För en månad sedan började Mio att sova hela natten. Från klockan sju, till klockan sju (eller sex). Det är fantastiskt.

Så har det nämligen inte alltid varit!

Tills Mio var fyra månader vaknade han kanske fyra gånger/natt. Värst var det den perioden när vi samtidigt packade, flyttade och sålde lägenhet. En ganska trött del av våra liv med andra ord. När vi kom ner hit vände allt och Mio har sedan dess vaknat en gång/natt och då oftast varit uppe en timme eller två. Ok, men ändå ganska påfrestande.

Jag har läst ganska mycket om sömn och någonstans på vägen fått in att det är viktigt att en bäbis lär sig somna själv i sin egen säng. För att sen inte bli förvirrad när han vaknar senare på natten och förhoppningsvis ska kunna somna om själv.

Alltså har vi försökt att lära Mio att  somna själv i sin egen säng. Absolut inte med någon fem-minutersmetod, men vi har suttit bredvid honom när han legat/suttit/stått/hoppat/gått i sin säng, tills han lagt sig ner och somnat. Försökt gått ut ibland, för att direkt gå in igen så fort han ropat. Men det har inte hjälpt, han vaknade ändå alltid på natten.

Så för en månad sen var vi på Bali i två veckor, och delade då alla tre på en dubbelsäng. När Mio skulle sova lade vi honom helt enkelt i vårt knä och sjöng för honom tills han somnade. När vi kom hem fortsatte vi med det och sen dess har Mio alltså sovit  hela nätterna. Vi hör ofta att han vaknar, ställer sig upp, men lägger sig och somnar om igen. Någon enstaka gång ropar han på oss, för då vet han att vi kommer och så får han ligga i knät igen, eller komma in till oss och sova i vår säng.

Jag tror poängen är att han är trygg. Jag hoppas det. Han har aldrig behövt skrika förgäves, eller skrika och fått vänta fem hemska minuter. Han vet att när han ropar så kommer vi. Varje gång. Och nu behöver han oss helt enkelt inte lika ofta längre.

Jag är stolt över oss. Oss och alla som gör det som känns rätt i magen.

Och heja Bali.