Mio och jag skojade imorse. Jag sa "shhhh, tyst Mio", och han svarade med ett högt "Hähähähähähä". Helt ohämmad och omedveten om att "shhhh" kunde betyda att han ska vara tyst.

Och vi började fundera när i livet den spontana ohämmade livsglädje, som vi har som barn, försvinner. Eller tonas ner i allafall. Och finns det inte något sätt att hindra att det sker?

Vi kom fram till att det framförallt var skolan som i våra fall såg till att vi började rätta in oss i leden. Skolan som fick oss att tro att du lyckas bättre i ditt liv om du sitter stilla och tyst och gör som den med makten säger. Annars åker du ut!

Jag minns att det brukade ila till i kroppen då få gånger som jag blev tillsagd och Petter berättade att hans fröken på lågstadiet skällde ut honom när han råkade ha sönder sin linjal: "Nu är det du som går hem och berättar hemma vad du har ställt till med idag!"

Men sen måste det ju gå att förebygga mycket hemma också.

Jag tror på att det inte behövs något som heter uppfostran. Jag tror att uppfostran till stor del är till för att göra livet lite enklare för föräldrar. För att inte andra i samhället ska tycka att våra barn (och alltså också vi) står ut och märks för mycket.

Usch.

Istället tycker jag att vi ska utgå från att barn föds precis som de ska vara. Sen får vi lita på att de lär sig precis det de ska utan att vi måste berätta för de hur de ska bli.

Låt de fylla sin hårddisk själv istället för att programmera in massa egna program som du själv tycker att ditt barn borde ha. Så slipper de försöka göra massa omstarter senare i livet.

What a wonderful world this could be.