Jag tittar igenom våra kort och hittar det här. Mios farmor kanske kan hjälpa med tidpunkt men det känns som om Petter på bilden (för det är faktiskt han) är ungefär som Mio är nu.

Och det hugger till i magen när jag ser det. För det är ju något där som är så likt. Något i blicken, i charmen, i glimten. I det som jag föll för hos Petter och nu också älskar hos Mio.

Det blir lite tjockare i halsen och ögonen tåras.

Världens finaste kille har fått en son och jag får dela varje dag med båda två. 

Livet är fantastiskt.