Igår var Mio och jag i lekparken med rutschkanan härnedan. Förutom att Mio gillar att vara där så är det mycket bra träning för mig att prata föräldraspanska.

Men jag ger mig så ofta på onödigt svåra saker som blir mycket mer invecklat än nödvändigt.

Igår så träffade vi en pappa med en kille som hette Yang. De bjöd på chips (jorå, här äter barn chips ungefär som våra äter frukt). Vi jämförde barns åldrar och namn och sen tog jag fart.

Jag plockade upp ett sånt där blad ni vet som vi i Sverige (eller vi i Gävle) brukade göra näsor av. Vet ni vad jag menar? Iallafall gav jag mig in på att försöka förklara det här för Yang och hans far. Näsa, nariz, så långt bra. Abrir betyder öppna, jorå, de nickade. Men sen fastnade jag. Kom inte på vad sätta fast hette. Och nu tänker ni att det var väl bara att visa. Jovisst, men jag fick ju inte upp bladskrället så jag kunde inte ta bort fröet i och sätta fast den på näsan. Yang och hans far såg väldigt förvirrade ut.

Fast träna fick jag ju iallafall. Och det där med att känna sig dum har jag slutat med.