Ett frostigt sommarminne

Varför minns vi vissa saker? Vilka händelser eller upplevelser från barndomen sparas i vår hjärna, för att senare komma tillbaka i våra vuxna liv? Flera bilder i mitt huvud är glasklara trots att dom legat i hjärnförrådet i mer än 20 år. Och jag har ingen aning om varför.

Är det bara en tillfällighet vad jag minns, eller är det saker som mitt undermedvetna sparat för att jag ska kunna ta fram det och lära mig något från det?

Ett av dessa minnen handlar om Tennis. Och om viljan att bli förlåten.

Utanför mitt röda hus där jag växte upp fanns en stor asfalterad vändplats. Den använde vi så klart till utövande av diverse sporter. På somrarna lirade vi mest tennis. Pappa hjälpte oss att krita linjer på asfalten och vi satte upp ett grönt nät tvärs över planen o spände det mellan två cyklar.

Johan och Perra bodde tvärs över gatan, och Micke en bit längre ner. Fyra grabbar, nu skulle vi spela dubbel. Vi började spela. Det gick lite tafatt o trögt. Faktum är att dubbelspelet blev en katastrof. Det blev inget spel alls. Högst två tre bollar över nät.
Vi bytte dubbelpartner så att alla fick spela med alla.
När vi gått ett helt varv av tråkig tennis insåg alla problemet: Micke var inte bra nog.
Han svingade racket som om han skulle avliva en tjur, det for okänsligt genom luften och sällan eller aldrig träffade han bollen. Vi andra tre var typiska sportkillar, födda och uppvuxna med guds alla bollsporter. Men Micke var inte som oss. Han var en tyst kille. En som trivdes bäst med sin pappa i garaget eller snickrande på en lådbil. En gång byggde han ett segel till sin cykel som faktiskt funkade. Men någon sportkille var han inte.

En gång skulle jag o Micke bygga en lådbil ihop. Jag ville mest dra nytta av Mickes kunskaper. Micke styrde o ställde, mätte o donade och sa sen…’hmm, tycker du att den ska ha spoiler’? Jag hade ingen aning om vad det var och försökte låtsas som om jag förstod. Men Micke såg rakt igenom mig, och efter det så började bygget att halta och det blev aldrig någon lådbil.

Micke fyllde år i början av juni och den här sommaren hade han fått ett nytt fint tennisrack. Det hade vit ram och lila strängar o handtag. Nu skulle det spelas tennis. Några dagar senare stod han där utanför mitt hus och visste lika väl som vi andra att han inte passade in på något sätt. Han kände att han var den svagaste länken.

Perra studsade slött med tennisbollen, Micke tittade på sina lila strängar på racket, en bil kom och vi fick flytta nätet.
Sen sa Johan: ’Alltså… Inge vill ju vara med Micke… Han missar ju hela tiden’.

Det blev tyst. Någon fågel sjöng från dungen invid vändplatsen. Perra slutade studsa med bollen. Jag hade blicken fast i asfalten och en otäck känsla i magen. Jag lyfte blicken för att se rakt in i Mickes ansikte.
Jag såg ingenting. Micke var inte ledsen, inte arg. Han såg bara nollställd ut. Det var neddraget. Ansiktet var stängt.
Han visste att han inte dög, att han inte hade på tennisplanen att göra och nu hade han fått det besannat av en av oss. Och egentligen av alla oss eftersom ingen av oss sa något till hans försvar.
’Hmm…Ja… Ja så är det ju…’ mumlade Micke där han stod och fingrade på sitt rack vars vita ram glänste och lyste i julisolen.

Allt var stilla. Johans ord ekade över planen och med tystnaden som vapen satte vi siktet på Mickes hjärta för att han skulle gå ifrån oss. Sakta föste vi honom bort, hem till sitt snickrande så vi skulle få spela vår förbannade tennis ifred.
Vårt beteende knuffade honom i ryggen, han såg orden skrivas i våra ansikten...DU ÄR INTE VÄLKOMMEN HÄR!
- Jag tror jag ska gå nu…sa Micke och började långsamt vända sig om och gå. Den nya neongula, luddiga bollen som han fått i present tillsammans med racket böjde han sig ner för att plocka upp.
- Men du… Du får våra med alltså, ändå! Försökte jag. Tafatt som fan.
- Nej, jag vill inte vara med mer. Det är lugnt alltså, jag känner bara inte för att spela mer, sa Micke och kastade med sitt rack över axeln där han gick.

