Idag när vi äter lunch:

Marie: När är det man ställer om klockan? Är det nästa helg eller?

Petter: Ja, kanske det. Jag vet inte.

Varpå vi släpper ämnet.

Men så läser jag på någons twitter om att det var så jobbigt igår att tappa en timme. Mina misstankar väcks litegrann. Men jag tänker att vi kan ju knappast ha missat det om det var igår. För säkerhets skull går jag ändå och kollar petter armbandsklocka. Den visar tiden 1730. Övriga klockor i lägenheten, digitala saker som mobiler, datorer och dvd, visar 1830.

Börjar ana oråd.

Går in till Petter som är inne i badrummet.

- Du, kommer du ihåg att vi funderade på när det var dags att ställa om klockan?

- Ja.

- Jag tror att det kan ha varit igår.

- Hmm.. Ja, jag läste faktiskt på Lance Armstrongs twitter att han var trött eftersom han hade tappat en timme. Men vi kan ju inte ha missat det?

- Jag tror faktiskt det. Mobilerna och så verkar ha ställt om sig själva.

- Hihi. Oj då.

Ganska mysigt ändå tycker jag. Att vi är så inne i vår väntansbubbla med så liten verklighetsanknytning att vi inte bara missar det i några timmar, utan i ett helt dygn utan att påverkas ett dugg av det.