Var ska vi ta vägen?

Vad ska bloggen bli nu? Vad tycker ni? Ska vi fortsätta med samma blogg fast i Sverige eller ska vi prata om något helt annat. Bara om Mio? Eller ska vi lägga ner. Jag tänkte så, att vi gjort vårt, bloggen och vi. Men så ser jag hur många ni är som läser, så jag undrar. Vad tycker ni? Vill ni inte kommentera så kan ni väl maila på info@miomedia.se.

Vart fortsätter bloggens resa? Och vill ni följa med?  


Att provocera sig själv.

Har du blivit provocerad den senaste veckan? Har du blivit irriterad på någon? Har du stört dig på något du sett på teve eller läst i någon blogg? Har du känt dig sviken?

Grattis, då har du haft chansen att lära dig något om dig själv.

För varje gång som något eller någon väcker en stark känsla hos oss så säger det något om oss själva.

Tycker du att en annan människa har en fruktansvärt irriterande egenskap så är det för att du också har den egenskapen men föraktar den hos dig själv. Du vill inte kännas vid den. Kanske har du tillräckligt många gånger fått höra att just det sättet att vara inte är fint.

Känner du dig sviken och tycker att någon nära dig har gjort dig illa så förstår du inte att det bara handlar om den personens tillkortakommanden. Du tar på dig skulden själv och tänker långt där inne: "Ja, mer värd än såhär var jag inte, jag visste väl det". Och så mår du sämre och sämre och tycker mer och mer synd om dig själv.

Tänk vad skönt om du i alla de situationerna kunde tänka: "Oj, vad jobbigt det här måste vara för den här personen som tvingades göra såhär pågrund av sina egna problem."

Att hitta tryggheten hos sig själv är en enorm lättnad och gör att du kan börja stödja andra människor istället för att provoceras av dem.

Bara du kan skapa din egen lycka. Ingen annan. Gör inte dig själv otjänsten att vänta på att någon annan ska få dig att bli lycklig. Så kommer bonusen av sig själv sen. Att du sprider kärlek och får kärlek tillbaks. Helt gratis.


Kommentar får svar.

Det kom en kommentar till inlägget Tvärtom och vi har egentligen som policy att inte publicera anonyma kommentarer men den här frågeställningen är så intressant så vi vill gärna dela med oss av fråga och svar.

Kommentar: Men hur skulle du då göra om din son gjorde illa en katt? Låta honom fortsätta, kanske bli riven? Om du har svårt att känna med en katt så föreställ dig istället att han utövar sin "upptäckarlust" på ett annat barn, kanske ett nytt litet syskon? Hur agerar du då?

Svar: Som du kanske läst tidigare på bloggen så tror vi mycket på delaktighet. Att hela tiden delta i livet tillsammans med bäbisen. Leker Mio vid kanten på poolen med djupt vatten så får han det men vi ser till att han inte ramlar i, vi hjälper honom att känna lite på vattnet om han vill.

Och lika så om Mio vill titta på en katt, så är vi där och visar hur man kan klappa, och blir han rädd om katten fräser och försöker rivas så lär den känslan honom mer än något NEJ! någonsin kan göra. Och vi är där och berättar och bekräftar hans känsla.

Vad det gäller andra barn och småsyskon så tror vi i princip på samma sak. Om Mio skulle dra det andra barnet i håret så kommer det andra barnet förmodligen bli ledset. Och om vi då redan bekräftat Mios egna tidigare ledsna känslor så kommer han förstå att det har gjort ont på det andra barnet. Utan att vi säger nej.

Sen tror jag faktiskt att just när det handlar om andra barn så undrar jag om föräldrar egentligen är så oroliga för det andra barnet utan mer för att framstå som föräldrar till ett "elakt" barn. Och några elaka barn finns inte, däremot tror vi att det går att få ett barn att känna sig elakt genom sättet vi reagerar på.


Tvärtemot.

Det här är verkligen TVÄRT EMOT vad jag tycker. Och det är inte bara för att jag inte tycker om katter (Linda, jag räknar inte Saga som en vanlig katt):

"Du visar inte elakhet genom att vägra ditt barn en andra kaka, du sätter en gräns. Om bebisen drar katten i svansen, kan du ta dess hand, titta den i ögonen och säga "Nej, det där gör katten illa". Sedan kan du visa med bebisens hand hur du klappar skönt. Upptäckarlusten är starkare än lusten att lyssna på dina förmaningar, så det är upp till dig att lära, visa och skydda genom att sätta gränser. Vad som kanske ser ut som trots är inte det -- det är naturlig upptäckarlust."