Micke, jag kan fortfarande börja gråta när jag tänker på den där dagen för så längesen. När det gör som ondast vill jag vrida tillbaka världen och ändra på allt som vi gjorde. Om det gick skulle jag hoppa tillbaka till 1990 och ge Dig en stor kram och säga att vi skulle spela mera, mera, mera!  
Ibland träffar man inte bollen, men vem bryr sig? Du blir bättre hela tiden och fan vad kul vi har! I mina tankar förlåter du mig för att jag vara så liten och inte stod upp för dig. I mina drömmar förlåter jag Johan för att han sa som han gjorde och mig själv för att jag var så ryggradslös.

Förlåt.


Saga utan lyckligt slut.

Marie aint just a pretty face. I’ll tell ya.

Hon är också en fantastisk mamma. Det erkänner hon bara ibland.

Igår skulle Mio nattas. Klockan var runt åtta. Mio lades i sin fåtölj som han sover i och jag och Marie la oss med huvudena inåt Mio så vi kunde prata både med varandra och med Mio själv. 
Marie ville läsa saga för Mio och bestämde sig för att hitta på en medan hon berättade. Eftersom Mio hade en grön pyjamas så fick berättelsen bli om en groda.

Och Marie började.

Det var en gång en liten bäbis som hette Mio. Han skulle just sova. Hans Pappa o Mamma skulle också sova. När mörkret kom började det plötsligt hända saker i fåtöljen, någon började hoppa. Hopp-hopp-hopp lät det från fåtöljen. Och efter ett tag var det någon som sa kvack, kvack, kvack. Mios föräldrar hörde ingenting. Dom bara sov och sov.
Plötsligt hoppade något grönt upp från fåtöljen och ner på golvet. Hopp-Hopp,kvack-kvack lät det. Man såg inte riktigt vad det var för det hoppade hela tiden. Det hoppade vid bokhyllan och det hoppade över tvättstället och upp på diskbänken.
Kvack-kvack lät det där gröna som hoppade omkring. Men Mios föräldrar hörde ingenting, dom sov så djupt. Dom bara sov och sov.
Sen hoppade det gröna till kylskåpet och till frysen för att se om det fanns något att äta. Till slut hittade han ett paket frysta ärtor. Och åt upp varenda ärta som fanns i hela paketet. Mums, kvack-kvack lät det.

Sen blev det morgon och Mios föräldrar vaknade och då låg Mio där fridfullt o sov. Allt var precis som vanligt som om ingenting hade hänt.

Här avslutas historien. Mio har slagit ihop ögonen och sover. Nappen ligger i munnen på honom men är på väg att åka ut. Marie och jag ler mot varandra och gör en mental high five.

’Men, men’ inflikar jag med en uppsträckande hand som en rastlös förskoleelev, ’upptäckte inte Mios föräldrar att ärtorna var borta?’.

'Jo då', svarade Marie, 'efter ett tag. Då blev han arg på Mios mamma eftersom han trodde att hon ätit upp alla ärtorna. Så då slog han henne jävligt hårt'.

Ljudet av två personer som misslyckas med att kväva ett skratt hörs högt i lägenheten.

Mio är vaken igen, och vi måste börja om med sövningen.

’Det var det värt’ sa Marie.

Ingenting är äckligt

Ingenting är äckligt längre. Jag har varit ganska känslig tidigare men efter Mios intåg i våra liv är jag hur lugn som helst. Bajs, kiss och kräks bekommer mig inte längre.

Så ni som har en känslig mage, eller än värre typ sitter o käkar frukost, sluta läsa! För er egen skull.

