Hur ska vi vända det här?
Petter och jag har lite olika sätt att försöka vända på jetlagen.
Jag sover mellan åtta på kvällen och tre på morgonen. Då går jag och jobbar. Sen sover jag mellan tolv och fyra på dagen.
Petter sover mellan 12 på kvällen och tre på morgonen. Vaknar och kan inte somna om. Sen somnar han igen vid sex och sover till 10-11. Sen går han och jobbar vid fyra.
Vi ses alltså några minuter klockan tre på natten och mellan elva och tolv på dagen. Tjaa, vi hinner ju inte tröttna på varandra iallafall.
Jobbar man med teve så måste man vara snygg.
MorgonBoost.
19 oktober. 04:56. Sminket.
Jag kliver in genom dörren.
- Godmorgon.
- Hej Marie. Åhh, vad du är brun!
- Tack.
- Var har du varit?
- (med rätt mallig röst) Ähhh, ni vet, drog till LA en vecka sådär bara.
- Åhhhhhhhhh!
Tillbakalängtan.
Ett möte.
- Hej.
- Hej.
- Jag heter Monstret, vad heter du?
- Jag heter Marie. Varför kallas du Monstret? Du ser inte ut som ett monster. Du är ju vacker och utstrålar renhet.
- Har du sett något monster någongång då?
- Hmmm. Nej.
- Då så. Ska vi leka?
Sen sätter sig Monstret bredvid mig och vi sitter där och tittar ut över sjön i total harmoni med varandra. Efter en stund börjar Monstret klappa händerna. Jag härmar. Då skrattar Monstret och ljudet är det klaraste jag någonsin hört.
Vår lek fortsätter. Vi klappar oss på huvudet, knäna, magen, fötterna. Varje rörelse är följt av det ljuvliga fnittret.
Efter kanske en kvart reser Monstret på sig.
- Jag ska gå nu, men vi ses snart.
- Ja, vi ses snart Monstret.
Ibland krävs det att man gräver.
Omtänksammast.
5 oktober. 22:25. Sovrummet. Petter kommer insmygandes.
Petter (tyst): Ääälskling..
Marie (lite argt): Mmmmm...
Petter: Förlåt, jag tänkte bara säga ifall du skulle vilja ha med det i din morgonsändning. Att han som gjorde mål för Villa har spelat i City förut. Om du kanske ville säga att han gjorde mål mot sin gamla klubb liksom...
Avslöjad.
5 oktober. 03:35. Desken på Nyhetsmorgon.
Marie: Du.
***** (den berörda vill inte avslöja sitt namn i den otroligt välbesökta bloggen): Ja.
Marie: Visst är du den Anon Ym som kommenterade att vi skrev för långt?
(tystnad)
Marie: Kom igen. Jag vet att det är du!
*****: Ookokok, jag erkänner! Men jag menade inget illa. Jag tycker jättemycket om er blogg. Men när ni skriver så långt så hinner jag inte läsa. Jag har så många att läsa och jag måste jobba lite ibland också.
Marie: Hrrmmm...
*****: Snälla förlåååt. Åhhh, jag skäms.
Marie: Vi kan stryka ett streck över det här om du tar med några nybakta bullar imorgon.
***** (nu sittandes under bordet): Jaaa, jag gör vad som helst.
Marie: Ta med någon till Petter också va? Han är jätteledsen.
*****: Javisst.
Marie: Bra, kul att jag är tillbaks visst?
*****: Mmmmm..
I am in heaven.
Eller jo, lite, tills jag upptäckte att stora delar av den brittiska ensamblen till "We will rock you" är här. Min favoritmusikal som jag sett fem gånger i London.
Och inte nog med det. I trappen ner till frukosten möter jag svenske huvudrollsinnehavaren Peter Johansson. Han har länge varit min hemliga förälskelse
(även om han är snäppet efter han med ett t till).
Synd bara att jag började fnittra och rodna när han sa hej till mig.
Äkta vackert.
Fascinerad?
Jag tycker om fotboll, det gör jag. Men ibland kan man undra.
Just nu är teven på med Arsenal - Blackburn.
Alldeles nyss gjorde Blackburn mål. 0-1. Det vet jag bara för att jag hörde att kommentatorn skrek. Intresserad som jag är sprang jag ifrån det jag höll på med för att se målet. Men plötsligt är jag borta i köket igen utan att ha sett något mål. Jag har nämligen tankspritt lämnat teven eftersom jag inte orkat vänta på/glömt bort att jublandet ska ta slut och reprisen visas.
Oj, nu skriker han igen. Jag tittar upp. Kvitterat 2-2. Hur gick det till?
Forgive me God.
Jag har glatt gått dit varenda gång jag har handlat (jag menar, det är ju skönt att slippa prata med någon), lassat upp alla mina varor och tagit gott om tid på mig. Ingen stress. Skönt. Ofta fyllt två stora kassar.
Idag var det 1032 människor på Konsum och många av de valde precis som jag den snabba kassan. Jag noterar att de flesta av de före mig i kön har tre eller färre varor i händerna. Börjar ana oråd.
Och utan att jag kan hjälpa det lyfts min blick uppåt och jag ser en skylt:
Välkomna att handla i snabbkassan, ni som har 10 eller färre varor.
Oj då.
Snyggast.
Early morning call.
1 oktober. 09:37. Telefonsamtal med Petter. Han i Ö-vik. Jag i Stockholm.
Petter: Just det, jag tror att de ringde från IKEA imorse. 07:29!!
Marie: Åhh, om fåtöljerna?
Petter: Jag menar, vad är det för tid att ringa? Det är ju inte mänskligt att ringa då.
Marie: Men sa de att de skulle komma idag? Nästa vecka?
Petter: Ok, om man ringer efter åtta, men före åtta? Dödsstraff!
Marie: Vad sa de om fåtöljerna Petter!!??
Petter: Och sen kunde jag inte somna om. Herregudars. 07:29.
Marie: MEN VAD SA DE DÅ!!???
Petter: Jag vet inte.
Marie: Va?
Petter: Jag svarade såklart inte. Det var ju dolt nummer.
Fällan.
- Ut och jogga ner nu, i Örnsköldsviksnatten. Speciellt du Petter som ska springa Göteborgsvarvet nästa år.
Älsklingen min, hur ska du nu klara dig ur det här?
Höstligt.
På tisdag kommer våra nya fåtöljer. Då är det bra med höst.
Idag höll jag på att frysa ihjäl när det började regna. Då är det inte lika bra.
Fruktsallad, bra.
Mörker. Både bra och dåligt.
Det är mycket kärlek den här hösten. Så mest bra.
Pengarna bara flödar.
Varför får Petter leka med Björn när jag inte får?
Sportsmanship.
Före matchen.
Petter: Jag tänker inte ha med Ronaldo och Tevez. Det känns som fusk att ha med spelare som inte spelar där längre i verkligheten.
Marie: Ok. Vad du är hederlig.
Tjugo minuter kvar. 2-1 till Chelsea.
Petter: Tryck på paus. Jag ska byta.
Marie: Vem ska du byta in?
Petter: Ronaldo..... och Tevez.
Bloggpromenad.
Marie: Ska vi gå ut en stund efter frukosten?
Petter: Mjja...
Marie: Vill du inte?
Petter: Jo, men kan vi blogga om det när vi kommer in sen då?
Marie: Ska du gå promenad i världens vackraste höstväder bara för att blogga om det sen?
Petter: Hmm.. Jaaa...
Marie: Jaja, bara att du kommer ut är väl bra antar jag.
