Dagens wow.

En man som satt bredvid mig på tvärbanan löste ett "svårt" soduku på två minuter. Hur fan går det till?

Till Marie...

Hej, hej... Förlåt att jag bloggar så dåligt nu för tiden...

Men den här är från mig till Dig, Marie....


Uppånervänt.

Köper väldigt få gravid/föräldra/mamma-tidningar. Men igår gjorde jag det - men kom bara till första sidan. Till "ledaren."

Den handlade om vilka problem som kan uppstå av presenter som man får av sina föräldrar och kanske framförallt svärföräldrar. Ledarskribenten hade fått en rosa overall med volanger på av sin sambos föräldrar och ville verkligen inte sätta på den på sin dotter. Hon hade ju tänkt att det inte skulle bli så mycket rosa.

Men hon vågar inte be svärföräldrarna om kvittot. Nähe, ok fine, men lägg undan overallen i garderoben då?

Nej nej.

"Nu är det ju så att min bäbis inte bara är min, utan på samma gång deras barnbarn. Självklart behöll vi overallen, och SJÄLVKLART så använde vi den."

Stackars dotter som från första veckan får lära sig att sina egna principer inte är något värda utan att man minsann ska anpassa sig så mycket som möjligt efter vad omvärlden tycker. Och stackars alla blivande mammor som läser tidningen och tror att det är så det ska vara.

Resten av tidningen förblir oläst.

Efter noga eftertanke.

Mitt bästa te.


Advent den första.


Kärleks-sms.

Petter jobbade kväll igår. Med hockey. Han kom hem sent. Jag jobbar morgon idag.

När jag gick 03:15 sov han sött. Klockan 03:42 får jag ett sms.

"Hej finast. Glömde skriva mail till dig igår. Timrå tog säsongens 1a bortavinst igår när jumbon mötte serieledaren. Martin Sonnenberg uttalas Sonnenbörg gjorde 1-0 sent i tredje. Efter tre raka förluster vände DIF negativ trend och vann mo BIF. Markström spelade inte. Och SSK vann mot MODO. MODO utan Foppa, Näslund, Salmonsson mfl- Skellefteå upp på andra efter seger plus FBK-förlust. Puss!"

Det är kärlek det. Så otroligt fint. 03:42. 03:42!!!

Mitt stöd.

Min syster är bäst. Kolla kommentaren. Kärlek.


Kom hem nu då, vi kan betala!


Gröten - Goes loco...

Det är frukost. Det är tända ljus. Det är Carsten Jensens härliga bok "Vi, de drunknade".

På något sätt blir det alltid samma sak. Och jag känner att mina dagar sjunker ihop till en grå dimma.

Det är då jag bestämmer mig. Det är då jag bestämmer mig för att göra något galet. Något crazy. Jag är inte rädd för det okända. Vart skulle världen vara idag om alla var rädda för det okända? Vad skulle vi veta om Columbus om han sa "Äh, det verkar lite otäckt det där... vi stannar hemma"?.

Så min galenskap:
Jag lagar gröt och istället för att slänga i paranötter och valnötter i samband med att jag häller på mjölken så slänger jag i nötterna i kastrullen och låter dom koka ihop med gröten.

Det är helt galet. Helt utflippat.


Utmaning.

Är det bara jag som märkt att Petter inte bloggat på elva dagar? Ska vi se hur många som kan skriva en kommentar här under och uppmana honom att skärpa sig, så kanske vi kan få ordning på det här igen?

Kom igen!

Hans ursäkt är för övrigt att han inte har några idéer och att han bara kommer på korta inlägg, typ twitterinlägg. Så nu är hans idé att istället starta en twitter. Ett nytt projekt på allt annat alltså. Absolut rätt lösning älskade du...


På tal om jämställdhet, eller nåt.

Nyhetsredaktören vid desken skämtar om att han tycker att jag ska toppa på Tiger Woods otrohet.

- Men Marie, det blir ju jättebra... "Tiger Woods har nu gått vid hole i one till hole in two." Moahahahaha..

Hmmm..


Frågor söker svar.

