Get dressed.
Petter: Ska du ha sådär mycket kläder på dig?
Marie: Ja. Tror du det räcker?
Petter: För att du inte ska frysa?
Marie: Nej, för att pappa inte ska säga: "Har du verkligen tillräckligt på dig? Det är kallt med fotboll på hösten."
Petter: Så du klär på dig för din pappas skull och inte för att inte frysa.
Marie: Ja.
Petter: Hur gammal är du?
Marie: 27. Du då?
Petter: Tyst!
Samma kväll. 17:45. Solna centrum.
Pappa: Hej gumman, mår du bra?
Marie: Jättebra.
Pappa: Det blir kallt ikväll.
Marie: Mmmmm...
Pappa: Har du verkligen tillräckligt på dig?
Tankar från Råsunda.
- Mackorna på Sandy´s i Solna Centrum var godast.
- Pappa och jag var listigast när vi glatt nickade åt personalen på Scandic, sa hej till eventpersonalen i resturangen och lånade hotelltoaletterna.
- Det är något sexigt med när fotbollsspelare drar fram bollen med sulan innan de skjuter.
- Det är inte lika sexigt med långt hår (här skulle Tauer varit med på bilden men han blev av någon konstig anledning utbytt efter 38 minuter så jag hann inte).
- AIK var inte en division bättre än Djurgården. Snarare två stycken.
- Jag tycker att det är tråkigt att AIK-fansen till 80 procent bara sjöng om att Djurgården kommer åka ur och inte om att AIK kan vinna SM-guld. När de sjöng "hata Tauer" tyckte jag att det kändes obehagligt.
- AIK hade åtta ledare på planen under uppvärmningen. Djurgården hade tre.
- Djurgården försvarade sig bara med åtta man. Det håller inte.
- Jag ringade in snyggaste killen på Råsunda.
- Den här killen är ju riktigt bra.
- ...men den här killen hade ingen rolig kväll.
- Det hade jag, trots förlust och att jag hällde ut halva kaffekoppen över byxorna.
Brygg kaffet bara.
1, Min kille tar världens finaste bilder.
2, Jag har märkt att jag väldigt lätt tar åt mig andra människors åsikter och rädslor och att jag omedvetet påverkas av alla dumma fördomar och normer som finns överallt. Och på sista tiden har det känts som om alla som jag träffat i smyg har lagt på mig allt det som de själva har ångest inför. Så att jag oroar mig för sånt som jag egentligen vet ordnar sig av sig självt.
Men så i lördags så åkte jag bil med mig syster. Hon är världens smartaste. När vi kom fram kändes det som om jag återigen var på den vägen som jag egentligen hela tiden visste att jag vill ta. Fina syster.
3, En av mina favoritförfattare heter Katie Byron. Hon är också väldigt smart. Precis som aborginerna så menar hon att man bara kan påverka sig själv och hur man själv väljer att bete sig. Allt annat skapar bara lidande.
- Vill du skicka ett sms så gör det - men inte bara för att du vill få svar.
- Ge bort en present om du vill - men kom ihåg att presenten sen är mottagarens att göra vad den vill med.
- Lev ditt eget liv - hälsa på dom du vill - men försök inte tvinga dom att komma och hälsa på dig.
Det exemplet som Katie Byron tar upp är närhon en morgon känner för att göra kaffe till sin man. Hon njuter av att brygga kaffet, plocka fram en fin kopp och sedan ställa det på en fin bricka. Sen går hon inte till mannen, väcker honom, sätter ner brickan bredvid honom och går sen därifrån. Hennes upplevelse är klar. Hon bryr sig inte om huruvida han ens dricker upp kaffet. Hon ville ge honom en gåva och det har hon gjort.
Och idag när vi satt och åt lunch frågade jag Petter om en kompis till honom ringt upp efter att Petter skickat en snällt sms till honom.
Petter: Nej, han har inte hört av sig mer.
Marie: Känns det tråkigt?
Petter: Nej, jag har ju gjort mitt kaffe.
Det var fint tyckte jag.
Sen sa han:
Petter: Har du tänkt på att vi ska spendera resten av livet tillsammans?
Det var ännu finare.
Favorit i repris.
Skiter väl jag i.
Hela familjen "på plats" i Gävle.
Anna, var är årets stjärt-tårta?
Oh, fucking yea!
Den kom, den kom den kom. Annars hade vi fått sova här.
Nu får vi sova i himlen. Jag förstår inte hur jag någonsin har kunnat sova på någonting annat. Konversation när vi provlåg första gången:
Marie: Det känns inte som om jag väger något alls.
Petter: Jag känner bara lycka.
Marie: Jag kan inte sluta le.
Jag tror aldrig jag varit så lycklig i hela mitt liv. Det har inte Pando eller Do varit heller.
Väntan.
Annars fantastiska nyheter i dag. Två stycken. Hittade två första avsnitten av Grey´s säsong 6. Och det allra bästa. Petter läste i en United-tidning* att Tidresenärens hustru kommer på film om två veckor. Min allra bästa bok någonsin. Jag grät när jag hittade trailern. Ojojojoj. Petter sa att jag var söt. Och konstig. Konstigt söt. Söt men konstig.
*ja, varför det stod om den där kan ni fråga Petter om..
Where it all began.
London. Februari 2008.
Det är hårt på toppen.
MEN!
I dag har jag tevespels-tumme. Det ilar hela vägen ner från axeln. Väldigt obehagligt. Petter vägrar av någon outgrundlig anledning att massera.
Även gräsänkor har rätt till middag.
Stenålder.
"Tut tut."
När jag blir stor vill jag bo vid havet.
Godmorgon.
Nu efter yoga följt av fullkornsgröt med linfrön, blåbär, russin och indisk kardemummakrydda så känns det lite bättre.
