Livsnödvändiga tips.
- Om du får extra mycket hår på magen så går det bra att vaxa bort det.
- Det är bäst att klippa sig före barnet kommer, för efter förlossningen är det viktigt att känna sig snygg.
Mmmm. Eller nej.
Efterfrågad magbild.
Ett uppblåst huvud och ett brustet hjärta.
Den här bloggen handlar ju en del om mina dataspel. Jag vet det. Men de är ju så roliga.
Just nu spelar jag ett spel som heter Hospital som jag spelade när jag gick på högstadiet. Man ska bygga upp ett sjukhus men det är inte vilket sjukhus som helst. För på det här sjukhuset har folk konstiga sjukdomar som "slacked tongue" och "bloated head" och "broken heart". Och så finns det en härlig brittisk speakerröst som säger saker som:
- Doctor needed in slacked tongue clinic.
och
- Two surgeons needed in operating theatre.
och
- Nurse to fracture clinic please.
Jag har ganska högt ljud på när jag spelar men som tur är så är jag väldigt omtänksam:
- Petter, börjar det bli störande?
- Mmmm, lite kanske.
- Ok, säg till om det blir jättestörande så stänger jag av. Det är ganska viktigt att höra vad hon säger förstår du. Igår när du dammsög så dog det faktiskt två stycken för att jag missade uttropet.
- Ok. Förlåt.
- Jag förlåter dig älskling.
- Ok.
Out of competition.
- Vet du varför vi inte hittar diskborsten?
- Nej.
- Cause noone has made it....
Och (efter att ha öppnat kylskåpsdörren):
- The keso is gone. The others must have taken it.
Och när han skryter om att han leder överlägset och jag försöker förklara att Malin inte ens vet att hon är med i tävlingen:
- Its because..... She hasn´t been born yet...
A new Dharma-member.
Marie: Åhh, en sån skulle Krypet ha!
Och nästa dag så låg den där. I facket med Krypets kläder. Ingen vet hur.
Kanske måste tänka om.
Räddningen. Eller?
Petter, du får släpa bort mig från datorn när du kommer hem från Karlstad inatt!
Krav med lite kärlek på toppen.
------------------------------------
Det är så mycket som kallas kärlek som i själva verket är krav. Gester som på ytan är kärleksfulla men som egentligen är fyllda av förpliktelser.
Det som stör mig mest är att det täcks så bra. Så bra att det skapar en massa ångest hos den som minst av allt ska ha den. Ångest som lämnas över. Oftast till den som man tycker allra mest om. Allt för att själv slippa lite av smärtan. Känslan av att inte räcka till, av att inte ta vara på stunden och att inte själv skapa sig sin egen lycka.
Presenter som ges som en gåva men med medföljande förpliktelse att tacka ordentligt och sen tydligt och synligt använda det som givits. Det behöver inte vara en fysisk gåva utan kan lika gärna vara några ord på ett papper. Här får du, men då ska du tamefan (förlåt igen mamma) ge mig någonting tillbaks också.
Men det går aldrig att ta lycka från någon annan. Även om det känns så på ytan. Det skapar bara smärta.
Provocerad? Bra, då kanske det ligger något i vad jag säger. Lugn? Ännu bättre, grattis till ditt sanna och kärleksfulla liv.
More from "All is Maya".
Material är pappas landslagskläder och designer är alltså min alldeles otroliga syster. Helt jävla fantastiskt tror jag är de rätta orden (förlåt mamma).
Men vaffö?
Nu är ordningen återställd och jag ser fram emot mitt återstående dagliga intag på en sisådär 6-7 satsumaser.
Det verkar kul det där med barn.
Diss.
Marie: Får jag sätta på teven och kolla om TV4 Sports uppesittarkväll har börjat?
Petter: Ja visst.
(kort tystnad)
Petter: Bara du stänger av igen om den har det.
Tomten kom nästan.
Väntar på hjälp.
--------------------------------------
Vi köper och ger ju inga julklappar iår. Och tar inte emot heller för den delen. Därmot så köper vi massor av saker till oss själva. As-smart.
Nej, men på riktigt så har vi bestämt iår i min familj att vi struntar i julklapparna. Man får köpa eller tillverka (se systerdesigninlägget) en julklapp som är gemensam till hela familjen men sen är det stopp. Det känns fantastiskt skönt. Förut köpte vi ungeför 7-10 julklappar var till alla i familjen. Sista hysteriska året räknade vi och det låg fler än 100 paket under granen. Och vi var bara fem personer. Ingen kom ihåg vad någon fick av vem.
