börjar en längtans frö efter vårt hem i Spanien att gro. Långsamt växer det från en plats i magen, så långt in att det bara känns litegrann, så långt in att jag inte vet om längtan sitter i hjärtat, magen eller till och med i ryggen.

Eftersom det där fröet fortfarande är ganska litet så kan jag inte riktigt sätta fingret på vad det är jag saknar. Jag kan bara gissa.

Kanske saknar jag kaoset när jag och Marie ska äta tillsammans med Mio. Hur vi pratar och försöker få med honom i konversationen. Mio säger de-de-de-te-te och avslutar sin monolog med ett långt entonigt skrik. Just det nickar vi, lampan lyser. Och Mio skrattar men slutar tvärt och börjar dunka med båda skedarna som han har snott från den som matar honom. Det skvätter omelette i hela lägenheten. BUSE! Skriker vi, och Mio skrattar vidare…

Kanske saknar jag att bli väckt av Mio och Marie på morgonen efter en natt när Mio sovit dåligt. Jag ropar på Mio från sängen och med Mammas hjälp kan han skjuta upp dörren med en nyfiken min. Hans glada ögon far över rummet, och säger jag hans namn en gång till så finner hans ögon rätt och hans mun spricker upp i ett leende. Han blir sprallig och hans kropp röra sig, armarna viftar ivrigt och andningen blir mera ansträngd som om han otåligt vill berätta vad han och mamma haft för sig hela morgonen.

Kanske saknar jag att kliva ut från sovrummet till köket där solen lyser in från den klara katalanska himlen och slå mig ner vid en stol och hälla upp en kopp kaffe ur termosen på bordet. Mio är på golvet och undersöker mina skor. Marie vänder sig mot sig och säger något i stil med ’Du, jag tänkte på en grej’. Och sen är utvecklingen, diskussionen och samtalen igång. Det kan handla om allt från det onödiga med överflödigt födelsedagsfirande till vad Marie tror är bäst för Mio när det handlar om mat.

Med sömnen i ögonen och med det varma kaffet i halsen försöker jag hänga med. Det är inte lätt. Maries utveckling sen vi kom har inte varit något mindre än lavinartad. Hon har nått insikter och tänkt tankar som inte hade kunnat skapas om vi levde förut. Och jag njuter av att höra henne. Och jag vill säga henne hur fantastisk hon är där hon sitter och redogör för det hon tänkt. Jag vill berätta för henne hur kärleksfull hon är, hur unik hon är. Jag tänker att jag är lycklig.
Jag tänker att min Marie är fri nu, att hon har sprängt alla bojor. Jag vill säga att hon måste ut i världen för att berätta om allt som hon vet, att hon måste göra världen den tjänsten.

Ibland lyckas jag säga det. Ibland begränsas jag av mig själv. Då får man ta till bloggen istället.