Kanske ska jag väcka petter?
Följetong: Familjen, del 1.
Namn: Stefan Barrling
Ålder: 5 Månader.
Född: På Gröna Lund och bortadopterad till familjen av Farbror Elofsson som inte hade de ekonomiska resurserna som behövdes för att kunna behålla honom (eller var smart nog att skänka bort Stefan i tid).
Intressen: Smälta maten, skrämmas, bitas, slänga ur sig ironiska kommentarer och sen skylla på någon annan.
Kännetecken: Är grön. Har (precis som de flesta i familjen) ett otroligt bekräftelsebehov. Trolig pågrund av han komplex för att hans tänder är gjorda av tyg och att han blev bortlämnad vid födseln.
Favoritmat: Vad som helst förutom blomflugor, till resten av familjens stora besvikelse.
Favoritmusik: Äter upp högtalarna om det spelas något annat än Bruce Springsteen.
Favoritämne i skolan: Lunch.
Inkomst: 3-4 kronor i veckan. Men det är pengar han lyckas sno åt sig ut sparburken.
Älskar: Petter. Försöker vid varje tillfälle som ges kärleksfullt bita Petter på de allra mest intima ställen.
Hatar: Att han inte är en riktig krokodil.
Det ska Stefan bli när han blir stor: En riktig krokodil.
Livet som kommentator.
22 september. 14:44. Med en kopp te i vardagsrummet. Frågestund med referent Petter.
Marie: Petter, hur är livet som kommentator?
Petter: Var vill du komma?
Marie: Nämen just nu bara, hur är läget liksom?
Petter: Det finns inget liv som kommentator, bara livet självt. Och livet är bra. Ibland gnäller jag för mycket. Men det är bra med matcher som i söndags, då kommer jag på att jag älskar det här jobbet.
Marie: Var det den ultimata matchen att kommentera? (Man U-Man C 4-3. Red anm)
Petter: Nej. Det var det inte. Det var ett, ur objektivt synvinkel, ett optimalt slut. Men första halvlek är ju exempelvis inte optimal. Det är inte säkert att den optimala matchen existerar. Den här matchen var på god väg mot fulländning.
Marie: Men vad fattades då då?
Petter: Man skulle ha kunnat pressat in en del fler stjärnor i Man City...
Marie: ...som vem då till exempel?
Petter: De två jag tänker mest på är såklart Adebayor och Robinho.
Marie: Oj, ursäkta. Vi tjejer kan ingenting om sport. Vad fattades mer?
Petter: En chansrikare första halvlek och möjligen att chanserna hade varit lite mer jämnt fördelade. Att även City hade kunnat åstadkomma fler chanser och inte bara.
Marie: Ok. Men kan du lite snabbt förklara vad det är som är så roligt med att kommentera till exempel en sån här match med ett sånt rafflande slut?
Petter: Vad det är som är roligt?
Marie: Ja, du skrev ju att sånna här matcher gör att du älskar det här jobbet. Varför då?
Petter: Nu är det lite svårt.
Marie: Bra.
Petter: För det första är det roligt att bara vara där och vara en del av matchen. För det andra är det roligt att vara en del av den...
Marie: För det första att vara en del av den. Och för det andra att vara en del av den. Ok. Fortsätt.
Petter: Men vaa faaaan. Skärp dig nu! Faktum är att jag tycker bara det är roligt att få komma in gratis och kolla matchen.
Marie: Försöker du vara dryg nu?
Petter: Ja.
Marie: Ok. Tack Petter för att du tog dig tid.
Petter: Fuck off.
Marie: Jag skriver det Petter, att du sa det.
Petter: Neeeeeeej, nu är det faktiskt inte roligt längre!
Privat meddelande till Petter.
Jag får inte tag på dig på telefonen. Tänkte att det här var ett bra sätt att nå dig.
Det var en kille på Konsum som hade lika parfym som dig (Davidoff tror jag) och jag råkade krama honom lite. Kunde inte rå för det. Men det var för att jag att jag saknar dig så mycket.
Hoppas du inte blir så arg. Vi ses imorgon.
Puss.
/Marie
Den interna bloggen.
Petter: Vi kanske ska passa oss lite så att bloggen inte blir för intern.
Marie: Vad menar du?
Petter: Ja, så att det inte blir bara interna skämt och så.
Marie: Hmm?
Petter: Ja, men typ att du och jag skriver meddelanden till varandra genom bloggen liksom. Det kanske inte är så kul för alla andra.
Marie: Ok, ja jag förstår vad du menar. Vi försöker med det.
Petter: Bra. Jag är ju trots allt den som bestämmer här. Mannen.
Marie: Jojo. Ok. Men då hörs vi ikväll då älskling.
Petter: Ja, det gör vi. Kanske kan höras före matchen?
Marie: Mmm.. Och så hörs vi ju på bloggen under dagen.
Petter: Men MARIE!!
Klick.
Hemmakär.
Marie: Men du. Måste vi kolla på lägenheter uteslutande i Sjöstan?
Petter: Mjaa, jag vill bo här. Det är så nära till naturen.
Marie: Men herregud. Det kan det väl vara på andra ställen också. Hammarbyhöjden då?
Petter: Nej, det känns så ocentralt.
Marie: Nacka?
Petter: Samma sak där. Jag gillar det där med att bo centralt fast ändå inte.
Marie: Klyschvm, men ok. Söder då. Jättemysigt och min syster bor där!
Petter: Mmm, jag vet inte, jag har något emot söder. Vet inte vad.
Marie: Kan du inte bara erkänna att det är för att du inte vill flytta ifrån Crille och Linda.
Petter: Kanske.
Åhhh.. Men ok Petter, jag kan ge dig en sak. Det är rätt fint här så nära naturen...
