Summer so far.


Det där med sömn.

För en månad sedan började Mio att sova hela natten. Från klockan sju, till klockan sju (eller sex). Det är fantastiskt.

Så har det nämligen inte alltid varit!

Tills Mio var fyra månader vaknade han kanske fyra gånger/natt. Värst var det den perioden när vi samtidigt packade, flyttade och sålde lägenhet. En ganska trött del av våra liv med andra ord. När vi kom ner hit vände allt och Mio har sedan dess vaknat en gång/natt och då oftast varit uppe en timme eller två. Ok, men ändå ganska påfrestande.

Jag har läst ganska mycket om sömn och någonstans på vägen fått in att det är viktigt att en bäbis lär sig somna själv i sin egen säng. För att sen inte bli förvirrad när han vaknar senare på natten och förhoppningsvis ska kunna somna om själv.

Alltså har vi försökt att lära Mio att  somna själv i sin egen säng. Absolut inte med någon fem-minutersmetod, men vi har suttit bredvid honom när han legat/suttit/stått/hoppat/gått i sin säng, tills han lagt sig ner och somnat. Försökt gått ut ibland, för att direkt gå in igen så fort han ropat. Men det har inte hjälpt, han vaknade ändå alltid på natten.

Så för en månad sen var vi på Bali i två veckor, och delade då alla tre på en dubbelsäng. När Mio skulle sova lade vi honom helt enkelt i vårt knä och sjöng för honom tills han somnade. När vi kom hem fortsatte vi med det och sen dess har Mio alltså sovit  hela nätterna. Vi hör ofta att han vaknar, ställer sig upp, men lägger sig och somnar om igen. Någon enstaka gång ropar han på oss, för då vet han att vi kommer och så får han ligga i knät igen, eller komma in till oss och sova i vår säng.

Jag tror poängen är att han är trygg. Jag hoppas det. Han har aldrig behövt skrika förgäves, eller skrika och fått vänta fem hemska minuter. Han vet att när han ropar så kommer vi. Varje gång. Och nu behöver han oss helt enkelt inte lika ofta längre.

Jag är stolt över oss. Oss och alla som gör det som känns rätt i magen.

Och heja Bali.




Lite om vänskap.

Vi bor ganska litet. 60 kvadrat. Men då räknas väggarna också, och de är av sten och ganska tjocka.

Så visst var vi lite osäkra på hur det skulle funka när en till familj kom hit på besök en vecka.

Men det gick helt fantastiskt bra. För jag tror det är så. Att för att äkta vänskap ska kunna bildas så krävs det att alla inblandade är sanna mot sig själva. Och det är den här familjen. De växer och växer hela tiden och vågar prata om det som allra mest skrämmer dem men också vad som gör dem lyckliga.

Kväll efter kväll satt vi och åt och pratade och samtalsämnena tog aldrig slut. Berusade av känsloadrenalin istället för av alkohol. 

Jag har ofta känt att jag aldrig riktigt lyckats förmedla allt det jag tänker på till andra än min egen familj. Och nu för första gången möttes jag av ansikten som bara ville höra mer och mer och mer. Öppna, ärliga ansikten som inte är rädda vare sig för sina egna eller andras känslor. Och som jag själv sen får lika mycket tillbaks från som jag själv har gett.

Jag är sjukt imponerad av största lilla familjen.

Aldrig har jag känt mig närmare en annan familj och det berodde inte alls på det lilla lilla huset. Här är två av tre delar.


Speglad skönhet.

Vi har en statistikgrej som gör att vi kan se hur många som tittar på inspirationsbilderna. Och det är väldigt tydligt vad de flesta väljer att titta på. Nämligen bilderna med människor på. Skillnaden är sen stor ner till antalet som tittar på bilderna med naturmotiv.

Och jag fick en tanke.

