Herregud vilken match.

Jag har aldrig nånsin tyckt om att jobba med en match så mycket som jag tyckte om att jobba med Man United mot Man City igår. För en kommentator fanns alla ingredienser där. Jag vill ha mål, jag vill ha dom snygga och gärna sent, men ändå inte för sent för en kvittering. Fantastiskt.

Ibland känns 90 minuter så kort.

Annars klev jag upp klockan 04:00, Pussade Marie på pannan, tog flyget via Köpenhamn till Manchester och hamnade på en frukost på SAS Radisson.
Där lyckades jag för första gången i mitt nu 30-åriga liv med konststycket att sätta eld på två toasts.

Först la jag in mackorna i den dära maskinen. Ni vet, den dära maskinen som har ett band som drar fram mackorna över varma spjäll.
Men när den kom ut hade den bara rostats på ena sidan.
Detta, tänkte jag möjligen så här i efterhand något naivt, kan åtgärdas genom att lägga in mackorna ett varv till med andra sidan neråt. And man... Nog fick dom färg alltid. När jag böjde mig ner och tittade in i toastmaskinen låg mackorna i lågor. Mackorna brann.

Jag tog genast två kliv åt sidan och började ingående att inspektera müslin några hyllor bort samtidigt som jag visslade en glad melodi.
En i hotellpersonalen kände lukten, begav sig till maskinen och utbrast ett "oh fuck!".
Jag tittade på henne, log och tog min müsli till bordet.
/Petter