Jag blev intervjuad av två tjejer som skriver c-uppsats om kvinnliga sportjournalister. Bjuder här på några av mina mest inttilegentaste svar:

Tror du att du någon gång fått ett jobb bara för att du är snygg?

- Nej, jag känner mig inte så snygg. Fast jag kanske inte hade fått jobb om jag haft en stor böld i pannan.

När ni har redaktionsmöte, kommer du då med mer idéer om att göra reportage om kvinnliga idrottare.

- Nej, det kan jag inte påstå.

Varför inte?

- Jag kommer med förvånasvärt lite idéer överhuvudtaget faktiskt.

Känner du krav på dig att vara mer kunnig än dina manliga kollegor?

- Alltså, jag kan väldigt lite. Och minns ännu mindre. Någonsin hört om google?

Känner du att du måste förbereda dig mer inför ett jobb än dina manliga kollegor. Gör mer research, skriver fler frågor osv...?

- Nej, jag förbereder mig aldrig särskilt mycket. Ställer mest de frågor jag känner för just då...

Vill du att det ska kommas in fler kvinnliga sportjournalister?

- Njaea. Eller jovisst. Men inte om det kommer rapporteras om konståkning och ridning och sånt då. Football, we like football!!

Ett bröd blir till.


- Ok, då kör vi. Det ser ju ut att kunna bli bra iallafall.


- Hmmmm, det här ser ju inte asbra ut...


- Men vi håller humöret uppe för det.


- Petters krymplingshänder. Inte så lätt att knåda då.


- Pregie fick ta över.


- Fast Petter tog förstås åt sig äran ändå...


- Sådärja...


Samtal under färskbrödätning:

- Gud vad gott! Vad vi är duktiga!

- Ja, alltså, det här är första gången jag bakar bröd.

- Jag också.

- Så jäkla bra!

- Perfekt mängd nötter i!

- Ja, och russinen! Mmmmm!

- Det är knaprigt också!

- Men inte torrt!

- Kanske lite väl knaprigt?

- Nej nej. Perfekt!

- Ja, perfekt!

- Mmmmmmmm!


Kärlek vs Rädsla

Vi såg "Så som i himmelen" av Kay Pollak igår.

Jag har sett filmen förr men aldrig har den talat till mig som nu. Det kan ha något att göra med att jag återigen lyssnade på hans sommarprat förra veckan, och tog åt mig saker som jag knappt hört att han sagt förut.

Pollak säger att vi föds med endast en känsla och det är kärlek. Det är den enda grundkänslan. 

Under vår uppväxt så lägger vår omgivning på oss en till, rädsla. De två känslorna är sedan dem som vi går igenom livet med. Kärleken bygger och rädslan river ner. Kärlek gör att vi utvecklas och rädslan stänger oss inne. Eller helt enkelt:

Kärleken älskar och rädslan hatar.

Lyckliga och fullt närvarande i våra egna liv blir vi inte förrän vi endast känner kärlek.

Jag tror mer och mer på det här och känner starkt hur det påverkar mig i mitt eget liv. Mitt problem just nu är att jag är extremt känslig mot all rädsla som finns runtomkring mig. Så nära. Och det behöver inte ens vara något så stort som att en liten ort i Skåne inte släpper in flyktingbarn. Det räcker med en spydig, hatisk eller bara onödig kommentar om något på teve, som bara synliggör någons rädsla.

Det är läskiga insikter men också väldigt väldigt hoppfulla.

Fullt upp.

Idag händer det grejjer. Bröd ska bakas, lägenhet ska städas och de gamla ljusen ska bytas mot de vita och de röda. Dammsugas ska det också. Och torkas. Laga lunch är pågång också. Fullt upp.



Ja, det är vad JAG gör alltså. Vissa har annat för sig.


Sluta Kisa.








Dagens tips.

Canal+ Sport 1, Idag, klockan 17:00:

Stoke - Portsmouth. Petter Johansson kommenterar.

"Du vet att du vill kolla....."*








*ska sägas med Paradise Hotel-reklamröst.

Recept och frånvaro och så.

