Sportsmanship.

30 september. Vardagsrummet. Chelsea - Manchester United.

Före matchen.

Petter: Jag tänker inte ha med Ronaldo och Tevez. Det känns som fusk att ha med spelare som inte spelar där längre i verkligheten.

Marie: Ok. Vad du är hederlig.

Tjugo minuter kvar. 2-1 till Chelsea.

Petter: Tryck på paus. Jag ska byta.

Marie: Vem ska du byta in?

Petter: Ronaldo..... och Tevez.

No work, just life.












Bloggpromenad.

30 september. 09:55. Köket.

Marie: Ska vi gå ut en stund efter frukosten?

Petter: Mjja...

Marie: Vill du inte?

Petter: Jo, men kan vi blogga om det när vi kommer in sen då?

Marie: Ska du gå promenad i världens vackraste höstväder bara för att blogga om det sen?

Petter: Hmm.. Jaaa...

Marie: Jaja, bara att du kommer ut är väl bra antar jag.

Once.

Gårdagens film hette Once och var mycket mysig, fylld av musik och med ett intressant slut. Se.


Marie - Om Katie Byron

Efter gårdagens inlägg som blivit så bejublat, ser jag mig nästan tvingad att följa upp det hela med en exklusiv intervju med Dig. So… Here it goes…

Petter: Hej Marie!

Marie: Hej.

Petter: Jag kommer från Horse and Hound och vill göra en intervju med Dig.

Marie: Haha! Okej…

Petter: Ditt senaste inlägg mötte många rosor. Du hyllades som den moderna människan. Den där författarinnan du pratade om, Katie Byron, hur upptäckte du henne?

Marie: Det var nog genom mamma tror jag…Som har alla hennes böcker…

Petter: Ja din mamma ja. Du gillar henne va?

Marie: HiHi…Ja...

Petter: Något jag reagerar på när det gäller Katie Byron… Är ju att framsidan på hennes böcker nästan ser avskräckande ut. Något du reflekterat över?

Marie: Det är nog bara för att du är lite rädd för dom där böckerna och för vad du skulle kunna lära dig om dig själv om du läste dom.

Petter: Ja usch... Men jag har lovat Dig att läsa dom när jag är redo. Varför tycker du att människor ska läsa hennes böcker?

Marie: Det tycker jag inte…

Petter: Hur menar du då?

Marie: Jag vet bara att jag vill läsa dom själv. Vad andra gör eller inte gör ger jag blanka fan i.

Petter: Jag kommer att stryka det där svärordet.

Marie: Fegis…

Petter: Kan du då svara på vad böckerna har kommit att betyda för Dig?
 
Marie: Dom har fått mig att i alla fall börja inse att allting, både lidande och lycka, har med mina egna tankar att göra. Det är både fascinerande, skrämmande och häftigt. Som nu när du rynkar pannan åt att ditt Word-program är CP så är det bara dina tankar om datorn som förstör för dig. Men det är svårt att leva efter detta 24/7, man får börja om och börja om, och börja om… Men det tror jag det är värt.

Petter: Hmmm… Men kan vem som helst läsa hennes böcker från scratch eller behöver man förarbeta?

Marie: Nej, bara det förarbetet att du har bestämt dig för att du vill ge det en chans. Annars kan du lika gärna fortsätta skylla på andra resten av livet. När krockar i trafiken, när din pojk- eller flickvän lämnar dig eller det går dåligt på jobbet. Det är det som jag tror folk blir så rädda för, att inse att bara du själv kan påverka hur lycklig du kan bli. Fast vilken chans!! Sen är jag på intet sätt där än, men jag försöker. Hela tiden.

Petter: Okej, då tackar jag så mycket för din tid.

Marie: Tack…. Får jag en puss nu?


Get dressed.

28 september. 16:30. Vardagsrummet. Marie håller på att bylsa på sig inför matchen.

Petter: Ska du ha sådär mycket kläder på dig?

Marie: Ja. Tror du det räcker?

Petter: För att du inte ska frysa?

Marie: Nej, för att pappa inte ska säga: "Har du verkligen tillräckligt på dig? Det är kallt med fotboll på hösten."

Petter: Så du klär på dig för din pappas skull och inte för att inte frysa.

Marie: Ja.

Petter: Hur gammal är du?

Marie: 27. Du då?

Petter: Tyst!