För några år sen så avskydde jag nämligen bilder med naturmotiv. Min syster kom till exempel hem från en lång resa till nya zeeland och hade tagit många många vackra bilder. Jag bad henne bestämt att lägga alla med människor på i en särskild mapp så att jag slapp titta på resten. Jo, det är sant.

Nuförtiden älskar jag bilder på landskap, hav, blommor, berg och små frökapslar.

Och jag tror det är så att om du inte känner dig själv och inte är trygg i den du är så är det svårt att spegla sig i naturen. För att se det vackra i en naturbild så måste du först hitta det vackra hos dig själv.

Däremot är det lättare att finna glädjen i att titta på bilder på andra personer eftersom de själva utstrålar olika känslor, du behöver inte släppa fram dina egna.

Inget är mer rätt och inget mer fel. Men det är inte helt ospännande.

   


Nattning.

Att Mio hjälper oss att vara i nuet har vi pratat om förut. Men aldrig har det varit så uppenbart som nu på kvällarna.

Vid sju är gröt, bad, kokosolja och pyjamas avklarade och det är dags att sova. Tycker vi. Det tycker inte Mio. Han har sin egna rutin som börjar först då.

Den innebär att gå ungefär hundra varv runt kanterna på sängen. Vid varje varv stannar han där någon av oss sitter och ger och en stor blöt puss (just nu ingår också massa snor). Under tiden pratar han. Konstant. Med ett ord. I olika tonarter och hastigheter. Men alltid samma ord. Såhär ser konversationen ut under de hundra varven.

Däää!! Ja det är lampan Mio. Dää!! Ja det är affischen med Nalle Phu. Dääää!?? Ja, jag är din mamma. Däää?! Mios napp, det är Mios napp. Dädädädädädä? Det är giraffen, Giro. Dä? Snuttis, din snuttis. Däädädää? Lampan igen ja. Dädädädädäädäääääääää!!?? Ja, Mio affischen, ser du? Nalle Phu, och Tigger. Ddädä??? Lampan är det. Dä? Ja, en till lampa ja, precis. Dä? Din napp är det Mio, ska du sätta in den igen? Dädä! Lampan japp. Den är fin den. Dä? Mamma, din mamma. Dädädäddädädädädädädädä? Boken ja, den vi läste nyss. Dädädädääää!? Lampan igen, precis.

Och så börjar det om. Vi har ju nittio varv kvar.

Dessutom har Mio lärt sig ett trick. Han sätter nappen åt fel håll mellan tänderna, biter ihop, släpper händerna från sängkanten och står och gungar fram och tillbaka. Storskrattandes.

Älskade Mio.

Ordet.

Det är så många relationer som slösas bort.

Jag tror att det är för att de inte tagit reda på vilket ord de ska skydda.

För i varje relation finns något som identifierar det förhållandet. Det kan vara humor, närhet, vänskap, kreativitet eller något helt annat. Och det gäller att vårda det ordet. Så att inte allt annat bllir viktigare. Så att inte falskheten tar över och egoismen segrar.  

Vilket är ert ord?

Vårt ord har alltid varit detsamma, ända sen jag först såg honom i hans blå tröja och blonda hår.




Systra.

Finaste finaste systern åkte hem imorse. Det var sorgset men vi kom överens om att vi uppskattat varje dag till fullo och då kändes det bättre.

När systern åkt satte Mio och jag ändå på lite Manu Chao för att vi inte skulle bli onödigt ledsna. Det kändes bra.

Nu, mot nya äventyr.


Born pure.

Om alla försökte skapa sin egen lycka utan att ta ansvar för någon annans. Skulle världen fyllas med egoistiska människor eller skulle den bli en kärleksfullare plats?

Jag är övertygad om vad jag tror.

Jag tror att vi föds goda. Och jag tror inte det finns någon annan lösning än att ta ansvar för vår egen lycka. Inte förrän du inser att du inte kan rädda någon annan har du chansen att själv bli helt lycklig. Först då kan du sprida all den kärlek du har inom dig till alla runtomkring dig. Utan krav på att få någonting tillbaks.