Det har bloggats med mindre intensitet de här sista dagarna. Det är kanske tråkigt. Å andra sidan har vi haft tre helt underbart lugna dagar i en stuga i skogen. Det är ju desto bättre.

Nu är vi hemma. Fast nu jobbar vi. DET hindrar ju dock inte att vi bloggar.

Saknar du Petter kan du titta på Sunderland - Arsenal idag.

Jag uppfann ett nytt recept igår. Har börjat att läsa boken "Äkta vara" om hur man kan välja mat utan tillsatser. Jag försökte igår på Coop. Det är inte lätt men det gick. Och det blev:

Couscous-sallad med sötsursmarinerad kyckling.

- Stekt kyckling i strimlor som marineras i en timme i marinad gjord på thailändsk sötsur sås, soja, flingsalt och citronpeppar.

- Couscous-sallad med cous-cous, svarta bönor, ruccola, rödlök, soltorkade tomater och fetaost.


Jag höll på att gå i fällan när jag tog ett paket ekologiska svarta bönor. Safe trodde jag. Men där hade de minsann tryckt ner lite sötningsmedel. Ja, jag säger då det.


Soon to be best buds.

Det här är Ture. Han är Monstrets bästa kompis. Snart iallafall.






Störd och stördare.

Läste en artikel om "9 fördelar med att vara gravid".

Den började med:

1, Du tar dig mer tid att vila och ta hand om dig själv.

Det var ju ok. Men sen kom nästa punkt:

2, Kompletta främlingar tittar på dig.

Det var alltså en fördel med att vara gravid? Att folk stirrar på dig? När någon tittar på mig vill jag, vare sig jag är gravid eller inte, gå fram till dem, trycka upp de mot väggen och skrika:

- Vad fan glor du på?? Sluuta titta på mig!!!!

Men ok. Sen kom nästa fördel och den var ju så sann så att jag glömde att föregående punkt var idiotisk:

3, Du får större bröst.

Jaaaaa! Hurrra! Min största önskan i livet är uppfylld. Nu kan jag äntligen leva upp till samhällets sjuka ideal. Herregud.

Nej, det blir inte fler punkter, jag läste inte fler.

Alla kan ju inte skriva fina inlägg.

Eftersom det är omöjligt att någonsin toppa det senaste inlägget så bjuder jag idag på en sms-konversation mellan mig och Petter från igår morse. Jag befinner mig på Gärdets tunnelbanestation på väg hem från jobbat.

Marie (mms på en full tunnelbaneperrong):

...och ALLA pratar finska!!

Petter:

Stackare.

Marie:

Mmmm. Finaste bloggen du skrivit! Kan du koka ägg åt mig? NU!

Petter:

Oj, ok! Men du är ju bara på Gärdet än eller?

Marie:

Ja, men det tar ju en stund om du ska hinna googla på "koka ägg" först också.

Frukostsamtal

Han sitter mitt emot mig.
Sömniga ögon.
En lite barnmun som gäspar.
En liten handflata och fina barnfingrar blottas när han med handryggen gnuggar ena ögat. Jag dricker kaffe, han har oboy i en chokladig kopp. Mamma jobbar.

- Är du trött idag?
- Hm...Ja..
- Varför då?
- Vet inte...Bara sömnig liksom...
- Sover du inte på nätterna?
- Jo... jo, det tror jag...
- Fast vet du...
- Nej.
- Jag har pratat med mamma idag, och hon var också väldigt trött...Och hon sa att du velat leka nästan hela natten...
- Jaså...Det minns jag inte riktigt.
- Minns du inte riktigt?
- Nej, minns inte riktigt. Du vet, dagarna o nätterna här inne bara flyter samman. Jag har precis lärt mig upp och ner, men dag och natt har jag typ ingen koll på alls än..
- Nehej okej, men kanske k..
- Det är inte alltid jättekul här inne jämt vet du... Det är skönt och så men helt ensamt, och så hör man Er två nästan hela tiden som gör en massa roliga saker som jag inte får vara med på...Och när JAG sover då är det minsann ingen som bryr sig om att ta det lugnt...
- Okej... Det är okej...Jag förstår Älskling. Vi ska bli mer försiktiga. Och du också då?
- Okej, det är taget.
 