Det är alltså upp till oss föräldrar att sätta stopp för upptäckarlusten. Herregud. Hur kan sådant här få stå på en seriös föräldrasida?

Decemberhälsning.

Här kommer en påminnelse från våran yogaterapeut.

Yoga för december
 

Ahimsa
betyder även ickevåld mot sig själv. Kom ihåg att du är bra som du är. 

Satya
(sanning).
Vilka jultraditioner känns viktiga för dig och vilka följs av vana eller tryck utifrån? 

Aparigraha
påminner oss att inte titta på andra när vi gör våra val. Då missar vi vad vi innerst inne vill. 

Swadhyaya
(självstudier).
Är du öppen kan du lära dig mycket om dig själv under julfirandet. 

Samtosha.
Om du tänker efter kanske du upptäcker att du redan har mycket av det du behöver. Den insikten kan vara mäktigare än allt du någonsin kan känna av en införskaffad vara.

Pranayama
(andning).
Du kan använda andningen för att bli lugn och komma åter till nuet. 

Asanas
(yogapositioner).
Ändrade rutiner under julhelgen? Utforska nya sätt att praktisera yoga. Tillsammans med dina barn/ din partner/ din mormor... Eller för dig själv, tidiga decembermorgnar är magiska. Eller med mycket kläder på, ute på ett snötäckt fält, med te i en termos. Bjud in yogan i julfestligheterna, och låt de nya upplevelserna stärka dig när du återigen kommer in i din vanliga praktik. 

Pratyahara.
Öva dig i att ta kontroll över dina sinnen och välj vad du vill ta till dig - vad du vill njuta av.

Dharana
 (koncentration).
Behåll fokus på vad som är viktigt för dig. 

Dhyana
(meditation).
Lyssna inåt. När det yttre sorlet har lagt sig får ditt innersta en chans att tala. 

Samadhi
När julen är över – reflektera. Utan att döma eller kritisera. Lägg den sedan bakom dig. Ett nytt år väntar! Må det bli underbart på många sätt.

Om Shanti/

Maya

 www.yogam.se


Du har svaret.

Hur mår du?

Sådär.

Vad är det som känns jobbigt?

Det vet jag inte...

Vi föds med en fantastisk förmåga att lyssna till oss själva och våra behov. Det är den egenskapen som gör så att vi överlever. Vi vet och visar när vi är hungriga, trötta eller uttråkade.

Men efterhand formas vi mer och mer av omgivningen omkring oss. Vi börjar ta in vad människor omkring oss vill att vi ska göra och hur vi ska vara. Först våra föräldrar. Sen skolan och lärarna. Vänner och ovänner. Lagkamrater. Arbetskamrater. Och så fortsätter det.

Sen blir vi föräldrar. Då börjar den riktiga prövningen. För plötsligt kastas vi in i något som vi aldrig gjort förut. Och det finns oändligt många olika råd och tips att lyssna till. Från vänner, tidningar, släkt, läkare och barnmorskor.

Inte så konstigt att det är lätt att tappa bort sig i allting. Att det blir svårt att sortera.

Men någonstans mitt inne i orkanen så gäller det att hitta sin egen röst igen. Och att lita på den. Stå emot alla intryck som får dig att tro att du själv inte kan avgöra hur just du vill leva ditt liv.

Vem är du? Vad vill du? 

Det vet jag inte.

Jo du, det vet du visst!! Våga känn efter.


Vidare funderingar.

Kommentar angående inlägget nedan: Är gränsen mellan lärande och fostrande alltid glasklar?

Intressant. Det vet jag inte.

Men det jag vet att jag tror på är att fostran och för den delen också lärande mest handlar om att göra det enklare för en själv.

Jag tror inte att det behövs läras ut särskilt mycket. Och absolut inte fostra. Därmot tror jag på att delta, uppmuntra och till vis del visa olika alternativ.

För mig är det viktigaste, som jag skrev om tidigare, att leva ett liv som i alla skeden känns sant för en själv. Och så låta barnet vara med och leva med dig i det livet. För att sen utvecklas åt sitt eget håll.