Klockan är 04:00 på morgonen. Marie, jag och Mio sover i samma säng. Det är lugnt och fridfullt, ett ställe och en plats där familjekärlek gror och frodas. Då brakar det plötsligt till. Jag är mitt i en dröm och när jag vaknar är min första tanke att ’Fan, nu har tvärbanan utanför spårat ur o kört in i Coop’.
Men så är det inte, det är bara Mio som skickat iväg en riktig rökare. Och det är inte bara rök skulle det visa sig. Jag böjer mig ner över honom och plockar upp honom och bevittnar en härligt brun pöl under honom. Blöjan har läckt. Mio ser nöjd ut.

Jag bär iväg Mio till skötbordet inne på toaletten. Marie börjat fixa med lakan i sängen. Klockan är fem över fyra. Blöjbytet går bra, lite våtservetter och lite tork och en Mio som varken ålar sig som en mask på en metkrok eller skriker ur sig ilska. Jag tar hans händer och känner fint hans reflexer som gör att hans små fingrar klämmer om mina. Jag säger med mjuk röst med min mun nära hans kind…’Oh, Mio! Världens bästa kille! Gud va duktig du är… Nu ska vi bara sätta på en ny blö..’.
Mitt i meningen drar Mios ögonbryn ihop sig och jag känner en varm stråle på min vänstra arm.
Jepp, jag är nerkissad! Bara att börja om igen alltså. Tålamod för fan! Klockan är tio över fyra.

Jag torkar honom igen med torrt papper och fyller i med lite våta servetter igen. Det går bra fast Mio har börjat bli lite gnällig..’Herregud, hur lång tid ska det behöva ta?’ tycks han säga där han ligger.
Jag tar en ny blöja och slänger den som Mio just blött ner, sätter på den och lyfter upp Mio i mina armar. Han blir lugn. Med ens slutar gnället och vi kelar lite, han ser på mig med sömniga ögon och jag känner hur kärleken mellan far och son binder sig starkare. Hans barnahud är mjuk min hals.
Nu ska vi gå till Mamma som ligger i sängen, kanske ska vi äta lite till där och sen återgå till sömnen. Det tänker i alla fall jag. Mio har andra planer.
Som på en given signal hör jag en liten rap. Det är bara en väldigt liten, oskyldig rap…tror jag, men i själva verket är det än lucka som öppnas i Mios gap och jag känner en varm sörja rinna nerför bröstet. Jepp, jag är nerspydd!

Okej. Kämpa!
Klockan är kvart över fyra.
Jag har torkat bort rinnande bajs från min son, blivit nerkissad och nerspydd. Men det är inte så fasligt jobbigt.
På något klurigt sätt så är det helt okej. Nästan lite mysigt. Men bara nästan.


Vi är beredda....

Från vilken film har jag hämtat denna konversation:

- Be prepared...!
- Sure... We'll be prepared... For what?
- For the death of the King!!
- Why is he sick?
- Little fool! We're gonna kill him!
- Great idea! Who needs a King! No King! No King, chala la la laaa la!
- Idiots!! I will be King! Stick with me, and you'll never go hungry again!

Förra veckans gåta var:
'En berömd dansös hittas strypt. Polisen misstänkte inte mord. Varför inte det?'

Svaret är att dansösen ifråga var Isadora Duncan, som ströps när hennes scarf blåste in i ett av hjulen på sportbilen i vilken hon satt. Nu råder det förvisso viss debatt kring om hon verkligen ströps till döds eller om hon dog när hennes kropp smällde i gatstenen. Men vi släpper det och konstaterar istället att vi inte fick in några rätta svar.

Men eftersom Linda i alla fall chansade så finner vi att hon var närmast ett korrekt svar av alla dom (ett) svaren vi fick och vi väljer därför att skicka tvångströjan till henne.

Denna veckas gåta är:
Två djur finns ensamma på en liten båt ute på en vild ocean. Varför då?

En annan gåta vi söker svaret på är: När kommer Krypet?
Han borde varit här redan i lördags men vi försöker att finna ro i att tänka att han kommer när han kommer, och att han längtar lika mycket efter oss som vi efter honom.

Idag har i alla fall Marie o Jag fixat ihop skötbordet.

Skruva-Skruva...



Ta-Daa!



Så, nu är skötbordet redo för Dig Kryp.

'...Du är resan som jag velat ska ta fart... Du är gåtan som jag aldrig löser klart...'