Samma kväll. 17:45. Solna centrum.

Pappa: Hej gumman, mår du bra?

Marie: Jättebra.

Pappa: Det blir kallt ikväll.

Marie: Mmmmm...

Pappa: Har du verkligen tillräckligt på dig?

Klassisk laptop-frukost...


Tankar från Råsunda.

- Mackorna på Sandy´s i Solna Centrum var godast.

-
Pappa och jag var listigast när vi glatt nickade åt personalen på Scandic, sa hej till eventpersonalen i resturangen och lånade hotelltoaletterna.



- Det är något sexigt med när fotbollsspelare drar fram bollen med sulan innan de skjuter.

- Det är inte lika sexigt med långt hår (här skulle Tauer varit med på bilden men han blev av någon konstig anledning utbytt efter 38 minuter så jag hann inte).

        

- AIK var inte en division bättre än Djurgården. Snarare två stycken.

- Jag tycker att det är tråkigt att AIK-fansen till 80 procent bara sjöng om att Djurgården kommer åka ur och inte om att AIK kan vinna SM-guld. När de sjöng "hata Tauer" tyckte jag att det kändes obehagligt.

- AIK hade åtta ledare på planen under uppvärmningen. Djurgården hade tre.

- Djurgården försvarade sig bara med åtta man. Det håller inte.

- Jag ringade in snyggaste killen på Råsunda.



- Den här killen är ju riktigt bra.



- ...men den här killen hade ingen rolig kväll.



- Det hade jag, trots förlust och att jag hällde ut halva kaffekoppen över byxorna.


Brygg kaffet bara.

Tre reflektioner.

1, Min kille tar världens finaste bilder.

2, Jag har märkt att jag väldigt lätt tar åt mig andra människors åsikter och rädslor och att jag omedvetet påverkas av alla dumma fördomar och normer som finns överallt. Och på sista tiden har det känts som om alla som jag träffat i smyg har lagt på mig allt det som de själva har ångest inför. Så att jag oroar mig för sånt som jag egentligen vet ordnar sig av sig självt.

Men så i lördags så åkte jag bil med mig syster. Hon är världens smartaste. När vi kom fram kändes det som om jag återigen var på den vägen som jag egentligen hela tiden visste att jag vill ta. Fina syster.



3, En av mina favoritförfattare heter Katie Byron. Hon är också väldigt smart. Precis som aborginerna så menar hon att man bara kan påverka sig själv och hur man själv väljer att bete sig. Allt annat skapar bara lidande.

- Vill du skicka ett sms så gör det - men inte bara för att du vill få svar.
- Ge bort en present om du vill - men kom ihåg att presenten sen är mottagarens att göra vad den vill med.
- Lev ditt eget liv - hälsa på dom du vill - men försök inte tvinga dom att komma och hälsa på dig.

Det exemplet som Katie Byron tar upp är närhon en morgon känner för att göra kaffe till sin man. Hon njuter av att brygga kaffet, plocka fram en fin kopp och sedan ställa det på en fin bricka. Sen går hon inte till mannen, väcker honom, sätter ner brickan bredvid honom och går sen därifrån. Hennes upplevelse är klar. Hon bryr sig inte om huruvida han ens dricker upp kaffet. Hon ville ge honom en gåva och det har hon gjort.

Och idag när vi satt och åt lunch frågade jag Petter om en kompis till honom ringt upp efter att Petter skickat en snällt sms till honom.

Petter: Nej, han har inte hört av sig mer.
 
Marie: Känns det tråkigt?

Petter: Nej, jag har ju gjort mitt kaffe.

Det var fint tyckte jag.

Sen sa han:

Petter: Har du tänkt på att vi ska spendera resten av livet tillsammans?

Det var ännu finare.

På springtur i London...

(Förlåt för rubriken. Jag kunde inte komma på någon annan)

Jag blev kär igen igår.
Marie var inte ens i samma land. Så jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det för henne. Men det får komma i andrahand. Det är ju ändå mina känslor som måste få komma i första.

London o jag har träffats ganska mycket de senaste två åren men det har aldrig riktigt klickat förut (förutom när jag o Marie var där i februari 08).

Men så igår, under en tidig springtur i Hyde Park/Kensington Gardens visade London sig från sin bästa sida.

"God is in the houses, and god is in my head...Round the cemetries of London...."

