Så jag tror mer på att delta i livet tillsammans med sitt barn. Inte lära honom hur det ska levas eller fostra honom till att passa in.


Att inte fostra upp.

Mio och jag skojade imorse. Jag sa "shhhh, tyst Mio", och han svarade med ett högt "Hähähähähähä". Helt ohämmad och omedveten om att "shhhh" kunde betyda att han ska vara tyst.

Och vi började fundera när i livet den spontana ohämmade livsglädje, som vi har som barn, försvinner. Eller tonas ner i allafall. Och finns det inte något sätt att hindra att det sker?

Vi kom fram till att det framförallt var skolan som i våra fall såg till att vi började rätta in oss i leden. Skolan som fick oss att tro att du lyckas bättre i ditt liv om du sitter stilla och tyst och gör som den med makten säger. Annars åker du ut!

Jag minns att det brukade ila till i kroppen då få gånger som jag blev tillsagd och Petter berättade att hans fröken på lågstadiet skällde ut honom när han råkade ha sönder sin linjal: "Nu är det du som går hem och berättar hemma vad du har ställt till med idag!"

Men sen måste det ju gå att förebygga mycket hemma också.

Jag tror på att det inte behövs något som heter uppfostran. Jag tror att uppfostran till stor del är till för att göra livet lite enklare för föräldrar. För att inte andra i samhället ska tycka att våra barn (och alltså också vi) står ut och märks för mycket.

Usch.

Istället tycker jag att vi ska utgå från att barn föds precis som de ska vara. Sen får vi lita på att de lär sig precis det de ska utan att vi måste berätta för de hur de ska bli.

Låt de fylla sin hårddisk själv istället för att programmera in massa egna program som du själv tycker att ditt barn borde ha. Så slipper de försöka göra massa omstarter senare i livet.

What a wonderful world this could be.

 


Äntligen på väg.

Jag har just stått ute i solen och vaggat vår lille Mio till sömns. Tänkte att det var dags för mig, Petter, att skriva lite på bloggen också.

Låt mig prata lite om ansvar.

Det finns bara ett ansvar att ta, det personliga. Det man har för sig själv. Ta det personliga ansvaret och allt annat kommer till dig, varesig det är ansvaret för ditt barn, dina arbetskamrater eller svensk hockey.

Jag har egentligen aldrig tagit något ansvar. Ansvar var för någon annan. För vuxna. Ansvar var något tråkigt, något som skulle begränsa min frihet, klippa mina vingar.  Så min personliga ansvarssiffra stod för några år sedan på noll. Där hade den stått länge och den gjorde inga tecken på att röra sig.

Jag trodde livet var sena kvällar på Stureplan med massor av öl, sprit o cigaretter. Jag sov för lite, åt för dålig mat, jag visade ingen respekt för det fina jobb jag hade och mina tankar om hur jag ville leva mitt liv låg begravda under andra människors åsikter o värderingar.

Vändningen
Sen träffade jag Marie som avslöjade hemligheter. Hon berättade att det finns mer i livet än så. Hon berättade om självkänsla, om självrespekt och om att vara sann mot den man är. Att någonstans där under tonvis av skräp, cigarettrök och gammal hud fanns ett vackert brinnande hjärta som slog för att hålla den Petter som är den sanna Petter vid liv.

Motståndet hos mig själv var först enormt, så stort att det är värt ett helt eget blogginlägg.

Jag minns att min lillasyster Maja gav mig en sån där ’Mina kompisar’-bok att skriva i en gång.

På sidan före mig hade någon annan skrivit under rubriken GILLAR: ’Craig David’.  Fair enough.

När jag sen på min sida kom till rubriken OGILLAR, skrev jag ’Personer som inte har något att säga, typ Craig David’.

Återkommer till det.

Eget ansvar
Nu har ansvaret börjat smyga sig på. Och istället för att söka upp fester så  började jag att söka upp ansvar. Jag dricker inte mycket längre, jag röker absolut inte, jag låter sömnen verka som terapi, yoga gör min kropp o själ mera smidig o formbar. Jag har sen den 22e oktober 2009 ätit varken godis, glass eller bakverk och inte druckit läsk. Och då snackar vi ändå om en kille som sen han var tre år tiggt bullar av badgäster på stranden. Jag var den största socker-junkien ni kan tänka er. Upphöjt till tio.