Du vet inte vem du är tills du provat...

Först lite Nalle Puh:

Piddel-i, Piddel-i Pej.
En fisk kan ej vissla och jag kan det ej.
Frågar du gåtor så svarar jag dej:
Piddel-i, Piddel-i Pej.

Så. Enough Puh-moments för idag.

Igår när Marie och Jag tog paus i 'Alice i Underlandet' så passade Marie på att göra fruktsallad. När jag blev serverad vid min filmtittarplats kom jag med förslaget att vi skulle gissa gåtor. Varpå Marie konstaterade följande bejublade och inspirerande svar:
- Jag HATAR gåtor!

Okej sa jag. Men vi försöker ändå, det kanske blir kul.

Jag tog fram min gåtbok (jodå! Jag har en bok med en massa gåtor i, den heter Klart Smart!) och ställde den första gåtan som jag fick syn på.

'Under en golftävling hamnade Pauls golfboll i en liten brun papperspåse som hade blåst ner i bunkern. Reglerna föreskrev att han antingen måste spela bollen som den låg eller ta ut bollen ur påsen och böta ett slag. Hur gjorde Paul?'

Mitt förslag var att Paul skulle vänta på en vind som blåste så mycket att bollen rullade ur påsen och att han därefter kunde slå.
Marie gillade inte förslaget utan menade på att bollen skulle tynga ner påsen och kunde omöjligen blåsa bort. Istället kom Marie, som alltså for the record hatar gåtor, på följande kreativa förslag.
'Jag vet! Jag vet! Han eldar upp påsen. JA!! Jag har det! Han röker och låter sin fimp träffa påsen som fattar eld och brinner upp!! Sen kan han slå utan att böta något slag'.

Och när vi bläddrar till sidan 182 så finner vi att Maries svar var helt korrekt.

Ett par high-five senare låter vi Johnny Depp vänta och vi kör en gåta till.

'När man byggde det stora rikstäckande motorvägsnätet i USA, bestämde man att det inom varje sträcka på 8 kilometer måste finnas ett avsnitt på 1,6 kilometer som var helt rakt. Varför det?'

Själv började jag prata om att man skulle ha en sträcka som utan fara tillät bilar att köra om andra o så... Eller att mackar eller andra försäljningsställen skulle kunna ligga invid dessa raksträckor. Eller att om bensinen tar slut så kan man lifta längs dessa raksträckor.

Men Marie levererade ganska snabbt sitt definitiva svar: 'Det är för att flygplan i kris ska kunna nödlanda där'.

Mycket riktigt. Det var det svaret som boken letade efter.

Så från att vara en riktig gåthatare så visade det sig att Marie verkligen gillade att låta hennes kreativa tankar få tänka i och omkring en påhittad situation för att kunna leverera ett svar.

'Vi kanske kan ta några gåtor varje kväll inna vi går o lägger oss', sa Marie när gåtstunden var över. Jag torkade bort en tår ur ögonvrån.

Här kommer en annan gåta som vi inte vet svaret på ännu:
'En berömd dansös hittas strypt. Polisen misstänkte inte mord. Varför inte det?'

Tar någon den utan att begära ledtrådar så vinner den en 'Monsterbloggen'-tvångströja.

Vi har betalat era hattar!

Har alltid gillat brittisk humor på något sätt.

Kanske är det därför som jag skrattar så väldigt till den här...


Dont mess with a Europe-dream...

Slog upp ögonen 8:15 idag utan att kunna sova vidare. Jag är ledig idag men kunde inte få en blund efter att jag drömt att jag va sångare i Europe.

Hur stort som helst!!

Jag vet inte varför jag fick kliva in o köra, för Joey Tempest, han som sjunger i vanliga fall, var liksom med i bandet fortfarande. Kanske hade han ont i halsen? Don't know, don't care - JAG fick sjunga med Europe.

Så jag klev upp på scenen inför tusentals åskådare. Och jag fick till o med bestämma vilka låtar vi skulle köra eftersom jag var ny. Så vi började med 'Prisoners in Paradise'. En jävligt bra låt!