Favorit i repris.


Skiter väl jag i.

Får mms av Petter. Han är ute och joggar i ett höstvackert Hyde Park. Jag skickar ett mms tillbaks på en enormt stor kanelbulle och skriver att jag struntar i hans dumma park.

Hela familjen "på plats" i Gävle.








Anna, var är årets stjärt-tårta?


22 spänn out the window....

Har just käkat frukost och sitter o värmer händerna mot min kaffekopp på Arlanda. Ett par äldre herrar sitter bakom mig. Dom dricker öl. Jag tittar på klockan. 05:28.

Taxichauffören som körde mig hit gjorde en riktig jävla tok-blunder.
Hans dricks flög ut genom fönstret.

Först gick det riktigt bra. ”Fan, vad han kör!” tänkte jag glatt där jag vilade i baksätet.
Han har ”Lugna favoriter” på radion och när vi svänger av mot Arlanda rullar munspelssolot från ”The River” med Springsteen ut genom högtalarna. Jag njuter. Im in taxi-heaven.

När jag börjar skymta skyltarna till Terminal 5 så kommer misstaget.
Mitt i sångens klimax, mitt i något av det vackraste som skrivits…”But I remember us drivin’ in my bro…” Så byter han radiokanal!!
Det är oförlåtligt. Det känns som om en stor kökskniv river upp djupa sår i ryggen.
Madonna, Craig David och Jon & Vangelis har fått passera utan åtgärd, men Springsteen stängs av. Obegripligt.

Jag mår dåligt. När taxin stannar kastar jag upp dörren och andas frisk morgonluft.

Det fasta priset från mig till Terminal 5 är på 578 kronor. Det är lite olika (vilket är lite konstigt med tanke på att priset kallas ’fast’) beroende på vilken chaufför man har. Före Springsteen-fadäsen tänker jag att killen kört kalas och att jag gillar jämnhet, så jag planerar att plita dit 22 spänn i dricksrutan och skriva 600 i totalen.

Men dricks nu känns inte aktuellt. Inga pärlor åt svinen här inte...


Oh, fucking yea!

Den kom, den kom den kom. Annars hade vi fått sova här.



Nu får vi sova i himlen. Jag förstår inte hur jag någonsin har kunnat sova på någonting annat. Konversation när vi provlåg första gången:

Marie: Det känns inte som om jag väger något alls.

Petter: Jag känner bara lycka.

Marie: Jag kan inte sluta le.

Jag tror aldrig jag varit så lycklig i hela mitt liv. Det har inte Pando eller Do varit heller.


Väntan.

Killarna med sängen ska komma mellan 16 och 18. Nu är den 17:59. Börjar bli lite dags va?

Annars fantastiska nyheter i dag. Två stycken. Hittade två första avsnitten av Grey´s säsong 6. Och det allra bästa. Petter läste i en United-tidning* att Tidresenärens hustru kommer på film om två veckor. Min allra bästa bok någonsin. Jag grät när jag hittade trailern. Ojojojoj. Petter sa att jag var söt. Och konstig. Konstigt söt. Söt men konstig.

*ja, varför det stod om den där kan ni fråga Petter om..

Where it all began.

London. Februari 2008.










Det är hårt på toppen.

Min seger i går var underbar. Jag njuter fortfarande. Jaja, jag vet vad ni tänker. Att vinna mot Everton är väl ingen bedrift. Men jag hade förlorat så många matcher så det spelade ingen roll att motståndarlaget var ett lag från botten av Premier League.

MEN!

I dag har jag tevespels-tumme. Det ilar hela vägen ner från axeln. Väldigt obehagligt. Petter vägrar av någon outgrundlig anledning att massera.


Upphittat!

Är det någon som vet vad det här är som finns överallt i vårt hem?




Är det någon sorts spridare som en gång i minuten skjuter ut pulver över golvet som ska skydda och ge parketten mer glans? Eller skyddar dom mot ohyra?

Dom ligger i alla fall ständigt utspridda över hela lägenheten, på golven, på handfaten och i köket.

Någon som saknar dom?

Children of the Pro Evolution...

Marie är egentligen inte ur form. Hon är lite ineffektiv i spelet framför mål. Det är sånt som händer. Hon har inte kylan i avsluten, hon förivrar sig när hon kommer fri.

Det har kostat henne förluster i fyra raka matcher.