Så glider han ner från stolen. Hans kropp får en luftfärd tills fötterna med en lätt duns träffar golvet.
- Var ska du?
- Tänkte vila lite..
- Okej, får jag en kram först?

Så tar han några smygande steg över golvet. Han kommer mot mig och jag får lägga mitt ansiktet invid hans varma ansikte. Hans händer och armar väger lätt mot mina axlar och jag drar ett djupt andetag i hans nacke och får en doft av den totala kärleken.
- Vi ses sen då, säger jag.
- Yepp...Vi ses sen, säger han och går mot sängen med en filt draganden i golvet.

TGIF

Jag är så otroligt trött. Tur att det är fredag idag. Hur ska det firas?

Smör också!

De har tagit bort Bregott havssalt. Det är jättedumt. Jag ska aldrig mer äta smör. Fan!


Mailigt roligt.

I veckan hade vi stavat fel på en namnskylt som var med i ett inslag. Ordförande i fotbollsförbundets disciplinnämnd stavar nämligen sitt namn Khennet och inte Kenneth. Utifrån det föjlde en mailkonversation mellan mig och en vän och kollega som just nu jobbar i USA:

Han:

Rätt ska vara rätt! Det är rätt Marie. Å andra sidan tycker jag vi borde ta ett principbeslut i uppfostringssyfte och stava Tallingers förnamn Kenneth. Han kan ju för fan inte gå omkring och stava Kenneth Khennet. Det som den där Jöran Hägglund. Jöran?!? WTF? Eller Benkt Eurenius. Fast han dog nyligen så honom kanske man ska låta vara...

Annars? Allt bra med den där saken i magen?

Jag:

Haha, jag vet, det är helt stört att stava Khennet så! Egentligen borde man ändra bara för att lära honom veta hut.

Saken i magen verkar må bra och växer som attans.

Han:

Döp honom till Åke, men stava det Eaux-Que. Eller bara Khennet.

Dokument: Monstrets första vecka.






















Solen i ögonen


Vi går på slackerbio.


The hardest part...

20 dagar har passerat sen jag senast tog en kaka på Cloetta Center i samband med ett jobb där.

20 dagar utan glass, godis, läsk eller några söta bakverk...

Men i morse på ett hotell i Örnsköldsvik passerade jag det utlimata testet redan under frukost.



Och som sagt var. Jag har alltid varit en riktigt äkta gottegris...


Yogasystern mailar.

Visste du att till och med Elvis gjorde yoga?


Ska vi säga så då...

03:17. Samtal i taxin till jobbet.

Marie: Du, Monstret. Det är jättekul att du börjat röra dig och ge dig till känna där inne...

Monstret: Ja visst är det.

Marie: ...men kanske måste du inte hålla mig vaken mellan 00:00 och 02:00 när jag ska upp och jobba klockan 03:00.

Monstret: Hmm, jo men alltså, det är då det är roligast.

Marie: Varför då?

Monstret: Vet inte.

Marie: Ok, men ska vi säga att vi håller oss aktiva på dagen och lite lugnare på natten då?

Monstret: Får se. Ska se vad pappa tycker först.

Monstrets favorit.


McDonalds och fotbollsdomare

Marie var inte fullt så imponerad. Men det stoppar ju inte mig från att blogga om det eftersom jag är uppe och har gjort kaffe redan klockan 7, medan Marie fortfarande ligger o sover.

Ni som känner mig vet att jag älskar det engelska sportspråket.

Därför kommer här en rubrik från en av söndagens tidningar. Det är fattiga Burnley som lyckas sno med sig en poäng borta mot rika Manchester City. Burnley ledde med 2-0, tappade till 2-3 men skickade in en kille vid namn Kevin McDonald som satte dit kvitteringen med sitt första Premier Leaguemål nånsin.

Rubriken är självklar, men brutalt bra.




En helt annan sak.
Det är inte alltid som jag håller med Sir Alex Feruson efter en match när denne påpekar något angående domaren. Han har gjort det oräkneligt antal gånger.

