De säger att mammor har en relation till sina bäbisar som aldrig pappor kan få. Jag säger att de har fel.
Jag tror det ofta blir så, ofta pågrund av osäkerhet hos bäbisarnas mamma, eller bara av gammal vana. "För så ska det vara de första månaderna. Pappans tur kommer först efter något år. Första året betyder mamma mest."

Från den sekunden som Mio föddes så har hans pappa betytt minst lika mycket för honom som hans mamma har gjort. Mio har ätit, sovit och skrattat lika mycket i sin pappas armar som i sin mammas. När han har varit ledsen så har han blivit lika fort (eller långsamt) glad i bådas famn.

Kanske kan vi tacka Bruce för det, för låtarna som Mios pappa sjöng timmarna, dagarna och månaderna efter Mios födelse.

Möjligen är det tack vara Mios pappas jobb, som gjorde så att vi tillsammans var med Mio nästan varje dag hans första månader i livet.

Eller kanske var det amningen som inte fungerade som gjorde att deras relation blev så stark. Tack vare stunderna i mörkret, i sängen, med nappflaskan. 

Fast allra bäst är nog om vi helt enkelt tackar mig, som valde den allra finaste, kärleksfullaste och starkaste man att bli pappa till vår Mio.

Tack mig. Bra gjort.