Mitt under introt börjat emellertid min kropp o hjärna finna det här för osannolikt och jag börjar vakna. Fruktansvärt irriterande. Men sömnen biter sig fast, som om den tänkte..'Petter bara måste få vara med om detta!!'. Så drömmen fortsatte fast att jag nästan var vaken. Så jag fick köra min låt i alla fall. Publiken jublade.

Men man ska inte ge sig på o försöka påverka drömmar som jag gjorde. För efter det att jag höll på att vakna så började mina bekymmer.
När den första låten var slut hade jag helt glömt bort vilka andra låtar som Europe gjort. Inte en enda kom jag på! Det var hemskt! Joey sa 'Den här då? Men den här då?' och pekade på en massa notpapper, men jag kände inte igen en enda låt. Joey Blev asarg och drog från scenen.

Så vi tog en paus och jag fick tag i en laptop med internet. Men Google gav mig ingen hjälp. Jag sökte på 'Europe' men fick bara upp en massa googleMaps över Europa. Jag sökte på massa saker som jag inte minns men fick inga träffar, jag misslyckades med att stava till discography i ett försök att få se Europes alla skivor.

Inte en låt hittade jag på nätet, och inte en låt kunde jag komma på!!

Då vaknade jag, 08:15. Arg och förtvivlad. Jag kan ju egentligen massor av Europe-låtar. Speciellt arg ÄR jag för att jag inte kom ihåg Superstitious.

OM jag får göra om allt igen (Om du läser detta Joey!!) så är setlisten jag vill ha följande:
1) Prisoners in Paradise
2) Rock the night
3) Ready or not
4) Open your heart
5) I'll cry for you
6) Halfway to heaven
7) Superstitious

Sen...Sen...e....Sen kan du välja några låtar också Joey...

I'll meet you further on up the road...

Jag gillar vägar. Själva ordet. Väg.

Jag gillar att ett enkelt ord kan ha så många betydelser.

När Bruce Springsteen sjöng "I'll meet you further on up the road" menade han knappast att han skulle möta oss nånstans uppe i backen, förbi Konsum på vänster sida. Utan kanske pratade han om ett möte senare i livet.

Vilken väg tar vi i livet? Det är helt vårt eget val. Tar vi den upptrampade stigen eller den som knappast syns?

Nog om detta.

Cormac McCarthy, som verkar vara en gnällig gubben egentligen, har skrivit en bok som heter, passande nog för detta blogginlägg, 'Vägen'.
Jag läste den första gången på Guadeloupe för ett år sen, och ytterligare en gång den här vintern. Och han har bestämt hittat nånting här Herr McCarthy.

Det är något otäckt över boken, något apokalyptiskt jobbigt med dimma, gråa dagar, regn och sotig luft. Den är otäck på ett annorlunda sätt än något jag tidigare läst och den ger mig så mycket bilder i huvudet.

Jag har inte skrivit någon bok. Än.

Men om jag gjorde det hoppas jag kunna framkalla lika mycket starka bilder hos läsarna som jag får av McCartneys bok. Känn bara på den här inledningen av boken, den ger mig kalla kårar från mardrömmar jag haft som liten och bara minns fragment av.

'I drömmen som han vaknat ur hade han vandrat i en grotta där barnet ledde honom vid handen. Deras ljus spelade över de våta droppstensväggarna.
Som pilgrimer i en myt uppslukade och vilsekomna i innanmätet på ett jättedjur av granit. Djupa stenrännor där vattnet droppade och sjöng. Förkunnade i tystnaden jordens minuter och timmar och dess dagar och år utan uppehåll. Tills dom stod i en väldig stensal där det utbrede sig en svart och fornåldrig sjö.
Och på den motsatta stranden en varelse som lyfte den drypande munnen från travertinbassängen och såg in i ljuset med döda ögon vita och blinda som spindlars ägg. Varelsen svepte med huvudet lågt över vattnet som om den insöp vittringen av det den inte kunde se.
Den hukade där blek och naken och genomskinlig med alabasterbenens skuggor mot klipporna bakom den. Inälvorna, det bultande hjärtat. Hjärnan som pulserade i en matt glaskupa.
Den svepte med huvudet fram och tillbaka och utstötte sedan en jämmer och vände sig om och lufsade in i natten med ljudlösa språng'.