- Jag är inte missnöjd med spelet men jag är missnöjd med att vi inte kan omvandla våra målchanser till mål. Det känns tråkigt. Men det är bara hem o träna avslut som gäller, säger Marie.

Petter vet hur han ska spela. Bra kantspel. Bra djupledsbollar. Och han sätter minst vartannat friläge. Han har fyra raka segrar nu. Han bubblar av självförtroende.

- Det känns som om jag leder med 1-0 redan när matchen startar. Det är en skön känsla, uppger Petter.

Pro Evolution Soccer, X-box, 4 senaste:
Petter Inter - Marie Barcelona 3-2
Petter Man City - Marie Man United 2-1.
Petter Man City - Marie Man United 1-1, 7-6 efter straffar.
Petter Argentina - Marie England 2-1.

Även gräsänkor har rätt till middag.


Stenålder.

En ung kille i kostym gick förbi mig på Konsum med sin barnvagn. Men det var lite för trångt och han behövde tydligen mycket plats. Så han sa:

"Tut tut."


När jag blir stor vill jag bo vid havet.




Veckans vi.


Godmorgon...

Jag har vaknat 9.40. Yogan blir lidande när jag går upp så här sent. Det borde den inte bli, något annat borde få ta smällen, typ jobbet eller att jag struntar i att blogga. Nu ska jag börja plugga Örebro-spelare inför jobbet ikväll.

Idag fyller den störste av alla, Bruce Springsteen 60 år. Jag ska försöka skriva något om honom sen. Blir det av så blir det tyvärr varken kort eller snärtigt utan snarare långt som en liverversion av "The River".

Nej, om man skulle göra lite yoga ändå.

Marie verkar vara trött idag. Hon sover fortfarande. Jag ska låta henne göra det.

Godmorgon.

Jag lyckades vakna 06:40 idag.

Nu efter yoga följt av fullkornsgröt med linfrön, blåbär, russin och indisk kardemummakrydda så känns det lite bättre.

Kanske ska jag väcka petter?

Kort och snärtigt svar på tal.

22 september.19:45. Vardagsrummet.

Marie: Petter, kolla vad en kille som heter Anon Ym har kommenterat.

Petter: Heter han Anon Ym?

Marie: Ja, det står särskrivet iallafall. Men titta här:

"Gullig å rar blogg. Men den skulle inte må illa av lite redigering. Det vill säga kortare snärtigare dialoger. Annars kan den bli superbra. Litet tips bara. På vägen."

Petter: Oj, jaha. Ja, jag har faktiskt inga problem att ta åt mig varken negativ eller positiv kritik. Men här måste jag faktiskt säga att jag inte riktigt förstår.

Marie: Nej, inte jag heller faktiskt, vad tror du att Anon menar?

Petter: Att våra konversationer behöver bli snärtigare? Hmmm. Men jag tycker bara att vi skriver det som är nödvändigt. Tycker inte du?

Marie: Jo, verkligen. Jag är precis som du. Får jag kritik så tackar jag alltid ödmjukast. Blir aldrig bitter och hittar på undanflykter utan försöker bara bättra mig. Men här vet jag inte vad han är ute efter. Ja menar, lite substans måste det ju finnas om man ska kritisera vår blogg.

Petter: Ja, det är så konstigt också. Just att vi skulle skriva kortare. Speciellt inlägget det är skrivet under är ju precis så långt som det ska vara.

Marie: Hmm. Ja, jag undrar jag, tror du inte han kanske bara haft en dålig dag, och så tar ut det på oss?

Petter: Så kan det vara Marie. Det kan ju lätt bli så.

Marie: Jag hade kunnat ta åt mig om det hade varit så det hade jag verkligen kunnat göra det. Men jag känner att en av mina kvaliteer är att jag skriver just konkret och snärtigt. Just de två orden står i min cv faktiskt.

Petter: Mmmm..

Marie: Men du Petter.

Petter: Jaaaa...

Marie: Ta inte det här fel nu, men kanske kanske kan DU försöka tänka lite på kritiken. Dina inlägg tenderar att bli liiite sega.

Petter: Nä men nu. Jag tänkte samma sak om dig men jag ville inte säga något för jag tänkte att du skulle bli ledsen.

Marie: Skulle mina inlägg vara för långa menar du? Men din evighetshistoria om det brinnande brödet då?

