Idag har Mio och jag hängt ihop hela dagen. Och det slår mig hur mycket jag beundrar honom för att han hela tiden visar vad han känner. Han är arg en stund, sen är han studsande glad och sen är han trött. Men han fastnar aldrig i en känsla. Ältar inte och grämer sig aldrig.

- Vad lycklig du verkar, säger jag. Du äter vad du vill, sover när du vill och gör det du vill däremellan. Livet är bra härligt va Mio?

Och han tittar på mig och ler sitt största leende. Sen lutar han sig fram och pussar mig med munnen så öppen som det går.

Jag tänker att det är så synd att vi tappar det där. Slutar göra det vår instinkt säger oss, äta det vår kropp vill ha och sova så mycket som vi egentligen behöver.

Istället lär vi oss att göra det vi tror är ansett som rätt, sover alldeles för lite och stoppar i oss saker som inte är bra för våra kroppar. Väldigt onödigt och olustkänsleskapande.

Så nu lär jag av Mio, istället för tvärtom.