Men efter Martin Atkinsons insats mellan Chelsea och Man United i söndags så börjar jag på allvar undra hur det står till i den engelska domarkåren. Det har på sina håll varit katastrofala domarinsatser och det händer gång på gång i match efter match.
 
Ligan må ha utvecklats enormt de senaste 15 åren...Men det verkar ha stått helt still i domarutvecklingen.

Kanske har pressen på domarna blivit för stor? Kanske har Benitez, Wengers och Fergusons ständiga påhopp pressat ur det sista av självförtroende som fanns kvar.

Howard Webb må vara ett lysande undantag....men han kan ju inte döma varje match...

Så...lite morgontankar från mig. Nu kaffe och sen ska jag plugga Modos laguppställning.


Höstpromenad...

6 kilometers promenad i höstsverige.

And it was all for nothing...


Ylle, ylle, ylle på er yllingar.

I fredags gick min chef igång på vår blogg. Han pratade en kvart tror jag om att den är så otroligt "helylle" (hans uttryck, jag är under 40 och vet knappt vad det betyder).

- Ni skriver ju ingenting annat än att det ska bli fred på jorden, vad ni åt till middag eller vilka biljetter ni givit varandra. Herregud. Så otroligt puttinuttigt (återigen, hans uttryck, jag pratar inte så).

Nu var hela redaktionen iofs på väg till firmafest, det kan vara så att det hade någonting med det att göra. 

Men jag tycker min chef är hyffsat cool så min första reaktion var att vi kanske skulle spetsa till bloggen lite. Vara lite cyniska, hetsa lite och framförallt kanske vara lite bittrare. Men sen insåg jag att jag redan haft så många sådana bloggar och tankar.

Nu är jag trött på att vara bitter, cynisk och allmänt halvolycklig. Nu är jag kär, lugn, tillfreds och otroligt lycklig! Speglar bloggen vår lycka så är det väl som det ska.  

Och egentligen var det ju inte det som den här bloggen skulle handla om. Jag skulle bara berätta om att jag idag legat en halvtimme och tittat på min mage där Monstret skapar små bubblor med sina Pippokänsliga fötter. För det är viktigast för mig just nu.

Den här Fredde, den är BARA till dig!


Musikutbildningen fortsätter.

Igår dansade Monstret till den här.


Jag har blivit SMS-hotad...

Jag hade just lämnat Marie på en tunnelbanevagn och tog mig själv upp till T-Centralens Pressbyrå för att inhandla några engelska tidningar inför helgens matcher.

Först blev jag besviken när jag upptäckte att jag faktiskt redan hade senaste numret av "Inside United", men blev glad när jag fick se novembernumret av Chelseas klubbtidning och fredagens upplaga av Daily Telegraph och The Independent.

På väg ner till tunnelbanan igen upptäcker jag att min iPhone saknas i fickan.
Jag hade laddat den med Kent's nya platta som skulle styra mig i folkrusningen.
Men iPhonen är ligger inte i min innerficka som den brukar, och den ligger inte i någon av fickorna...
Tankarna rusar.
"Fuck... Någon har snott min iPhone. Helvete! Alla nummer borta! Alla bilder! Massa struuuuul!!".

Jag tar rejäla kliv mot tunnelbanan. Tankarn river hål i hjärnan och jag anlägger en arg min. "Just nu sitter en jävla tjuv och går igenom mina bilder, lyssnar på min musik... Ringer en massa samtal..".

Då kommer jag på den geniala idén att skicka ett SMS till iPhonen. Det kan jag, för jag har, trots att jag slutat där för två månader sen, inte lämnat tillbaka Radiosportens mobil.
Dessutom har jag läst någonstan att, om man tappar bort sin iPhone så kan man hitta den via GPS.

Så jag tar ett djupt andetag och skriver det elakaste SMS-et jag nånsin skrivit:
"DU! JAG KAN SPÅRA TELEFONEN MED HJÄLP AV GPS-FUNKTIONEN. SÅ DET ÄR NOG BÄST ATT DU STÄNGER AV DEN DIREKT!!"