Petter: Vet du, jag tror det var precis det här som Anon Ym ville. Att sätta en kil mellan oss.

Marie: Ja, så är det nog. Jag menar, det här inlägget blev ju inte ett dugg långt.

Petter: Nej, precis.


Följetong: Familjen, del 1.


Namn:
Stefan Barrling

Ålder:
 5 Månader.

Född:
På Gröna Lund och bortadopterad till familjen av Farbror Elofsson som inte hade de ekonomiska resurserna som behövdes för att kunna behålla honom (eller var smart nog att skänka bort Stefan i tid).

Intressen:
Smälta maten, skrämmas, bitas, slänga ur sig ironiska kommentarer och sen skylla på någon annan.

Kännetecken: Är grön. Har (precis som de flesta i familjen) ett otroligt bekräftelsebehov. Trolig pågrund av han komplex för att hans tänder är gjorda av tyg och att han blev bortlämnad vid födseln.

Favoritmat:
Vad som helst förutom blomflugor, till resten av familjens stora besvikelse.

Favoritmusik: Äter upp högtalarna om det spelas något annat än Bruce Springsteen.

Favoritämne i skolan: Lunch.

Inkomst: 3-4 kronor i veckan. Men det är pengar han lyckas sno åt sig ut sparburken.

Älskar:
Petter. Försöker vid varje tillfälle som ges kärleksfullt bita Petter på de allra mest intima ställen.

Hatar: Att han inte är en riktig krokodil.

Det ska Stefan bli när han blir stor: En riktig krokodil.

Livet som kommentator.

22 september. 14:44. Med en kopp te i vardagsrummet. Frågestund med referent Petter.

Marie: Petter, hur är livet som kommentator?

Petter: Var vill du komma?

Marie: Nämen just nu bara, hur är läget liksom?

Petter: Det finns inget liv som kommentator, bara livet självt. Och livet är bra. Ibland gnäller jag för mycket. Men det är bra med matcher som i söndags, då kommer jag på att jag älskar det här jobbet.

Marie: Var det den ultimata matchen att kommentera? (Man U-Man C 4-3. Red anm)

Petter: Nej. Det var det inte. Det var ett, ur objektivt synvinkel, ett optimalt slut. Men första halvlek är ju exempelvis inte optimal. Det är inte säkert att den optimala matchen existerar. Den här matchen var på god väg mot fulländning.

Marie: Men vad fattades då då?

Petter: Man skulle ha kunnat pressat in en del fler stjärnor i Man City...

Marie:
...som vem då till exempel?

Petter:
De två jag tänker mest på är såklart Adebayor och Robinho.

Marie
: Oj, ursäkta. Vi tjejer kan ingenting om sport. Vad fattades mer?

Petter:
En chansrikare första halvlek och möjligen att chanserna hade varit lite mer jämnt fördelade. Att även City hade kunnat åstadkomma fler chanser och inte bara.

Marie: Ok. Men kan du lite snabbt förklara vad det är som är så roligt med att kommentera till exempel en sån här match med ett sånt rafflande slut?

Petter: Vad det är som är roligt?

Marie:
Ja, du skrev ju att sånna här matcher gör att du älskar det här jobbet. Varför då?

Petter:
Nu är det lite svårt.

Marie: Bra.

Petter: För det första är det roligt att bara vara där och vara en del av matchen. För det andra är det roligt att vara en del av den...

Marie: För det första att vara en del av den. Och för det andra att vara en del av den. Ok. Fortsätt.

Petter: Men vaa faaaan. Skärp dig nu! Faktum är att jag tycker bara det är roligt att få komma in gratis och kolla matchen.

Marie: Försöker du vara dryg nu?

Petter: Ja.

Marie: Ok. Tack Petter för att du tog dig tid.

Petter: Fuck off.

Marie: Jag skriver det Petter, att du sa det.

Petter: Neeeeeeej, nu är det faktiskt inte roligt längre!


Sudoku är lätt....

Jag har alltid tyckt att Sudo...sudu...so...ko..... Ehh... Ett ögonblick...
Soduko - 126 000 Googleträffar...
Sudoko - 245 000 Googleträffar...
Sudoku - 66 500 000 Googleträffar....Där har vi det...

Re-start.

