Ända sen Mio föddes har det mesta i vårt liv cirkulerat kring en sak:

Sömn.

Jag vet inte hur många gånger vi fått tips om hur vi ska få Mio att sova mer än tre timmar i sträck. De flesta av tipsen gick på ett eller annat sätt ut på att vi, för att han skulle lära sig sova själv, måste sluta ta upp honom när han skrek. Det kändes väldigt otänkbart. Provocerande otänkbart.

Men det här kan jag relatera till:

Om du vill att ditt barn ska lära sig att sova tryggt i sin säng så fundera över hur du själv skulle vilja ha det. Behandla ditt barn som du själv skulle vilja bli behandlad. Skapa en kvällsrutin som du själv skulle tycka var mysig. Lägg barnet i en mysig säng. Se till att barnet är mätt. 

Men framförallt. Inbilla dig inte att ni tjänar på att låta honom skrika sig till sömns. Eller fundera på: Tycker du själv om att somna så. Skrikandes i panik över att inte kunna slappna av efter en hektisk dag? Och gillar du att skrika dig till sömns av rädsla efter att ha vaknat av en mardröm?

Nähe, inte det? Nej, trodde väl inte det heller.

När barnet skriker på kvällen och natten så signalerar han otrygghet och vill ha hjälp av mamma och pappa att somna eller somna om. Så enkelt är det. Det funkar så. Detta kan pågå större delen av barnets första år, eller bara några månader om du har "tur". 

Om du, när barnet skriker, inte tar upp honom, så lär han sig efter några skrikfyllda nätter att det inte är någon mening att berätta för sina föräldrar att han inte kan sova. De kommer ju ändå inte. Barnet lär sig sova och somna själv. Problemet löst. Eller?

Nej, tyvärr är inte problemet egentligen löst där. Visst, ditt barn kanske vaknar och skriker färre gånger. Men vill du att ditt barn ska ha fått lära sig att han är värd din uppmärksamhet när han behöver den så krävs det att du också visar honom det med dina handlingar.

Sant tycker jag. Provocerande sant.