Den inledningen är värd dubbla nobelpris I tell you...

Matlagningskurs

Hallå där.
Idag ska vi lära oss att steka köttfärs som vi ska frysa in för framtida bruk.

Du behöver: 2,6 kilo köttfärs. 2 burkar krossade tomater, 2 burkar krääm frääsch, 2 stora lökar som vi grävt upp nånstans.



Japp. Då kör vi.
Hacka löken, stek hela alltet, häll i allt annat när köttfärsen blivit brun o fin. Salta o peppra.
Dela opp'ett o häll'ett i fem olika påsar. Schläng in'ett i frysen.

Men det där har vi redan förberett såklart. Hoppas det smakar. I framtiden.

Bite me!

Ibland biter Marie mig. Ibland så mycket så det gör ont.

Nu vet jag att andra också vet hur jag känner.


Va fan...

Jag är på resand fot. Det är tråkigt. Tråkigt o va iväg från Marie.

Det är så tråkigt att jag bara vill säga...'Va fan'.

Ja, precis så där som Jakob Eklund jämt gör...


Tankar kring Pappagruppen...

Alltså, jag var ganska skeptisk i början. Jag skickade ut samma SMS till två av mina mest betrodda Pappa-vänner. Nummer 1 svarade, 'Gå inte dit, fråga er barnmorska på era gemensamma träffar istället om det är nått speciellt du vill veta'.
Nummer 2 sa: 'Asså, det är inte så 70-talsflummigt som man kan tro. Jag gick, jag tyckte faktiskt det var riktigt bra'.

Så när jag väl fick svaren var jag väldigt kluven. Lägg därtill att det första svaret pep till i telefonen 16:23 igår, alltså 23 minuter efter det att Pappagruppen börjat.

Men jag gick o satte mig bland 10 andra blivande pappor och lyssnade till en herre som diskuterade förlossning och livet efter födseln.

Här satt vi, tio personer som fått så mycket hjälp i livet och som klarar av så mycket.
Jag menar, IKEA-möbler klarar vi av, ritning medföljer ju! Visst, du får skruva ihop dom själv, men dom kostar lite mindre! Vi kan egentligen det mesta, allt står ju alltid på förpackningen!
Såser från Blå band är så enkelt! Tänk man tillsätter bara lite vatten och möjligen lite margarin så har man än fullfjädrad bärn... bernä... bernais....ähh...

Vi är en lego-generation av legoknektar som försvarar praktikens högborg. Allt ska lösas praktiskt. Och gör det inte det så vill vi resa oss upp o skrika...MEN, PRAKTISKT SETT, HUUUR LÖSER VI DET HÄR??

Men här... När vi väntar på att våra respektive ska föda ett barn då finns det plötsligt inga riktiga ritningar att följa, kartorna kan leda fel och alla mönster är individuella. Jag har läst i princip så mycket att jag känner mig skapligt trygg, men jag tror att anledningen till att många gick dit var...'Jag vill gå dit, så det är något som jag inte har missat'.

Och jag måste säga att Pappagruppen som jag var på faktiskt var väldigt givande. Jag ställde bara en fråga, resten fick jag svar på ändå. Min fråga var...'Men, liksom det första telefonsamtalet till förlossningen...Det gör man i princip alltså vid typ...ja, första värken eller?'.

Intressantast var det när vi diskuterade Pappaledighet. 42% av alla pappor tog ut pappaledighet 2009. Dessa tog ut i snitt 32 dagar (och lät sina andra 28 unika dagar, som man inte får föra över till mamman, brinna inne).
Vi är ledande i världen på det, men ändå är siffrorna sjukt låga om du frågar mig. Men inte så konstigt egentligen, tänkte jag, här sitter vi och tror att det är våra arbeten som sätter vårt värde på oss.
Vi är vårat jobb.
Och så tänker jag att det är väldigt sorgligt.

Vår kursledare avslutade med en tänkvärd sak.
Han sa...'Det är konstigt att vi är rädda för att FÖRSTÖRA karriären om vi är pappalediga. Det är ingen som vet om det är sant, för ingen har faktiskt ens prövat! Däremot så VET vi att det är sant att kontakten med familjen blir FÖRSTÖRD om du inte är pappaledig'.