Så det känns jätteskönt det här. Vi visar kärlek på andra sätt istället.
Men det kan vara provocerande att säga "tack, men nej tack, jag vill inte ha några julklappar". Eller det känns konstigt att säga iallafall. Otacksamt. Som att man berövar andra människor deras sätt att visa kärlek. Men om kärleken sitter i att köpa saker till varandra så vill jag ändå inte ha den.
Och visst, säkert kommer Monstret få en del paket nästa år. Men det finns ingen anledningen att återuppta hysterin. Tycker jag.
Jullovsaktiviteter.
Hursom.
Inatt har Monstret ägnat sig åt något av följande mellan 00:00 och 03:00:
- Hoppat bungyjump med navelsträngen som lina.
- Tränat på att hoppa "bomben".
- Gjort sån där målvaktsövning när man rullar två varv och sen slänger sig mot bollen. Och sen likadant åt andra hållet.
Men det gjorde inte så mycket för jag fick en överraskning av den blivande pappan idag. Gravidmassage på Axelssons spa i Gallerian. Helt fantastiskt skönt.
Monstret goes "All is Maya".
Som bonus är hon också världens bästa kläddesigner (och den enda jag bryr mig om). Häromdagen var hon och hämtade en stor sopsäck med massa av våra utsorterade kläder. Nu har produktionen kommit igång. Men helt otroligt resultat. Här är några smakprov so far.
Äntligen vinter!
Historien om ett kräk.
Jag måste bara berätta om en händelse som inträffade en av mina första dagar som vikarie på en av Sveriges största sportredaktioner.
Jag var ansvarig för en kort sändning och skulle ta emot ett kort inför-inslag från en reporter som fanns på plats utomlands. För att få bättre kvalitet på inslag hade jag bett en tekniker hjälpa mig strax efter lunch.
Teknikern är dock sen in från lunchen så jag ringer upp reportern själv för att själv ta emot inslaget. Han blir väldigt irriterad eftersom det nu kommer att bli något sämre ljud. Jag försöker lugna:
- Jag är ledsen men det finns ingen tekniker här. Men jag kan ta emot inslaget.
- Det kommer att bli mycket sämre kvaliteet.
- Ja, jag vet det. Ska jag ringa upp om 15-20 minuter när teknikern kanske dykt upp?
- NEJ!! Vi måste dra från hotellet nu. Det här är ju helt otroligt. Helt sanslöst!!
- Ok, hur vill du att vi gör då?
- HUR JAG VILL ATT VI GÖR?? Jag ska tala om för dig vad jag vill. Jag vill att ni sommarvikarier börjar visa respekt för oss som är ute på jobb och slutar sitta på era feta arslen inne på redaktionen. Du har ingen aning om hur det går till därute i den riktiga världen, det är så jävla dåligt!
Efter lite ursäktande från mig (åhh, vad jag ångrar att jag det men där var jag inte då) så vägrade han fortfarande lämna något. När producenten för dagen undrade varför det inte blev något inslag så sa jag som det var. Att reportern inte ville lämna till mig. Fem minuter senare ringer min telefon. En röst skriker så högt så att hela redaktionen hör:
- Är du en sån där äcklig svallerpotta?
- Va?
- Har du skvallrat till chefen va??
- Nej, jag har bara berättat att du inte ville lämna.
- Det är tamefan typiskt. Nu får jag skiten när en liten sommarvikarie inte kan sköta sitt jobb. Aja, vi får prata mer om det här när jag kommer hem.
När vi sedan sågs för första gången två veckor senare kom han förstås inte ihåg vem jag var utan presenterade sig och började sen istället småstöta lite på mig.
Nej tack. Usch.
Dagen efter utskällningen träffade jag förresten en annan kille på redaktionen. Han var blond och charmig och bad mig fixa så att hans usb-minne kunde sitta fast på hans nyckelknippa. Men det är början på en helt annan historia.
Yepp.
Den här hösten har varit den bästa tiden hittills i mitt liv. Och då ska man komma ihåg att resten av året inte heller varit så pjåkig.
No return.
Jag sa alltså Schweiz två gånger. En gång rätt. En gång fel. En person ringde och klagade. Det är synd om människan. Inte om mig. Men om människan.
Jag ser ju ganska glad ut. Trots att jag precis sagt Schweiz...