Villkorslös kärlek. Det tror vi på. 




Hem till oss.

Vi har varit borta i en vecka nu. Borta i Sverige alltså. Ifrån Spanien, vårt hem.
Det är inte för mycket egentligen, men inom mig börjar en längtans frö efter vårt hem i Spanien att gro. Långsamt växer det från en plats i magen, så långt in att det bara känns litegrann, så långt in att jag inte vet om längtan sitter i hjärtat, magen eller till och med i ryggen.

Eftersom det där fröet fortfarande är ganska litet så kan jag inte riktigt sätta fingret på vad det är jag saknar. Jag kan bara gissa.

Kanske saknar jag kaoset när jag och Marie ska äta tillsammans med Mio. Hur vi pratar och försöker få med honom i konversationen. Mio säger de-de-de-te-te och avslutar sin monolog med ett långt entonigt skrik. Just det nickar vi, lampan lyser. Och Mio skrattar men slutar tvärt och börjar dunka med båda skedarna som han har snott från den som matar honom. Det skvätter omelette i hela lägenheten. BUSE! Skriker vi, och Mio skrattar vidare…

Kanske saknar jag att bli väckt av Mio och Marie på morgonen efter en natt när Mio sovit dåligt. Jag ropar på Mio från sängen och med Mammas hjälp kan han skjuta upp dörren med en nyfiken min. Hans glada ögon far över rummet, och säger jag hans namn en gång till så finner hans ögon rätt och hans mun spricker upp i ett leende. Han blir sprallig och hans kropp röra sig, armarna viftar ivrigt och andningen blir mera ansträngd som om han otåligt vill berätta vad han och mamma haft för sig hela morgonen.

Kanske saknar jag att kliva ut från sovrummet till köket där solen lyser in från den klara katalanska himlen och slå mig ner vid en stol och hälla upp en kopp kaffe ur termosen på bordet. Mio är på golvet och undersöker mina skor. Marie vänder sig mot sig och säger något i stil med ’Du, jag tänkte på en grej’. Och sen är utvecklingen, diskussionen och samtalen igång. Det kan handla om allt från det onödiga med överflödigt födelsedagsfirande till vad Marie tror är bäst för Mio när det handlar om mat.

Med sömnen i ögonen och med det varma kaffet i halsen försöker jag hänga med. Det är inte lätt. Maries utveckling sen vi kom har inte varit något mindre än lavinartad. Hon har nått insikter och tänkt tankar som inte hade kunnat skapas om vi levde förut. Och jag njuter av att höra henne. Och jag vill säga henne hur fantastisk hon är där hon sitter och redogör för det hon tänkt. Jag vill berätta för henne hur kärleksfull hon är, hur unik hon är. Jag tänker att jag är lycklig.
Jag tänker att min Marie är fri nu, att hon har sprängt alla bojor. Jag vill säga att hon måste ut i världen för att berätta om allt som hon vet, att hon måste göra världen den tjänsten.

Ibland lyckas jag säga det. Ibland begränsas jag av mig själv. Då får man ta till bloggen istället.


Trots att vi ännu inte träffats.

Har ni sett att min syster tipsar om det här inlägget? Det var väldigt bra att hon gjorde det. Och väldigt intressant att läsa. För det känns som om det är Mio jag skriver om. Trots att jag ännu inte träffat honom då.

Undrar om han var som han var redan då. Eller om han blev som han blev för att jag trodde att han var den han var. 

Mycket intressant.

Respekt.

Lövet är min hjälte. Han gjorde något han var riktigt rädd för igår. Det finns inget som imponerar på mig som det. Ingeting som är så svårt.

Idag har vi åkt till Sevilla. Inte för att titta på hus alltså. Det var bara en gåta.