Heter OS-kungen Markus Hellner?

Nej, han heter Johan Ejeborg.

 

Check it out!

Kolla in den kommande Latte-Mamman med den nyinköpta vagnen.
Lugnt strosandes omkring på ett soligt Söder.


Psykologi in reverse...

Några korta rader om OS bara. Om OS och psykologi.

Jag har funderat lite, men jag är inte riktigt säker på var den här texten kommer att ta vägen.

Vi blir så fruktansvärt glada o stolta när våra idrottsstjärnor gör något som vi tycker är utöver det vanliga. När Markus Hellner plockade hem guldet i lördags och Olsson fick bli trea o Södergren en nöjd tia så visste jublet inga gränser. Och det är självklart. Marie och jag stod upp i sängen o vrålade och kunde inte somna förrän framåt småtimmarna.

Men frågan är varför vi är så imponerade över en laginsats. Varför beundrar vi så att Markus Hellner och Anders Södergren tog av sina egna krafter för att hjälpa Johan Olsson? Den som hyllats mest av det som jag har hört är ju i själva verket Anders Södergren.

Är det så kanske, att vi själva i det vardagliga livet bär på en önskan om att vara mindre själviska? Eller att vi i alla fall bär på ett litet dåligt samvete för att vi är själviska av fel orsaker? Är det därför vi älskar en laginsats?

Eller är det helt enkelt så att vi i Skidgrabbarna ser föredömen för att dom gjorde som vi alltid blivit uppfostrade att göra, nämligen att sätta andra framför sig själv? Det som vi blivit matade med sen modersmjölken.


Hur känns det? Hur känns det? Hur känns det?

Jag tror Markus Hellner fick fyra olika frågor om hur det kändes i SVT efter prisutdelningen. Varför är vi så sjukt intresserade av vad andra människor känner? Vad kommer denna extrema längtan ifrån? Hur kändes det att stå högst på pallen? Hur kändes det att få en OS-medalj hängd om halsen? Hur kändes det att se den svenska flaggan hissa o höra Nationalsången?

Är det för att vi själva omedvetet tror att vårt egna känsloliv är kalt och intetsägande? Är det för att vi inte tycker att våra känslor är något värda jämför med någon som gjort en idrottslig prestation? Hur är det med självkänslan egentligen?


Godis för Cluedo-generationen...

Kommer ni ihåg? 'Ehh...Jag misstänker Överste Senap...med mordvapnet rörtång...i Vinterträdgården'.

Nånstans föddes vi, nånstans före både google-och ironigenerationen: Cluedo-generationen.

Själv är jag besatt av mordgåtor. Jag har exempelvis hållit framföranden om Kennedy-mordet både på mellanstadiet, högstadiet, gymnasiet (2 gånger) och Komvux.

Just nu läser jag 'Blodsband' av Ian Rankin. Jag har aldrig läst Rankin förut och är väldigt imponerad av den här boken.

Vad är lösningen till mysteriet?

Jag har hundra sidor kvar av boken och det här är vad jag vet.


Rött kryss: Död.
Utropstecken: Se upp! Här kan det finnas en gubbe i en låda som ligger gömg i vassen.

Inom en dröm, Feb. 12, 2010

Poesi. Kan det vara ett ämna att blogga om?

För mig handlar Poesi om att genom få ord lyckas frambringa en känsla i mig. Att genom korta strofer få uppleva nånting.
För mig är också Poesi helt godtyckligt.
Rader jag läser kan uppfattas av mig som något helt annat än vad författaren egentligen menade att dikten skulle berätta.
Och det är helt okej.
En poet skriver om döden, men för mig framkallar den känslor av sommar och vackra solnedgångar. Och som sagt, det är helt okej. Det är så det ska vara. 

För när jag läser något som skrivits så blir raderna mina och bara mina, dom ska berika mig och ingen annan.

För två helger sen var jag i England och på planet hem läste jag i Sunday Times en intervju med Anthony Hopkins. Där citerade han en dikt av Ernest Dowson. Den gick så här:
'They are not long,
the days of wine and roses.
Out of a misty dream,
our path emerges for awhile and then closes.
Within a dream.'

