Åhhh, det är en hel bandysäsong tills Monstret kommer.

Varför gjorde jag såhär mitt i åttasändningen?

¨

Jag ringde och beställde taxi igår kväll.

- Taxi Stockholm.

- Hej, jag vill beställa en taxi till i morgon bitti.

- Hur var namnet?

- Marie.

- Ok, då kommer den.

- Ehhhhh. När kommer den?

- Oj, just det. När vill du ha den?

- 03:15 tack.

- Ok, då kommer den!!

- Ehhh, var kommer den?

- Ojojoj, just ja. Var vill du ha den? Förlåt. Jag är som en maskin här.

Stackars liten.

21:45. 1 november. Sovrummet.

Petter: Du, jag tänkte skriva en blogg om Springsteen nu.

Marie: Ok, vad roligt.

Petter: Jag undrar om du kanske kunde låta bli att blogga fram till lunch imorgon. Så att Bruce-inlägget får ligga överst ett tag.

Marie: Ok, visst älskling. Men om jag kommer på en jätteviktig blogg så måste jag ju få lägga ut den?

Petter: Ja, självklart, men du behöver ju inte lägga ut nåt bara för att blogga liksom.

Marie: Absolut inte. Din blogg ska få ligga kvar länge.

Petter: Tack.

Jag läser en bok som handlar om att man ska önska sig det man har. Sluta gnäll och var nöjd där du är just nu alltså. Tyvärr verkar det som att så många, så nära, ändå väljer att ta på sig offerrollen. Som inte vill vara lyckliga. Som skyller på andra istället för att välja att tänka bra tankar om sin situation.

Det är så många som verkar tycka att sympatierna från andra när du till exempel blir arbetslös är mera värda är din egen styrka att gå vidare och se möjligheterna. Hur kan vår självkänsla blivit så svag och vårt bekräftelsebehov så stort?

Som jag ser det så är det ditt och endast ditt val om du ska leva ett lyckligt liv eller inte. Såhär då:

Jag kan välja att tycka (vilket sorgligt många gillar att påminna mig om):

- Att vi bor i en alldeles för liten lägenhet.
- Att jag inte får tillräckligt med jobb.
- Att jag tjänar för lite pengar.
- Att Petter jobbar för många helger.
- Att vi har varit tillsammans för kort tid för att få barn.
- Att det är tråkigt att vara gravid för att jag inte kan springa, inte får dricka och ofta är trött på kvällarna.

Eller så kan jag välja att tycka (vilket min familj, underbara sambo, och några till stöttar i):

- Att vår lägenhet är alldeles lagom, nyinred och mysig. Och att vi tills vidare mycket väl får plats tre stycken här.
- Att jag får vara ledig massa dagar, vila, pyssla och ta hand om mig och personen i min mage.
- Att jag tjänar alldeles lagom med pengar och inte säljer så mycket av min dyrbara tid. När jag väl jobbar tycker jag dessutom att det är riktigt roligt. Varje dag.
- Att Petter är ledig en massa vardagar och att vi ofta rent spontant kan åka på resor till LA, London eller Rom.
- Att det är helt underbart att få dela den här upplevelsen med någon bara för att vi är vi och tillsammans, och inte för "att det var dags att skaffa barn".
- Att det är helt underbart att vara gravid. Jag har aldrig upplevt något mer tillfredsställande.

Inte så svårt val.

Titta vad jag hittade. Italiens landslag som tränar.

Jag går till garderoben för att plocka fram nytt toa-papper och säger:

- Petter, äter du toa-papper eller? Det tar ju slut på en dag typ.

- Määh, det gör jag INTE. Det är ju du som kissar hela tiden.

- Men förlåt att jag har ett Monster i magen som som tränar Kim-frisparkar mot min blåsa.

- Måste du torka dig varje gång då? Går det inte bara att skaka av sig, som jag gör?

Jag var på bio. För första gången själv. Tänkte jag och kände mig rätt cool. Sen kom jag på att Monstret ju också var med. Förvisso rätt coolt det med.

Jag såg Fame. Tänkte att det kunde vara mysigt att sitta och lyssna på alla de där låtarna från musikalen som jag sett tre gånger i London och en gång i Stockholm för femton (!) år sen (Det var då jag blev kär i Karl Dyall, men det är en annan historia).

Men filmen ikväll blev en total besvikelse. Visst, den handlade om samma skola men sen var det stopp. Inga gamla karaktärer att återse. Inga välbekanta låtar att tyst sjunga med till. Bara en helt vanlig ungdomsfilm med dåligt manus och snabbt ihopskrivna sånger.

Så. Istället bjuder jag er på en låt från riktiga Fame. Den här har många tårar fällts till i flickrummet på Stenbärsvägen, tillsammans med romantiska drömmar om att någon någongång skulle vilja spela in en kärleksscen med mig.

När vi köpte säng för en månad sen så tjatade Petter om att vi skulle köpa en säng som kan justeras upp och ner med en fjärrkontroll. Jag satte ner foten.

- Nej! Du kommer leka med den där första veckan och sen tar batterierna slut och så funkar den aldrig mer.

Ingen sån säng alltså.

Idag läser jag i en "vänta barn-bok" vad man kan göra om det samlas mycket vätska i benen under graviditeten:

"Det kan vara bra att höja fotändan av sängen, så att fötterna kommer högt."

Lite svårt i en vanlig säng va?

Jag hatar svensexor. Men det kan jag skriva ett annat inlägg om någon gång.

Det här MÅSTE ni ju bara läsa. Så bisarrt och roligt. Och oehagligt. Sådär så att jag inte vill skratta med ändå måste.

Jag saknar:
- Brieost.
- Prosecco
- Att sova på mage.

Jag älskar:
- Monstret.
- Petter.
- Min mage.

Petter säger att han inte kan sova på flygplan. Jag hävdar motsatsen.

Det här känns ju lite tidigt. Och vaddå tillbaka??