1 more down, 11 to go.
Dagens I-lands/gravidproblem.
Det är någon som flyttar min stol mellan varje sändning. Bara en halvmeter. Det är ändå jättejobbigt att flytta tillbaks den.
Stackars mig.
Smart tjej.
- Pappa, ska vi hyra film nu?
- Ja, först ska vi köpa kaffe åt mig och sen ska vi hyra film åt dig.
- Men pappa. Det finns ju juice hemma.
- Mmm. Fast jag vill ha kaffe också.
- Fast man kan göra juice av äpplen också. Jag kan lära dig.
Snart i en yoga-bok nära dig.
Just snyggt.
Kom hem med:
- Två liter mjölk.
- Havregryn.
- Frysta hallon.
- Chips.
Tjaa, varför inte.
Svaret på tävlingen - ingen vann.
Middag för tre (fyra).
Fråga får svar.
Och så igår kom jag på det. Förutom alla kanske mer ytliga adjektiv så var det en mening som sammanfattade allting.
"He amazes me."
Om och om och om igen. Det räcker så.
Kravisar.
- Mjölk.
- Apelsin och satsumas. Blodapelsin går också bra.
- Chips.
Mmmmmmm...
Men varför då?
Efter Petters senaste blogg så frågade jag honom vad han egentligen får ut för positivt av sockerförbudet.
- Jag, vet inte riktigt. Svårt att säga. Men jag vet att det känns bra att klara av något svårt.
- Ok, men ingenting annat?
- Njae, jag vet inte. Jag kommer inte på något annat.
- Men du sa ju häromdagen att du kände smaken på vanlig mat mycket bättre.
- Ja, det gör jag. Och så känner jag mig mycket rappare i huvudet. Snabbare. Och kroppen känns ju lättare såklart. Och tightare. Och så sover jag mycket bättre. Och orkar mer. Och det är så skönt att slippa ha det där begäret. Att känna att jag klarar av att stå emot.
- Jaha, men annars är det svårt att säga? Förutom alla de sakerna.
- Mmmmm...
Skräcksamtal.
Därför har jag inte besökt en tandläkare på fem år.
Men nu har en visdomstand växt sig längre och längre in i min kind (känns det som) och alltså gjorde jag det enda rätta, och otroligt modiga, idag. Jag letade upp en tandläkare på söder och ringde.
- Hej, jag skulle vilja att någon av era tandläkare tittade på min visdomstand.
- Är det akut?
- Njae. Nej.
- Vi har faktiskt en tid redan i eftermiddag. Klockan 14:00. Och en imorgon bitti.
- Oj, vad snart. Hmmm, jag vet inte.
- Är det inte lika bra att klara av det?
- Ok då. Vem är snällast? Jag behöver en snäll.
- (suckar) De är snälla allihopa.
- Okokokok, jag kommer i eftermiddag.
14 to go.
Det är 31 trappsteg upp från studion till redaktionen. De blir av någon anledning jobbigare för varje dag.
Bomber.
Den här bloggen har ju en del skeptiker som hävdar att det faktiskt inte går att vara så söta mot varandra som vi är. I dag fick jag en till tvivelkommentar från en som förvisso också la till att han var lite avundsjuk.
Och så kommer jag hem, sover en stund och väcks sen av Petter.
Petter (väldigt försiktigt): När du har vaknat till lite ska du få en present.
Marie: Åhh, roligt.
Tio minuter senare letar jag upp honom (i den enormt stora lägenheten):
Marie: Vadvareförånpresent?
Petter: Jo, här! Jag tänkte att du och Krypet tycker ju så mycket om att bada så jag tänkte ni skulle få det ännu skönare.
Marie: Åhhh, du är för underbar.
Petter: Och så tänkte jag att det var bäst att jag väntade lite tills du vaknat lite för jag vet ju att du är känslig mot lukter när du precis vaknat. 
1 down, 15 to go.
Då pratar vi morgonpass.
Självsnällhet.
Marie: Jag skulle vilja ha sånna här polkagrisrandiga mjukisbyxor.
Vid kassan:
Petter: Kan inte jag få köpa dem till dig?
Marie: Jag tror faktiskt jag vill köpa dem själv. Du är alltid så snäll och jag älskar när du köper saker åt mig. Men jag tror att jag behöver vara lite snäll mot mig själv idag.
Helgen då Petter tog den färgglada mössan.
TV-spel is the shit.
Vi såg På Spåret och jag hade kunnat ganska lite.
Men så kom den, min fråga:
- Vad kallas den japanska maffian?
Och så ser jag det framför mig. I tv-spelet "James Bond Nightfire." Det springer omkring massa Bots (ja, precis som Basshunters Anna) och massa Avatars (ja, just som i filmen ja). Vi är i Multiplayerläget och efter mig är den farligaste motståndaren av de alla. Han är japansk, klädd i kostym och har något stort vapen i famnen. Han närmar sig mig med en otroligt fart och plötsligt vibrerar min dosa av skottet som träffar mig och skärmen täcks av blod. Med svart text mitt i rutan står det:
- Killed by Yakuza.
Tillbaka hemma framför På Spåret hoppar jag upp och ner i fåtöljen:
- Yakuza, Yakuza, Yakuza, Yakuza!!!!
Petter tittar tvivlande på mig.
- Marie, du får inte hitta på ord.
Och så kommer det ljuvliga ögonblicket när Kristian Luuk tittar på deltagarna (och mig) och säger.
- Och den japanska maffian visste ingen namnet på. De kallas Yakuza.
Triumf.
Yakuza Barrling. Kan det vara något?
Lika fina fast på olika sätt.
Det är vad Bamse säger när Mini-Hopp och Brumma bygger sandslott och vill att Bamse ska bedömma vilket som är finast. Brummas är ett stort slott med massa rum och tinnar och torn. Mini-Hopps är mest en stor hög.
- De är lika fina fast på olika sätt.
Jag tyckte det passade på de här bilderna också:
Mission not accomplished.
Axelmaskot?
Idag är den med till Luleå för matchen Luleå - HV på Canal + ikväll. Och jag tänkte såhär. Att om tio stycken av er intygar att ni vill att den ska sitta på axeln i försnacket till kvällens match så måste den det. Vad Petter än tycker. Ok. Ska vi säga så? Ok?
