Det var liksom något i ögonen på Krypet redan när vi landade på Kallax flygplats igår. Något ängsligt och en gnutta rädsla för allt det nya. "Kom nu, så går vi ut ut planet" sa jag. Men Krypet skakade på huvudet och ville sitta kvar en stund. Så vi fick vänta tills alla gått av och när vi sen var ensamma på planet så tog han min hand och vi släpade oss ut.

Det var något med den norrländska kylan. Eller kanske det norrländska mörkret. Kanske hade han inte räknat med bäcksvart klockan 14:30 och heller inte med 32 minusgrader. Han log inte, utan såg mest rädd ut när Lasse Granqvist gick upp i falsett i ett skämt om kylan. Krypet såg bort, drömde sig iväg.

Hans lilla kropp vibrerade när han satt i taxin och såg ut över det milsvida svarta landskapet. Det såg iskallt ut. Krypet huttrade. "Är det mitt i natten här?" sa han. "Nej då, samma tid som hemma. Det är bara solen som gått ner lite fortare här uppe" svarade jag. Krypet såg fundersam ut.

Han släpade snuttefilten över tröskeln till hotellrummet och såg för ögonblicket lite gladare ut. Han fick välja säng först och log när vi packade upp och satte våra tandborstar i ett glas vid handfatet. "Vi är ute o reser du och jag! Visst? Visst?" sa han och jag nickade och log.

"Jag tror jag saknar Mamma lite" sa krypet efter en stund när vi båda vilade strax före avfärd till arenan.
"Jag vet vad du pratar om" sa jag, "och jag gör det själv hela tiden när jag är borta...Men man får liksom leva med det. Leva med saknaden".

Det blev tyst.

"Leva med saknaden?" sa Krypet... "Det låter tråkigt och dumt".

"Jag vill nog inte följa med till Coop Arena" sa Krypet sen några minuter innan taxin skulle hämta oss. Det fanns Canalplus Sport på hotellrummet så han kunde se matchen ändå. "Om jag sover nu så går tiden fortare...så kommer vi hem till Mamma snart".

Och så hoppade han upp i sängen, drog snuttefilten tätt intill ansiktet och täcket över sig och blundade sig bort från Luleå. Jag kände hans varma kind innan jag stängde hotelldörren och låste.