Jag har alltid tyckt att Sudoku är förbannat svennigt.
Jag vet inte varför men så fort någon nämnt ordet så ser jag en äldre herre med glasögon o kofta sitta o försöka fylla i en massa rutor lyssnandes på P4 bara för att. Svennigt och ointressant.

Men det var fram till i somras det, tills det att jag faktiskt försökte själv. Och nu tycker jag att det är förbannat kul. Jag har till och med börjat att försvara Sudoku inför mina vänner.
"Det är väldigt bra träning för hjärnan", kan jag höra mig själv säga, "det är mest därför jag gör det".

Faktum är att jag på så här få månader blivit en riktig Sudoku-sucker och en mycket framgångsrik sådan. Idag gick det som vanligt bra:




/Petter

Privat meddelande till Petter.

Hej älskling.

Jag får inte tag på dig på telefonen. Tänkte att det här var ett bra sätt att nå dig.

Det var en kille på Konsum som hade lika parfym som dig (Davidoff tror jag) och jag råkade krama honom lite. Kunde inte rå för det. Men det var för att jag att jag saknar dig så mycket.

Hoppas du inte blir så arg. Vi ses imorgon.

Puss.

/Marie

Den interna bloggen.

21 september. 10:38. Marie i Stockholm. Petter i Malmö.

Petter: Vi kanske ska passa oss lite så att bloggen inte blir för intern.

Marie: Vad menar du?

Petter: Ja, så att det inte blir bara interna skämt och så.

Marie: Hmm?

Petter: Ja, men typ att du och jag skriver meddelanden till varandra genom bloggen liksom. Det kanske inte är så kul för alla andra.

Marie: Ok, ja jag förstår vad du menar. Vi försöker med det.

Petter: Bra. Jag är ju trots allt den som bestämmer här. Mannen.

Marie: Jojo. Ok. Men då hörs vi ikväll då älskling.

Petter: Ja, det gör vi. Kanske kan höras före matchen?

Marie: Mmm.. Och så hörs vi ju på bloggen under dagen.

Petter: Men MARIE!!

Klick.

Mess från utlandet...

Marie vill inte att jag ska skriva SMS från utlandet. "Det blir så dyrt Petter. Skriv bara om det är något viktigt, typ något dödsfall eller så. Du vet ju hur ledsen du blir när du får telefonräkningen sen i slutet av månaden" säger hon.*

Men igår kunde jag inte hejda mig från att messa lite med min gode vän o kollega Stefan Elofsson.

Petter: Herregud. Har just tagit kaffe efter frukosten när jag tre bord bort ser....Sylvain Distin sitta o mumsa på en ostmacka.
Stefan: Bra spotting!
Petter: Nä men vart ska det här sluta? Klev ur hissen o upptäcker att jag delat tre våningars färd med Alan Wiley (känd engelsk domare, 4e domare vid gårdagens Manchester-derby reds.anm.)
Stefan: Mållös.
Petter: Oj, Kevin McCarra (sportjournalist på The Guardian reds. anm.)kom just hit till pressrummet på Old Trafford.
Stefan: Jag såg Bebben häromdan...

* = Skoj.

/Petter


Hemmakär.

Vilket datum som helst. När som helst på dygnet.

Marie:
Men du. Måste vi kolla på lägenheter uteslutande i Sjöstan?

Petter:
Mjaa, jag vill bo här. Det är så nära till naturen.

Marie: Men herregud. Det kan det väl vara på andra ställen också. Hammarbyhöjden då?

Petter: Nej, det känns så ocentralt.

Marie: Nacka?

Petter: Samma sak där. Jag gillar det där med att bo centralt fast ändå inte.

Marie: Klyschvm, men ok. Söder då. Jättemysigt och min syster bor där!

Petter: Mmm, jag vet inte, jag har något emot söder. Vet inte vad.

Marie: Kan du inte bara erkänna att det är för att du inte vill flytta ifrån Crille och Linda.

Petter: Kanske.

Åhhh.. Men ok Petter, jag kan ge dig en sak. Det är rätt fint här så nära naturen...




Brinnande derby...

Herregud vilken match.

Jag har aldrig nånsin tyckt om att jobba med en match så mycket som jag tyckte om att jobba med Man United mot Man City igår. För en kommentator fanns alla ingredienser där. Jag vill ha mål, jag vill ha dom snygga och gärna sent, men ändå inte för sent för en kvittering. Fantastiskt.

