Poesi. Kan det vara ett ämna att blogga om?

För mig handlar Poesi om att genom få ord lyckas frambringa en känsla i mig. Att genom korta strofer få uppleva nånting.
För mig är också Poesi helt godtyckligt.
Rader jag läser kan uppfattas av mig som något helt annat än vad författaren egentligen menade att dikten skulle berätta.
Och det är helt okej.
En poet skriver om döden, men för mig framkallar den känslor av sommar och vackra solnedgångar. Och som sagt, det är helt okej. Det är så det ska vara. 

För när jag läser något som skrivits så blir raderna mina och bara mina, dom ska berika mig och ingen annan.

För två helger sen var jag i England och på planet hem läste jag i Sunday Times en intervju med Anthony Hopkins. Där citerade han en dikt av Ernest Dowson. Den gick så här:
'They are not long,
the days of wine and roses.
Out of a misty dream,
our path emerges for awhile and then closes.
Within a dream.'

Jag fångades av orden och jag läste upp den för Marie. Hon sa 'Fin! Men vad handlar den om?'.
'Ingen aning' sa jag, 'men den väcker något i mig'.

När jag läser den ser jag mig själv i slutet av livet, drömmandes tillbaka till dom ögonblick i livet som värmde mig. Dagarna av solsken och kärlek. Stunder som känns som drömmar, drömmar som jag ser som korta, varma ljusglimtar på insidan av mina ögonlock.

Upp ur en dimmig dröm visar sig vår stig en liten stund, och sen försvinner den...
Den får mig att känna mig så liten. Det påminner mig om människans litenhet i allt det stora, hur vårat liv här bara är en liten del av allt annat.
Allt, hela livet, ryms inom en dröm.
En dröm, ögonblicken, livet, allt i en mussla som öppnas och lyser med sin pärla.

Den säger mig att följa hjärtat när det korta tillfället finns, innan dimman höjt sig över stigen igen o försvunnit.

Inom en dröm...