Några korta rader om OS bara. Om OS och psykologi.

Jag har funderat lite, men jag är inte riktigt säker på var den här texten kommer att ta vägen.

Vi blir så fruktansvärt glada o stolta när våra idrottsstjärnor gör något som vi tycker är utöver det vanliga. När Markus Hellner plockade hem guldet i lördags och Olsson fick bli trea o Södergren en nöjd tia så visste jublet inga gränser. Och det är självklart. Marie och jag stod upp i sängen o vrålade och kunde inte somna förrän framåt småtimmarna.

Men frågan är varför vi är så imponerade över en laginsats. Varför beundrar vi så att Markus Hellner och Anders Södergren tog av sina egna krafter för att hjälpa Johan Olsson? Den som hyllats mest av det som jag har hört är ju i själva verket Anders Södergren.

Är det så kanske, att vi själva i det vardagliga livet bär på en önskan om att vara mindre själviska? Eller att vi i alla fall bär på ett litet dåligt samvete för att vi är själviska av fel orsaker? Är det därför vi älskar en laginsats?

Eller är det helt enkelt så att vi i Skidgrabbarna ser föredömen för att dom gjorde som vi alltid blivit uppfostrade att göra, nämligen att sätta andra framför sig själv? Det som vi blivit matade med sen modersmjölken.


Hur känns det? Hur känns det? Hur känns det?

Jag tror Markus Hellner fick fyra olika frågor om hur det kändes i SVT efter prisutdelningen. Varför är vi så sjukt intresserade av vad andra människor känner? Vad kommer denna extrema längtan ifrån? Hur kändes det att stå högst på pallen? Hur kändes det att få en OS-medalj hängd om halsen? Hur kändes det att se den svenska flaggan hissa o höra Nationalsången?

Är det för att vi själva omedvetet tror att vårt egna känsloliv är kalt och intetsägande? Är det för att vi inte tycker att våra känslor är något värda jämför med någon som gjort en idrottslig prestation? Hur är det med självkänslan egentligen?