Med ansvaret jag tagit för mig själv har arbetet med att återfinna den Sanna Petter börjat, och med det kartläggningen av mig själv o försöket att titta mina rädslor i ögonen utan att blinka. Och jag börjar se saker klarare. I allt jag inte tyckte om börjar jag se delar av mig själv. I rädslornas hörn som jag upplyste med brinnande facklor hittade jag ett litet gråtande barn.

Varför avskydde jag Craig David för att han inte har något att säga? Så klart för att jag själv visste att jag inte vågade stå för saker som jag tyckte och för att jag själv inte hade något att säga. Och jag var livrädd att någon skulle avslöja mig.

Hata Nickelback, eller?
En annan musikalisk parallell: Nickelback. Bandet jag avskydde för att jag tyckte att dom saknade talang. Och människor som når stor framgång utan att ha talang gjorde mig vansinnig.

- Finns nog mycket att hämta där tror jag, sa Marie.

Och jag blev arg, för jag visste att hon hade rätt.

Nu vet jag, att jag hade dålig självkänsla och ansåg mig själv som talanglös. Men ett bra jobb hade jag, mina drömmars jobb, men tyckte kanske inte riktigt att jag var värd det.

Nu rullar livet vidare, fast numera på den katalanska landsbygden. Vi tar ansvar för våra liv och med det ännu ett, våran lilla Mio.

Hurra för livet! Äntligen på väg.


En som inte skriker, tack.

"- Honom fick ni för era synders skull."

Mios farmor skriver att hon fick höra det om Petter när han var liten. För att han var så livlig. Först skrattar jag och tänker att det ska jag skoja med Petter om. Att jag också fått honom för mina synder. Men så fastnar skrattet i halsen.

För tänk vad många föräldrar som fått höra liknande saker om sina barn. Och tänk vad många föräldrar som trott att det varit något fel på deras livliga, energifyllda kreativa barn och därefter medvetet eller omedvetet försökt få sitt barn att lugna ner sig.

En kommentar som vi fick var när vi var på en av mycket få fester med Mio. En höggravid tjej tittade på honom och sa:

- Jahaja. Ja, själva har vi önskat oss en som inte skriker.

Och egentligen behövs det inte ens så många kommentarer för att önska att ens bäbis kanske kunde ligga still och underhålla sig själv en liten stund iallafall. Eller kanske sova iallafall någon timme mitt på dagen.

Men alla de där tankarna kommer ju av ens eget bekräftelsebehov. I det liv som vi lever i dag (framförallt unga föräldrar, mitt i karriären, i storstaden) ska inte barn komma och förändra livet så mycket. Största önskan är att få ett "snällt" barn som går att ta med på fikastunder, after work och parmiddagar. Och som gärna är ganska lätthanterlig däremellan. Då har man lyckats. Med det också.

Och jag tror att barn känner av det. Mer än vi tror. Jag tror att även den minsta bäbisen är kapabel till att känna signalerna om att mamma och pappa tycker mest om mig om jag sover och äter när de vill. Bäst att vara....

Snäll...

Och redan där kan man börja skulptera sitt barn till en person som passar en själv bäst.

Jag är först att erkänna att jag också föll i fällan i början. Tänkte att Mio kom och ändrade mitt liv. Sen mådde jag illa av jag tänkt så.

Nu tackar jag de tankarna för de tillsammans med Mio har fått mig att förstå att jag levde ett liv som inte passade mig. Och gav mig kraft att själv göra någonting åt det. Skapa min egen lycka.

Nu har vi ett liv som passar oss allihopa. Tror jag iallafall. Petter och Mio kanske ska få tala för sig själva.

För övrigt är det här de sorts kort som går att knäppa på Mio just nu. Han sätter nämligen av mot kameran så fort han ser den.

 

Välkomna.

Vi heter Marie, Petter och Mio.

Vi är en vanlig familj som bestämde oss
för att bryta invanda mönster och skapa
vår egen lycka.
För ett år sedan sålde vi lägenheten i Stockholm, packade två resväskor och flyttade till Spanien. Nu bor vi i Sverige igen men forsätter att skapa vår egen lycka här.

Vi tror på att ta
ansvar för sig själv
och att barn föds som de ska vara och vi föräldrar får delta i
deras utveckling.

Och så tror vi på kärlek.

Kontakt: info@miomedia.se


Visst vill du skriva in din e-mail och få ett mail när vi skrivit nytt:

RSS 2.0