Ibland läser jag om bäbisars utveckling. Det är roligt att sitta bredvid en vilt lekandes, ålandes, krypandes Mio och läsa om att min bäbis snart kanske kommer att kunna sitta upp. Med stöd. Mio hör du det? Kan du försöka det? Har du tid? 

Under sjumånadersfliken läser jag:

Vid det här laget kan nog din bäbis känna igen ordet nej och vad det betyder.

Ehhh, vänta nu. NEJ, han kan inte känna igen ordet NEJ för vi säger inte ordet NEJ till honom. Varför skulle vi göra det? I vilka situationer då? När det finns så många andra lösningar. Är vi ute och han kryper mot ett elstängsel så är det väl bara att krypa dit själv också och roa med något annat. Och när han har ätit sig in på blyertsen på pennan så räcker vi fram något annat (gärna ätbart) som han blir intresserad av istället. Och har vi någon gång lagt vår egen gaffel för nära honom på bordet så märker han ju själv att den inte är så mysig att bita tag i. 

Men vad finfint då. Då vet jag att det nu är fritt fram för mig att börja sätta upp hinder och gränser för honom. Fritt fram för mig att styra över vad han ska tycka är farligt och vad som är helt ok. Sju månader. Sen är det färdiglekt.

NEJ TACK!

Vi säger såhär istället Mio. Ta de här orden istället: Utforska, utmana, undersök!!!

Vi stödjer dig när du behöver.