Ibland känns 90 minuter så kort.

Annars klev jag upp klockan 04:00, Pussade Marie på pannan, tog flyget via Köpenhamn till Manchester och hamnade på en frukost på SAS Radisson.
Där lyckades jag för första gången i mitt nu 30-åriga liv med konststycket att sätta eld på två toasts.

Först la jag in mackorna i den dära maskinen. Ni vet, den dära maskinen som har ett band som drar fram mackorna över varma spjäll.
Men när den kom ut hade den bara rostats på ena sidan.
Detta, tänkte jag möjligen så här i efterhand något naivt, kan åtgärdas genom att lägga in mackorna ett varv till med andra sidan neråt. And man... Nog fick dom färg alltid. När jag böjde mig ner och tittade in i toastmaskinen låg mackorna i lågor. Mackorna brann.

Jag tog genast två kliv åt sidan och började ingående att inspektera müslin några hyllor bort samtidigt som jag visslade en glad melodi.
En i hotellpersonalen kände lukten, begav sig till maskinen och utbrast ett "oh fuck!".
Jag tittade på henne, log och tog min müsli till bordet.
/Petter


Det gäller att prioritera.

Med Petter på plats på Old Trafford så bjöd jag in Unitedfanset Crille (på bilden några inlägg ner) till att se Manchester United-Manchester City med mig. Fick svaret via sms:

"Tack för inbjudan, men vi är i Vårgårda så jag hinner inte. Kram. C"

Crille, det gjorde inget att du inte kom. Du missade verkligen ingenting. Det var ingen höjdarmatch ändå. Du hade det säkert bättre i Vårgårda. Matchen innehöll bara sju fantastiska mål, otrolig intensitet, tre upphämtningar av City och så, hmmm, var det något mer? Ja, just det, Owen avgjorde till 4-3 efter fem övertidsminuter.


Jaha, det är DÄR han är!


Matchmat.


Rätt lockbete.

19 september. 20:18. Vardagsrummet/Hallen.

Marie: Petter, kommer du?

Petter: Ja, visst. Alldeles strax.

(fem minuter passerar, ingen petter)

Marie: Men Petter, kommer du nu då? Titta vad fin mat vi gjort. Italienska tapas, bara för din skull.

Petter: Oj, ja, fint. Jag kommer nu.

(fem minuter till passerar)

Marie: Petter!!

Petter: Jag ska bara. ...

(fem till)

Marie: Petter, nu visar de när Svennis vann scudetton med Lazio.

WROOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOM.....


Bröder?


Dödssynd.

19 september. 08:50. Köket.

Petter: Marie, i min familj svarar man på födelsedagssms.

Marie: Jamen, jag svarade ju på både din lillasysters och din mammas sms igår. Eller ja, din lillasysters svarade jag på på facebook. But u wouldn´t know, would you?

Petter (läser högt från sin mobil): "Ville bara kolla att ni mådde bra, Marie svarade inte på sms igår. Blev orolig. Kram från storasyster Frida."

Marie: Åhh, men åhh. Jag tycker det är så konstigt att svara på grattis-sms. Vad ska man svara liksom? Tack tack eller?

Petter: Ja, till exempel.

Marie: Ok. Förlåt.

Petter: Säg förlåt till Frida istället.

Så här kommer det. Förlåt Frida. Jag är så otroligt ledsen.


WT

18 september. 21:03. Vardagsrummet.

Petter: Måste vi titta på kändisdjungeln idag?

Marie: Nej då. Är det något annat då?

Petter: Nej, ok vi kollar lite.

18 september. 21:37. Samma vardagsrum.

Petter: Jäkligt bra program det här alltså.


Middagsslakt.


Frågestund.

Intervju med födelsedagsbarnet Marie på lunchen.

Petter: Vem var din barndoms stora hjälte.

Marie: Maldini, Zamorano och Ursut.

Petter: Ursut?

Marie: Ja, han som rymde.

Petter: Jag va livrädd för Ursut. Trodde han låg o lurade överallt... Okej, du skojar. Vi går vidare. Är det sant att när man glidtacklar så är det bara ett tecken på att man inte hänger med själv?

Marie: Det är möjligen ett tecken på att motspelaren oftast är lite snabbare. Är det sant att de som satsar på innebandy bara gör det för att de är för dåliga på hockey och fotboll?