Vi gör det mesta tillsammans i vår lilla familj. Och vi gillar det. Vi kanske inte alltid kommer att vilja isolera oss som vi gör just nu. Men just nu är det det som vi behöver. Jag är så tacksam för att våra familjer och vänner förstår det. Att vi behövde åka bort för att hitta hem. Jag är så glad att ni genom kommentarer, mail och sms unnar oss vår nya lycka.

Vissa av mina vänner känns det till och med som om jag kommit närmare genom att fysiskt flytta mig själv längre bort.

Ville bara ta chansen att säga tack så mycket. Massa kärlek till er alla!

 


Ett kryp.

- Vänta du bara tills han lär sig att krypa. Då får ni inte en lugn stund. Passa på att njut medan han bara ligger still.

Det var så många som sa så till oss i början. Och lika många som själva erkände att de tyckte det var jätteskönt att deras bäbisar bara låg still. De fasade för att inte få någon tid för sig själva när deras barn skulle börja utforska världen.

För oss var det tvärtom. Då fick vi aldrig en lugn stund. Det var som att Mio ville göra allting men hade så få vertyg. Istället blev han ofta arg och uttråkad. Såklart. 

Men så lärde han sig sitta. Och så lärde han sig krypa. Hela världen blev hans.

Nu är det helt underbart att sitta bredvid Mio på golvet medan han utforskar varendra liten vrå av rummet. Och åhh vad glad jag är nu att vi inte fick en bäbis som bara låg still.

Önska dig det du har.










The beginning of all things.

Marie: Petter, ska vi starta en blogg?

Petter: Varför då?

Marie: För att jag tycker så mycket intressanta saker och den enda jag har att berätta de för är dig.

Petter:
Nuuu……Känner jag mig otillräcklig. Åsidosatt liksom…

Marie:
Otillräcklig? Ja, inte så konstigt när du precis kom med den briljanta idén, ”vi skriver den är konversationen som när man gjorde en vikgubbe”.

Petter:
Hmm…Mäh….Okej, blogg it is! Men intäkterna ska jag ha. 80—20. Deal?

Marie:
Deal or no deal.

Petter:
Exakt såna saker skulle den här bloggen kunna handla om. TV-program alltså… Du har ju bra ingångar på fyran och vi båda kan en del om sportbranssh…sportbranch….äähh…

Marie:
Ingångar? Åhh, nej, inte ännu en som vill ha biljetter till Idol!
Vad ska den heta då?

Petter
: Något slagkraftigt men samtidigt gulligt och något som folk kan relatera till och embracea. Något som säljer bra och som är lätt att komma ihåg…Något sportigt kanske men som ändå inte exkluderar dom som inte gillar sport…

Marie
: Och nånting att leka med! Å choklad!

Petter:
HaHa, du är rolig. Men fan va lite seriös nu då.

Marie:
  www.menfanvaliteseriosnuda.se. Nej, Petter bättre kan du?

Petter:
Kommer du ihåg den där Metallicadokumentären som är så usel? Den där när Lars Ullrich tror att han är världens centrum liksom… Den hette ”some kind of monster”. Monster är ett ganska tufft o bra ord tycker jag. Eller…?

Marie:
Jag tycker också. Det. Bara en fråga till. Om jag är Lars Ullrich, vem är du då?

Petter:
Dale Cooper. Special agent, FBI. Grymt hår.


Välkomna.

Vi heter Marie, Petter och Mio.

Vi är en vanlig familj som bestämde oss
för att bryta invanda mönster och skapa
vår egen lycka.
För ett år sedan sålde vi lägenheten i Stockholm, packade två resväskor och flyttade till Spanien. Nu bor vi i Sverige igen men forsätter att skapa vår egen lycka här.

Vi tror på att ta
ansvar för sig själv
och att barn föds som de ska vara och vi föräldrar får delta i
deras utveckling.

Och så tror vi på kärlek.

Kontakt: info@miomedia.se


Visst vill du skriva in din e-mail och få ett mail när vi skrivit nytt:

RSS 2.0