Först är jag sjukt nöjd med meddelandet, sen inte så nöjd.
Jag håller om min gamla telefon och ber till gud att jag inte ska få ett svar av typen...
"Okej, säg var är jag nu i så fall?".

Men när jag kommer hem visar det sig att min iPhone ligger kvar på köksbordet. Med det hotfulla SMS:et rullandes på displayen.

Meddelande till chef på TV4.

Hinner tyvärr inte in till jobbet idag. Någon annan får ta sändningen. Jag är upptagen och kan inte komma ifrån.


Väntan.

Åhhh, det är en hel bandysäsong tills Monstret kommer.

Gårdagkvällen i bilder...

Båda uppklädda för kvällen inför Petters hemliga kväll.

Jag är glad och Marie fundersam.



Först så klart: Lite tapas. Mmm.



På:


Marie vet fortfarande inte vart vi ska... Hihi...



Så då visar jag henne biljetterna...



Så då blev hon glad... Och nu alltså väntar vi på Ebba...



Välkommen Mo!


Så fick Marie sin senapssill till slut...


The first snow...

Ja se det snöar,
Ja se det snöar, det var väl roligt hurra!
Nu blir det Vinter, nu blir det vinter, som vi har önskat HURRA!

Ser ni den där inringade vita pricken på min tröja? Det är en av årets absolut första snöflingor.

En riktig stjärna med andra ord. Bloggen hoppas lyckas fixa en intervju med den senare. Vi får se hur det går.




Nu ska jag ur o åka pulka. Vi hörs!

HAMMARBYBACKEN HERE I COME!!!!TJOHHOOO!!

Hoppas Marie hinner hem nu innan tunnelbanan blir försenad efter det kopiösa snöfallet...

Mer frågesport.

Varför gjorde jag såhär mitt i åttasändningen?


Hemligt.

Petter ska ta med mig på något hemligt ikväll. Det enda jag vet är att vi måste vara på plats 19:50. Kan inte ni hjälpa till och lista ut vad det är? Många journalistkompisar som borde ligga bra till i snokeriet. Ändå sätter jag en peng på att Fru Claeson (eller hur är det ni stavar nu då?) ligger bäst till.

Kom igen!


Min kille föder mig och Monstret.

¨


När den tredje fredagen kommer...

Jag tog en sån där kaka... Ett sånt där Havreflarn tror jag det heter. Jag tog den förra torsdagen när jag var i Cloetta Center.

Sen dess har jag inte käkat något socker. Eller jo, det har jag ju, jag får ju i mig socker i frukt o andra maträtter. Men jag har på tolv dagar inte köpt eller ätit varken glass, godis eller några sorters bakverk eller druckit läsk.

En vis man sa till mig, Petter: "Ät inget socker på tre veckor. Och när tre veckor har gått, vräk i dig allt sött som du drömt om dom här sockerfria veckorna. Du kommer att upptäcka att det då är så sött att du inte vill ha det".

Ni som känner mig vet hur stort det här är. För er som inte känner mig så kan ni göra ett försök att hitta en person med mitt sockerbegär. Ta den största gottegrisen ni nånsin kan hitta, skicka in honom i en miniräknare och multiplicera personen med tio. Då kommer ni hamna i närheten av mig. Jag älskar godis. Jag älskar kakor. Jag älskar nybakta kanelbullar, jag älskar glass, ju sötare desto bättre.

Min mamma har berättat historier för mig, hur jag som 3-åring lagom rund om magen klivit omkring på stranden hemma i Sturefors och tiggt bullar av fikande familjer.

Just nu, efter tolv dagar, har jag börjat drömma om sötsaker. Häromdagen drömde jag att jag blev jagad på stan...av tre gigantiska Snickers. En annan dag att jag badade i ett mjukt hav av rosa gelehallon och gröna kulor.

Om några dagar kommer den andra fredagen och markera att 2/3-delar av tiden förlöpt. När det tredje fredagen kommer så...