Petter: Jag är från arbetarklassen, fick aldrig spela hockey. För dyrt. Men enough about me, det är jag som intervjuar...

Marie: Mäh...

Petter: Nu slutar vi va? Jag vet att bloggen ska ha x antal inlägg per dag men det är så jävla jobbigt o blogga på den här gamla T18-mobilen...

Marie: Ha. iPhone plus arbetarklass my ASS.

Födelsedagsfirande (scen 1).

18 September. 09:50. Sovrummet. Petter dricker te. Marie läser DN:s kulturdel.

Petter: Tyckte du om frukosten? Förlåt att jag glömde juicen.

Marie (mumlar): Mmmm. Ja visst, tack så mycket.

Petter: Var det något som var fel?

Marie (fortfarande mumlandes): Nej, nej.

Petter (med en allt gällare röst): Var det fel smak på yoghurten? Var leverpastejskivorna för tjocka? Eller Gud förbjude, hade teet legat i för länge?

Marie: Nej nej nej, allt var jättebra.

Petter (nu panikslagen): Men vad ÄR det då?

Marie: Den där Fredrik Strage, som jag ju alltid tycker är vettig, skriver att Flickan som lekte med elden är värdelös. (hulkar) Och jag ville ju seeeeeeeee den!!!!

Petter: Oj. Men du gillade frukosten då?

Marie: Jaaaa! Fan.


Frukost på sängen...

Okej, jag vet att Marie "sover räv". Men det är klart att birthday girl ska få frukost på sängen.



Te, yoghurt, Melon-äpple-kiwi (att ätas för sig eller i yoggin), två leverpastej-o-gurkamackor, ägg o kaviar samt egen blandad müsli (förslagsvis i yoghurten).

Nu ska jag smyga in i sovrummet o stämma upp i sång.

Grattis på föllsedan!


/Petter

The beginning of all things.

Marie: Petter, ska vi starta en blogg?

Petter: Varför då?

Marie: För att jag tycker så mycket intressanta saker och den enda jag har att berätta de för är dig.

Petter:
Nuuu……Känner jag mig otillräcklig. Åsidosatt liksom…

Marie:
Otillräcklig? Ja, inte så konstigt när du precis kom med den briljanta idén, ”vi skriver den är konversationen som när man gjorde en vikgubbe”.

Petter:
Hmm…Mäh….Okej, blogg it is! Men intäkterna ska jag ha. 80—20. Deal?

Marie:
Deal or no deal.

Petter:
Exakt såna saker skulle den här bloggen kunna handla om. TV-program alltså… Du har ju bra ingångar på fyran och vi båda kan en del om sportbranssh…sportbranch….äähh…

Marie:
Ingångar? Åhh, nej, inte ännu en som vill ha biljetter till Idol!
Vad ska den heta då?

Petter
: Något slagkraftigt men samtidigt gulligt och något som folk kan relatera till och embracea. Något som säljer bra och som är lätt att komma ihåg…Något sportigt kanske men som ändå inte exkluderar dom som inte gillar sport…

Marie
: Och nånting att leka med! Å choklad!

Petter:
HaHa, du är rolig. Men fan va lite seriös nu då.

Marie:
  www.menfanvaliteseriosnuda.se. Nej, Petter bättre kan du?

Petter:
Kommer du ihåg den där Metallicadokumentären som är så usel? Den där när Lars Ullrich tror att han är världens centrum liksom… Den hette ”some kind of monster”. Monster är ett ganska tufft o bra ord tycker jag. Eller…?

Marie:
Jag tycker också. Det. Bara en fråga till. Om jag är Lars Ullrich, vem är du då?

Petter:
Dale Cooper. Special agent, FBI. Grymt hår.


Välkomna.

Vi heter Marie, Petter och Mio.

Vi är en vanlig familj som bestämde oss
för att bryta invanda mönster och skapa
vår egen lycka.
För ett år sedan sålde vi lägenheten i Stockholm, packade två resväskor och flyttade till Spanien. Nu bor vi i Sverige igen men forsätter att skapa vår egen lycka här.

Vi tror på att ta
ansvar för sig själv
och att barn föds som de ska vara och vi föräldrar får delta i
deras utveckling.

Och så tror vi på kärlek.

Kontakt: info@miomedia.se


Visst vill du skriva in din e-mail och få ett mail när vi skrivit nytt:

RSS 2.0