Jag fångades av orden och jag läste upp den för Marie. Hon sa 'Fin! Men vad handlar den om?'.
'Ingen aning' sa jag, 'men den väcker något i mig'.

När jag läser den ser jag mig själv i slutet av livet, drömmandes tillbaka till dom ögonblick i livet som värmde mig. Dagarna av solsken och kärlek. Stunder som känns som drömmar, drömmar som jag ser som korta, varma ljusglimtar på insidan av mina ögonlock.

Upp ur en dimmig dröm visar sig vår stig en liten stund, och sen försvinner den...
Den får mig att känna mig så liten. Det påminner mig om människans litenhet i allt det stora, hur vårat liv här bara är en liten del av allt annat.
Allt, hela livet, ryms inom en dröm.
En dröm, ögonblicken, livet, allt i en mussla som öppnas och lyser med sin pärla.

Den säger mig att följa hjärtat när det korta tillfället finns, innan dimman höjt sig över stigen igen o försvunnit.

Inom en dröm...

Äntligen....

Jag har läst en del böcker av Dennis Lehane. Han skriver oftast förbannat häftiga böcker. Vissa som "Gone baby, gone" och "Mörker, ta min hand" är vanliga, förvisso förbannat bra, deckare.

Men sen finns det andra böcker av honom också. Som den senaste boken "Ett land i gryningen", en roman om byggandet av USA. Om Ras, klass o vänskap är den briljant genom 760 sidor.

Men sen finns också "Patient 67", den första boken av Lehane som jag läste. Och den tog mig med storm. Så psykologiskt obehaglig och så välskriven att jag ibland tar fram den bara för att få känna med fingrarna över sidorna.

Och nu ska filmen snart ha premiär. DiCaprio och Scorsese. Wow. Och när det ska vara riktigt otäckt så ska Max von Zydow vara med. Och det är han också.

Här är trailern...


Musse Pigg-mat...

Konstgjorda saker. Saker som inte är äkta.

Jag har lite svårt för dom.

Kommer ni ihåg killen i Snatch som ska sälja en diamant till några snubbar?
- No, it's a moissanite.
- A what-a-nite?
- A moissanite... its an artificial diamond. Its Mickey Mouse, mate. Spurious. Not genuine... And it's worth, Fuck-all!

Numera försöker vi att käka så lite mat som möjligt med onödiga (eller nödvändiga) tillsatser i. Ibland kommer man inte undan men en snabbkoll på innehållsdeklarationen avgör oftast vad vi ska äta. För mycket E-medel o varan åker ur korgen.

Tidigare har vi haft liksom en lista med varor som har mycket E-medel i sig, men i fredags när jag flög till Heathrow slog jag rekord. Jag beställde en vanlig macka med ost o kalkon.

Den hade 17 (Här borde jag haft massa utropstecken men dom får inte plats). Rekord. Utan tvekan, rekord.


Snö-överfallet...

Här sitter jag och förbereder mig inför helgens jobb. Två väldigt viktiga matcher att kommentera i Premier League. Marie är duktig och städar lite. Hon går ut med soporna och jag berömer henne.

Så kommer överfallet. Balkondörren står öppen och PANG plötsligt är hela golvet och även jag dränkt i snö.

Marie står på trappen utanför och flinar. "Hihi, kramsnö"! Hör jag.


       



Sen fick hon själv städa så klart.

Tidigare inlägg
Välkomna.

Vi heter Marie, Petter och Mio.

Vi är en vanlig familj som bestämde oss
för att bryta invanda mönster och skapa
vår egen lycka.
För ett år sedan sålde vi lägenheten i Stockholm, packade två resväskor och flyttade till Spanien. Nu bor vi i Sverige igen men forsätter att skapa vår egen lycka här.

Vi tror på att ta
ansvar för sig själv
och att barn föds som de ska vara och vi föräldrar får delta i
deras utveckling.

Och så tror vi på kärlek.

Kontakt: info@miomedia.se


Visst vill du skriva in din e-mail och få ett mail när vi skrivit nytt:

RSS 2.0