...Så ska jag baka en äppelkaka. Och när den är klar ska jag låta den svalna lite och sen ska jag rulla ihop den till en stor boll och sen ska jag lägga bollen i en tiolitershink som är fylld med Marsan. Och sen ska jag stoppa ner hela mitt huvud i hinken och låta mig omslutas av Marsan samtidigt som jag tuggar i mig smulpajen. Med huvudet nere i hinken tänker jag också dra ett par rejäla andetag och suga ner Marsan i lungorna.

...Så ska jag låta smälta ner Snickers, Schweizernöt och Ritters vita choklad i en stor Wokpanna och sen låta den röran stelna. Sen ska jag slänga på Ben & Jerryglass och låta den smälta över röran och sen ta en stor slev av trä och lassa in allt i munnen samtidigt som Marie står bakom mig och gnider in mitt hår, öron, nacke och hals med lätt smält Polly.

Jävlar vilken terapiblogg det här var. Jag är inte något sugen alls på godis längre. Jag känner mig bara...mätt typ.

Taxismart.

Jag ringde och beställde taxi igår kväll.

- Taxi Stockholm.

- Hej, jag vill beställa en taxi till i morgon bitti.

- Hur var namnet?

- Marie.

- Ok, då kommer den.

- Ehhhhh. När kommer den?

- Oj, just det. När vill du ha den?

- 03:15 tack.

- Ok, då kommer den!!

- Ehhh, var kommer den?

- Ojojoj, just ja. Var vill du ha den? Förlåt. Jag är som en maskin här.

Stackars liten.

FavvoFrulle - En Parentes

Marie är inte hemma. Så jag får göra så bra jag nånsin kan ändå.

Ägg och Senapssill.

Herregud så gott.

Allvarligt, om jag bara fick äta en rätt under resterande tid av mitt liv, så skulle Ägg o Senapssill ligga jävligt bra till.

Med ljus, "Människohamn", lite radio och lite vatten utgör den en favvo-frulle.


Att visa hänsyn till varandra.

21:45. 1 november. Sovrummet.

Petter: Du, jag tänkte skriva en blogg om Springsteen nu.

Marie: Ok, vad roligt.

Petter: Jag undrar om du kanske kunde låta bli att blogga fram till lunch imorgon. Så att Bruce-inlägget får ligga överst ett tag.

Marie: Ok, visst älskling. Men om jag kommer på en jätteviktig blogg så måste jag ju få lägga ut den?

Petter: Ja, självklart, men du behöver ju inte lägga ut nåt bara för att blogga liksom.

Marie: Absolut inte. Din blogg ska få ligga kvar länge.

Petter: Tack.

Därför älskar jag Springsteen. Del 1.

Om man så här på söndagkvällen eller måndagsmorgonen tar några minuter för sig själv. Kanske stänger till dörren på kontoret, kanske sätter på sig hörlurarna och vrider på volymen lite...så skulle jag kunna försöka förklara varför Bruce Springsteen är den störste av de stora.

Min största anledning till att Springsteen är värd beundran är för hans sätt att genom sina låtar berätta historier. Han är helt oslagbar på det.

Och han gör det alltid som en självklar sak. Springsteen låter aldrig konstlad eller tillgjord.
Medlodin tar aldrig stryk av att historien ska berättas.

Det kan som lättast visas upp genom denna video och genomgång av låten Youngstown.

En låt som berättar om den lilla människan som arbetar för att försörja sin familj. Genom sitt abete för han också nationen framåt, en nation som sen vänder honom ryggen.

Låten är en underbar berättelse.

P.s "Jenny" i refrängen "My sweet Jenny Im sinkin' down", refererar till namnet på Järnverket.


Välkomna.

Vi heter Marie, Petter och Mio.

Vi är en vanlig familj som bestämde oss
för att bryta invanda mönster och skapa
vår egen lycka.
För ett år sedan sålde vi lägenheten i Stockholm, packade två resväskor och flyttade till Spanien. Nu bor vi i Sverige igen men forsätter att skapa vår egen lycka här.

Vi tror på att ta
ansvar för sig själv
och att barn föds som de ska vara och vi föräldrar får delta i
deras utveckling.

Och så tror vi på kärlek.

Kontakt: info@miomedia.se


Visst vill du skriva in din e-mail och få ett mail när vi skrivit nytt:

RSS 2.0